roman

Läst på sistone: det sjuka i mig

När är en människa normal?

När är en människa "frisk" enligt alla biologiska, psykologiska, sociala, medicinska och andra termer? De böcker jag på sistone har läst har, mer eller mindre medvetet, behandlat människans hälsa på olika sätt.

Är det en långsökt parallell mellan de här böckerna? Kanske det.

Men läs dem gärna för att själv utforska om det kan stämma.

Ärr.jpg

Audur Ava Ólafsdóttir (2017) Ärr

Den här boken blev jag tipsad om av mina kolleger, så tack för det!

Har du läst Fredrik Backmans En man som heter Ove och fattat tycke för det vackert vemodiga i den, så gillar du troligtvis den här också. Den handlar om medelåldersmannen Jónas som är less på sitt liv. Nej, inte ens less utan helt enkelt likgiltig. Han beslutar sig för vad han ska göra och åker bort till en av världens farligaste platser.

Jag sitter med telefonkameran och mitt citathäfte i högsta hugg när jag läser den här för den kryllar av utsökta citat och stilistiska finesser som definitivt gör författaren värdig Nordiska rådets litteraturpris. Jag blir tagen och rörd.

Så värd att läsas.

Märket.jpg

Carina Karlsson (2019) Märket

Det här var en bok vars omslag inte direkt tilltalade mig, och som jag därför lite motvilligt plockade upp och påbörjade.

Jag är rätt så bra på att bortse från böckers pärmbilder när jag läser, och tur är väl det, för den här läste jag på bara två sittningar!

Innehållet är så intressant att jag inte förmådde sluta. Boken handlar nämligen om något så spännande som häxjakter på Åland under 1600-talet; om hur kvinnor "hipp som happ" blev anklagade för trolldom och för att vara "trollkonor".

Boken belyser olika former av förtryck och är således förargelseväckande. Hade jag sett tv-serien How to make a murderer hade jag säkert sett en mängd likheter med den här, för ett återkommande fenomen är: om du blir pressad, får höra och tvingas säga något tillräckligt ofta börjar du till sist själv också tro på det.

Läskigt? Javisst.
Bra läsning? Absolut!

Går genom vatten, går genom eld.jpg

Christian Unge (2019) Går genom vatten, går genom eld

En hederlig sjukhusberättelse lockar väl allt som oftast?

Det här är del ett i en utlovad serie om läkaren Tekla vid det påhittade Nobelsjukhuset. Tekla är en oerhört skicklig akutläkare, men trots att hon lyckas väl proffesionellt har hon det inte alldeles för lätt på det privata planet. Ett förmodat terrordåd utspelar sig i staden, och Tekla blir indragen i ett drama hon absolut inte vill vara inblandad i.

En anekdot om när jag läste den här: jag satt uppkrupen i soffan och flämtade, vred mig och suckade högt om vartannat tills min Samuel frågade: “hur mår du!?”

Grejen var bara att jag var så medryckt i berättelsen att jag bara var tvungen att leva mig in i det med hela kroppen. I det här avseendet är boken närmast filmisk i sin dramaturgi — det är snabba vändningar och hög puls — ibland, ironiskt nog, ingen puls alls — som gäller.

Passar särskilt för läsaren med låg tristresströskel.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: ny litteratur

Eller ny och ny, men inte några gamyler i alla fall.

Här har jag samlat mina tre senaste lästa, samtliga nästan lika långa men alla väldigt olika. Håll till godo och låt er inspireras!

IMG_5981.jpg

Sarah Perry (2016/2018) Ormen i Essex

Jag slukade inte den här romanen, den slukade mig.

När jag började läsa den kändes det som att stiga i kvicksand och långsamt sjunka ner i ett hänförande mysterium. Jag kunde inte sluta läsa.

Det är ett rikt galleri av karaktärer som förekommer i den här romanen som kretsar kring 1800-talets Essex där mystiska ting börjar äga rum — människor och föremål börjar försvinna och djur dör under oklara omständigheter.

Att de här händelserna sker samtidigt som rykten, om ett ormliknande väsen lurar under vattenytan, börjar florera gör förstås allting mycket mer dramatiskt. Plötsligt befinner vi oss i en fullskalig Lochness-odjuret-konspiration och jag har inget emot det. Absolut inget.

I boken är min favoritkaraktär änkan Cora, som för mig blir en slags kontamination mellan Strindbergs Fröken Julie och Nora i Ibsens Et Dukkehjem. Hon är naturnära, orädd och en kvinnosakskämpe trots att samhället är allt annat än förstående.

