höstläsning

Klyshiga höst

Naturen och framför allt stormen vill inget annat just nu än att vi ska hålla oss inomhus. Tända ljus, dricka varmt. Höstmys, ni vet.

Men det blir alltid klyshigt när det kommer till fenomenet höstmys.

Gångerna jag har krupit ner under tre lager filtar, iklädd en oversized ylletröja, med en perfekt messy hairbun, höga yllesockor i något isländskt mönster och med en tekopp som inte alls bränner sönder handflatorna kan jag räkna på noll händer. Redan tanken på alla yllelager gör mig svettig.

Men jo, det händer att jag kokar en stor kopp te (jag är inne i min lakritste-säsong för tillfället, mums!) och plockar fram en bok. Och då jag ändå är på gång tänder jag väl första bästa ljus. Och plötsligt känns hösten och stormen och mörkret inte alls så farligt.

Jag tror att det är just det här vi nordbor behöver nu: varva ner, kräva mindre, hålla oss torra, varma och ta hand om oss.

Det är det enda rimliga.

Kanske en av mina sämsta bilder på den här bloggen hittills. Men kanske en av de bästa böckerna på den här bloggen hittills. 

Kanske en av mina sämsta bilder på den här bloggen hittills. Men kanske en av de bästa böckerna på den här bloggen hittills. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är mycket jag inte måste

Höstsolen avslöjar min sommarhemlighet: jag tvättade aldrig fönstren.

Fönstertvättningen stod till först som en punkt på vårens to do-lista. Men i brist på ett regn som skulle dämpa gatudammet, sköts punkten över till sommarens to do-lista.

Under sommaren var vi däremot inte alls på plats i hemmet, och nu är hösten redan här. Det straffar sig såklart, att prokrastinera på det här viset, för varje gång jag blickar ut över vår ”utsikt” (mestadels ett sjukhuskomplex och en liten liten gnutta havsutsikt när träden avlövas) märker jag hur smutsiga fönstren är. Det är som att se på livet genom en tunn dimma.

För somliga människor medför en sådan här insikt en enorm handlingskraft; skurhinkarna plockas fram, vätskor beblandas i stora ämbar och fönsterskrapor ylar i jämn takt.

Jag igen betraktar livet genom den tunna dimman och accepterar sakernas tillstånd. Inte på ett uppgivet och cyniskt sätt. Men på ett sätt som vittnar om att jag förstår livet som mer än rena fönster; att jag förstår att livet fortgår också fastän det beskådas genom en tunn slöja av fläckig gråhet.

Det är mycket man inte måste, skulle Tomas Sjödin säga, och därför plockar jag upp en bok istället.

Alltmedan livet utanför mina dimmiga fönster rullar på, precis som förut.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bokrecension: Stefan Ahnhem ”Motiv X”

✖ tack till bokförlaget forum för recensionsexemplaret ✖


Regn och rusk råder, och vad är väl bättre än att gosa ner sig bland filtar med en bra bok? Och inte vilken bok som helst — en rykande färsk deckare såklart!

Jag har nyligen läst Stefan Ahnhems fjärde bok i serien om Fabian Risk: Motiv X. Den är alldeles pinfärsk och kommer ut till försäljning nu i september.

Ett tärningskast vittnar om att någon kommer att dö. En flyktingpojke från Syrien försvinner och hittas brutalt mördad. Samtidigt börjar andra märkliga händelser med rasistiska undertoner äga rum i Helsingborg. Fabian Risk och kollegorna på Helsingborgspolisen är alltså mer än sysselsatta.

Familjen Risk försöker hitta balansen igen efter att mattan rycktes under fötterna på dem, i samband med den dramatiska upplösningen i “Aderton grader minus”. Huvudpersonen Fabian Risk kämpar med att finna en jämvikt mellan det privata och det offentliga; och just däri ligger en del av grundproblematiken som lyfts upp i boken: finns det en gräns mellan det privata och det offentliga?

ahnhem-blogg1

Precis som i de tidigare böckerna är det en nästan filmisk gestaltning som genomsyrar verket. Det är inte bara de sinnrika beskrivningarna och de rikliga, obehagliga detaljerna som gör att läsningen blir visuell, utan också — och kanske framför allt — Ahnhems fenomenala taktkänsla och sinne för tempo. Läsningen blir påtaglig och nästan varje kapitel avslutas på ett sätt som får mig, nej, tvingar mig till att fortsätta läsa. Jag kan bara inte låta bli.

