bibliotek

En sväng via mitt bibliotek

"Jag ska bara hämta en bok" tänkte jag.
Naivt.

Att jag tänker så, och faktiskt tror att jag kan leva upp till det, är ungefär lika sannolikt som att tro att ett barn med en godisskål framför sig skulle lyda de vuxnas order om att bara ta en godis. Vi alla vet att så fort de vuxna har stängt dörren har barnen kastat sig över skålen, och skålen blir tömd. I alla fall mer än på en godis.

Ja, jag erkänner: jag är sämst på att endast plocka med mig en bok när jag besöker bibban. Men av alla mina dåliga egenskaper är kanske det här ändå på den bättre sidan. Min bästa sämsta egenskap.

Vad plockade jag med mig då?

WhatsApp Image 2018-08-28 at 17.07.08.jpeg

Jo det blev två böcker av Karin Erlandsson, den ena Pojken som är (en mig veterligen relativt fristående) efterföljare till pusseldeckaren Missdåd. Den här har jag sett fram emot att lägga händerna på ända sedan den kom ut i mars i år.

Den andra boken av Erlandsson heter Hela himlen stormar och är reflekterande texter om tro och kärlek i en vardagsnära miljö. 

Jag läser väldigt sällan biografier. Och under en lång tid hade jag till och med svårt för att läsa om mörka och dystra människoöden. Men med tiden har jag utvecklat en sund distans som gör det möjligt för mig att läsa om livets avigsidor och samhällets orättvisor utan att gå under i medlidande. Därför vågade jag låna hem Flickan med sju namn: min flykt från Nordkorea av Hyeonseo Lee och David John.

Den sista boken som jag hade reserverat och nu fick låna hem är Vera av Anne Swärd. Den här ligger högt på listorna i svenska Akademibokhandeln, och fastän jag ställer mig lite kritiskt till topplistor så väckte den här romanen mitt intresse. Den lär handla om en ung kvinna som har flytt till Sverige år 1945, med ett mörkt förflutet bakom sig och livet framför sig. Eller?

Nåväl, det här är mina senaste bibliotekslån. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta tänderna (nej fy vad äckligt med tanke på hur många händer som har gjort, vem vet vad, med de här böckerna!) i de här godingarna!

Och förstås. Jag återkommer förstås med bokrecensionerna! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Som så många gånger förut

Jag söker mig till det där hörnet i den där byggnaden, som hör till de byggnader jag känner mig som mest hemma i. Jag sätter mig i den där stolen som jag så ofta satt i, när jag långsamt väntade på skjutsen hem till Rödsö. Mina ögon faller på de enorma glasfönstren, som jag alltid sett på med ömsom förundran, ömsom ångest vid tanken på den stackare som måste tvätta dem och hålla dem rena. Det höga, välvda taket och de bastanta stenväggarna gör att varenda röst resonerar i en härlig, om än för byggnaden inte så ändamålsenlig, akustik. Jag frestas att undslippa mig ett litet "hoohoo" för att tala med mitt eko.

Precis i en av de där stolarna i den där byggnaden sitter jag idag, som jag satt då. Då läste jag OKEJ och andra tonårsmagasin. Nu läser jag en finlandssvensk roman. Men i övrigt är allt som förut:

Ett barn vandrar planlöst, eller kanske snarare fascinerat och äventyrslystet, bland bokhyllorna. Dennes mamma ropar på barnet med det där lilla kvävda ropet som är det enda anständiga ropet i ett bibliotek. Tonårspojken i stolen bredvid mig har kanske inte samma uppfattning om bibliotekets oskrivna, eller högst troligen väldigt explicit utskrivna regler, om att ge läsro och respektera med tystnad. Nej, för hans telefonspel blippar, tjuter och glimmar till när han vinner. Ibland suckar han, ackompanjerad av ett dystert mollackord, då går det dåligt. Jag skulle kunna irritera mig på det, men jag väljer att inte göra det. För trots att det är ett störningsmoment så hör det också till. Han hör till. Alla hör till här. 

Och barnet tjuter till av förtjusning vid åsynen av en spännande bok. Mamman hyssjar på avstånd, men varför dämpa barnets förtjusning över litteraturen, undrar jag. I de flesta fall dämpas läslusten för alldeles för många barn, alldeles för fort i alla fall. Jag säger: låt dem förtjusas - och det högljutt - så länge de kan. Sen fortsätter jag läsa.

bibban2-blogg.jpg
bibban-blogg1.jpg

 

 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Finsk litteratur gratuleras

Idag har Finland flaggat till Alexis Kivis ära; en av den finska litteraturens mest centrala figurer genom historien. Jag har själv läst bland annat Kivis kända roman Sju Bröder, som för övrigt är väldigt underhållande om man har tid och ork att läsa långsamt. Därutöver har jag läst hans pjäs Sockenskomakarna som också är alldeles tragikomiskt härlig på finskt vis.

Jag är glad över att jag i tidig ålder genom fotbollen fick gå i "språkbad", och att tröskeln för att tala finska därmed alltid har varit låg. Språket mitt är långt ifrån felfritt, men jag förstår och blir förstådd. Trots att jag aldrig har problem med finska idag, önskar jag att hade lyssnat lite noggrannare på finska lektionerna under 7-9 och gymnasiet. För finska är faktiskt ett otroligt vackert språk och de där krångliga formerna man lärde sig har man nytta av i det dagliga livet. 

Att finska är ett vackert språk ja! Jag hörde en anekdot om en man som var på resa utomlands. En kväll på hotellet ordnades en tävling i vilket språk, representerat av gästerna, som var det vackraste. Ni kan väl tänka er den romantiska symfoni av vackra fraser på franska, grekiska, italienska och andra skönklingande språk. Men det var de facto den finländska mannen som tog hem segern. Hans vinnande fras löd: "Illalla menen rannalle". 

Men Alexis Kivi är the man of the day. Alltid när jag hör Alexis Kivi namn kommer jag att tänka på romanen Seitsemän veljekset. Och på hur det finska språket ibland inte är det lättaste. Och hur lätt tungan kan slå volter när man ska tala detta vackra, uraliska språk. Och hur lätt det är att inte säga "Seitsemän veljekset" som man bör. Utan hur lätt det kan bli något annat.

Hur lätt det kan bli "Seitsemän kivekset".

Och Finlands bibliotek. Världens bästa. Den här bilden är från Karleby Stadsbibliotek, mitt favoritbibliotek och jag är inte alls jävig!

Och Finlands bibliotek. Världens bästa. Den här bilden är från Karleby Stadsbibliotek, mitt favoritbibliotek och jag är inte alls jävig!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.