Idag har Finland flaggat till Alexis Kivis ära; en av den finska litteraturens mest centrala figurer genom historien. Jag har själv läst bland annat Kivis kända roman Sju Bröder, som för övrigt är väldigt underhållande om man har tid och ork att läsa långsamt. Därutöver har jag läst hans pjäs Sockenskomakarna som också är alldeles tragikomiskt härlig på finskt vis.
Jag är glad över att jag i tidig ålder genom fotbollen fick gå i "språkbad", och att tröskeln för att tala finska därmed alltid har varit låg. Språket mitt är långt ifrån felfritt, men jag förstår och blir förstådd. Trots att jag aldrig har problem med finska idag, önskar jag att hade lyssnat lite noggrannare på finska lektionerna under 7-9 och gymnasiet. För finska är faktiskt ett otroligt vackert språk och de där krångliga formerna man lärde sig har man nytta av i det dagliga livet.
Att finska är ett vackert språk ja! Jag hörde en anekdot om en man som var på resa utomlands. En kväll på hotellet ordnades en tävling i vilket språk, representerat av gästerna, som var det vackraste. Ni kan väl tänka er den romantiska symfoni av vackra fraser på franska, grekiska, italienska och andra skönklingande språk. Men det var de facto den finländska mannen som tog hem segern. Hans vinnande fras löd: "Illalla menen rannalle".
Men Alexis Kivi är the man of the day. Alltid när jag hör Alexis Kivi namn kommer jag att tänka på romanen Seitsemän veljekset. Och på hur det finska språket ibland inte är det lättaste. Och hur lätt tungan kan slå volter när man ska tala detta vackra, uraliska språk. Och hur lätt det är att inte säga "Seitsemän veljekset" som man bör. Utan hur lätt det kan bli något annat.
Hur lätt det kan bli "Seitsemän kivekset".
Och Finlands bibliotek. Världens bästa. Den här bilden är från Karleby Stadsbibliotek, mitt favoritbibliotek och jag är inte alls jävig!