Det rika persongalleriet är fyllt av spännande personligheter, men jag hade gärna sett att karaktärerna varit ännu mer nyanserade och runda. Trots att den här boken avslöjar lite mer om vem Fabian Risk är under den hårdhudade polisfasaden hade jag önskat lära känna honom lite mer.

WhatsApp Image 2018-09-18 at 17.04.00.jpeg

Boken går in i en relevant dialog med samtiden då rasism, främlingsfientlighet och politik är centrala teman i boken. Att riksdagsvalet i Sverige bara ägde rum för någon vecka sedan, och att sverigedemokraterna har figurerat i många rubriker i den verkliga världen, gör det nästan absurt att läsa om Jimmie Åkesson i Fabian Risks värld. Det var en oväntad men välkommen överraskning. Boken är med andra ord uttalat politisk men ändå inte en moralpredikan.

Det är definitivt detaljerna och tempot som är bokens styrkor. Det är framför allt de här aspekterna som gör att jag fortfarande kan hålla fast vid orden, som jag uttryckte när jag läste Ahnhem för första gången 2014: “Det här är den skickligaste deckarförfattaren jag har läst”.

Efter läsningen upplevde jag däremot en tomhet. Dels den typiska livet-efter-boken-tomheten som var väntad. Men också en tomhet eller kanske paffhet till följd av att en del frågor fortfarande förblev obesvarade. Men jag är vid gott mod. En femte bok utkommer hösten 2019!

WhatsApp Image 2018-09-18 at 17.03.58.jpeg

Det här är en bok som passar för en läsare som vill ha medryckande sträckläsning och som tål otäcka beskrivningar och mardrömsframkallande scenarion. Till skillnad från några tryckfel, sammanskrivningar och satsradningar var det en bok lätt att sjunka ner i, svår att lägga ifrån sig.

Och för den här boken, precis som för samtliga Ahnhems böcker, får jag komma med en varning: du kommer att strunta i att duscha, äta och sova så länge du läser den här. Så välj tidpunkten för att läsa den här med omsorg, för när du väl har plockat upp den är den fastklistrad i dig.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En sväng via mitt bibliotek

"Jag ska bara hämta en bok" tänkte jag.
Naivt.

Att jag tänker så, och faktiskt tror att jag kan leva upp till det, är ungefär lika sannolikt som att tro att ett barn med en godisskål framför sig skulle lyda de vuxnas order om att bara ta en godis. Vi alla vet att så fort de vuxna har stängt dörren har barnen kastat sig över skålen, och skålen blir tömd. I alla fall mer än på en godis.

Ja, jag erkänner: jag är sämst på att endast plocka med mig en bok när jag besöker bibban. Men av alla mina dåliga egenskaper är kanske det här ändå på den bättre sidan. Min bästa sämsta egenskap.

Vad plockade jag med mig då?

WhatsApp Image 2018-08-28 at 17.07.08.jpeg

Jo det blev två böcker av Karin Erlandsson, den ena Pojken som är (en mig veterligen relativt fristående) efterföljare till pusseldeckaren Missdåd. Den här har jag sett fram emot att lägga händerna på ända sedan den kom ut i mars i år.

Den andra boken av Erlandsson heter Hela himlen stormar och är reflekterande texter om tro och kärlek i en vardagsnära miljö. 

Jag läser väldigt sällan biografier. Och under en lång tid hade jag till och med svårt för att läsa om mörka och dystra människoöden. Men med tiden har jag utvecklat en sund distans som gör det möjligt för mig att läsa om livets avigsidor och samhällets orättvisor utan att gå under i medlidande. Därför vågade jag låna hem Flickan med sju namn: min flykt från Nordkorea av Hyeonseo Lee och David John.