Perfekt sommarläsning!

IMG_6013.jpg

Mattias Edvardsson (2018) En helt vanlig familj

Den här hade jag inga höga förväntningar inför, jag tänkte väl att det var ännu en mordhistoria. 

Så fel jag hade. 

Boken har underrubriken ”En roman om ett brott” och det är mycket lämpligt. För trots att ett mord äger rum, är det inte en mordutredning, med kriminalkommissarier och poliskår, som är i centrum.  

I huvudsak handlar den här boken, som titeln förtäljer, om en helt vanlig familj. Trots att allt till synes borde vara hur bra som helst bubblar hemligheter under ytan. De här aspekterna, och familjemedlemmarnas redogörelse av dem, är minst lika intressanta som själva mordet.

Boken är skickligt uppbyggd utifrån de tre familjemedlemmarnas perspektiv som med ett trovärdigt språk berättar sin syn på mordhändelsen och livet i allmänhet. Jag måste läsa hela boken för att få en heltäckande bild. 

Den här var över mina förväntningar. Läs den! 

IMG_6051.jpg


Laurent Binet (2015/2019) Språkets sjunde funktion

Roland Barthes, känd litteraturforskare och semiotiker, dör i en bilolycka. Omständigheterna kring hans död är emellertid så suspekta att kriminalkommissarie Bayard misstänker att det inte alls handlar om en olycka — snarare ett mord.

Barthes lär ha varit något stort till, och med revolutionerande på spåren, nämligen språkets sjunde funktion. Vilken den är och varför den funktionen är något som frammanar död och elände är förstås något som avslöjas i boken. Inte här.

Det här varje lingvists och litteraturvetares dröm i romanformat. Aldrig förr har jag med likadan iver förkovrat mig i språkfilosofiska utläggningar och metaspråkliga diskussioner.

Det är en enormt krävande bok, mina fleråriga studier i språk och litteratur hjälper en hel del — men jag hänger definitivt inte med i alla vetenskapliga vändningar.

Det oaktat är det en bok jag läste med stor glädje, för visst är det en fröjd att umgås med Foucault, Kristeva och Butler!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Finsk litteratur gratuleras

Idag har Finland flaggat till Alexis Kivis ära; en av den finska litteraturens mest centrala figurer genom historien. Jag har själv läst bland annat Kivis kända roman Sju Bröder, som för övrigt är väldigt underhållande om man har tid och ork att läsa långsamt. Därutöver har jag läst hans pjäs Sockenskomakarna som också är alldeles tragikomiskt härlig på finskt vis.

Jag är glad över att jag i tidig ålder genom fotbollen fick gå i "språkbad", och att tröskeln för att tala finska därmed alltid har varit låg. Språket mitt är långt ifrån felfritt, men jag förstår och blir förstådd. Trots att jag aldrig har problem med finska idag, önskar jag att hade lyssnat lite noggrannare på finska lektionerna under 7-9 och gymnasiet. För finska är faktiskt ett otroligt vackert språk och de där krångliga formerna man lärde sig har man nytta av i det dagliga livet. 

Att finska är ett vackert språk ja! Jag hörde en anekdot om en man som var på resa utomlands. En kväll på hotellet ordnades en tävling i vilket språk, representerat av gästerna, som var det vackraste. Ni kan väl tänka er den romantiska symfoni av vackra fraser på franska, grekiska, italienska och andra skönklingande språk. Men det var de facto den finländska mannen som tog hem segern. Hans vinnande fras löd: "Illalla menen rannalle". 

Men Alexis Kivi är the man of the day. Alltid när jag hör Alexis Kivi namn kommer jag att tänka på romanen Seitsemän veljekset. Och på hur det finska språket ibland inte är det lättaste. Och hur lätt tungan kan slå volter när man ska tala detta vackra, uraliska språk. Och hur lätt det är att inte säga "Seitsemän veljekset" som man bör. Utan hur lätt det kan bli något annat.

Hur lätt det kan bli "Seitsemän kivekset".

Och Finlands bibliotek. Världens bästa. Den här bilden är från Karleby Stadsbibliotek, mitt favoritbibliotek och jag är inte alls jävig!

Och Finlands bibliotek. Världens bästa. Den här bilden är från Karleby Stadsbibliotek, mitt favoritbibliotek och jag är inte alls jävig!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.