Den sista boken som jag hade reserverat och nu fick låna hem är Vera av Anne Swärd. Den här ligger högt på listorna i svenska Akademibokhandeln, och fastän jag ställer mig lite kritiskt till topplistor så väckte den här romanen mitt intresse. Den lär handla om en ung kvinna som har flytt till Sverige år 1945, med ett mörkt förflutet bakom sig och livet framför sig. Eller?

Nåväl, det här är mina senaste bibliotekslån. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta tänderna (nej fy vad äckligt med tanke på hur många händer som har gjort, vem vet vad, med de här böckerna!) i de här godingarna!

Och förstås. Jag återkommer förstås med bokrecensionerna! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: högt och lågt

Mina fyra senaste lästa böcker varsågoda:

FullSizeRender.jpg

Jojo Moyes (2018) En andra chans. Under 2013 läste jag Moyes böcker om Louisa Clark som senare har filmatiserats. Trots att jag inte var störtförtjust i böckerna kände jag mig ändå tvungen att läsa den här tredje och sista delen. I den här boken åker Louisa till New York för nya utmaningar, och konflikterna är många och på olika nivåer när hon försöker skapa sig ett liv där.

Ja det här är helt okej feel-good läsning men det finns en potential att lyfta boken till en relevant diskussion om samhällets hierarkier som inte uppnås helt och hållet. Men hej — vill ni ha skön, oproblematisk läsning är det här helt vad ni vill ha!

FullSizeRender.jpg

Johannes Anyuru (2017) Dom kommer drunkna i sina mödrars tårar. Det är en filmisk inledning till den här boken. Den griper tag i en direkt. Hör bara på baksidestexten: "En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan." Ja ni hör ju!

Den här boken belönades med August priset och jag kan förstå varför. Det är nytt tänk, ett behagligt och funktionellt språk och boken har en akut samhällsrelevans. Passar inte för känsliga läsare, men alla andra — läs den här!

FullSizeRender.jpg

Rupi Kaur (2017) mjölk och honung. Ifall ni inte är vana lyrikläsare kan jag ändå varmt rekommendera den här. Den är lättillgänglig utan att vara för uppenbar. Teman i boken är våld, kärlek, smärta och kvinnlighet. Men trots att det är läsning som stör och berör är det också en läsning som ingjuter hopp. Hopp om läkning och en fortsättning. Utöver de träffsäkra dikterna är samlingen fylld av författarens egna teckningar vilka kompletterar och lyfter dikterna och helheten till en högre nivå. Plus att det är estetiskt snyggt!

Nej det är inte suddkvalitet, så här ser boken ut. Säkert snyggt när det begav sig för 16 år sedan.

Nej det är inte suddkvalitet, så här ser boken ut. Säkert snyggt när det begav sig för 16 år sedan.

Kjell Westö (2002) Lang. Det här är en bok som jag i all hast snappade åt mig i biblioteket. Det var främst baksidestexten om att boken är en "relationsthriller" som grep mig. Det är ett klassiskt men modernt triangeldrama med en tematik som är lika uråldrigt som samtida. Jag hade väntat mig lite mer thriller-karaktär i boken, men det här var ett ganska lättsmält svartsjukedrama.

Om man lever i eller älskar Helsingfors är ju samtliga Kjell Westös romaner härliga att läsa, då huvudkaraktärerna ständigt rör sig längs Skillnaden, Mechelingatan och andra kända helsingforsiska platser. Min favorit av Kjell Westö är ändå Hägring 38 - läs den!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bokhöstens höjdpunkter

Hösten är en enda lång julafton i bokväg. Många förlag släpper en mängd härliga böcker under hösten, säkert för att många behöver julklappstips. Och säkert också för att deckare passar bättre att läsa när höstvindarna viner och det blir skrämmande mörkt om kvällarna (vem kan ta till sig deckarstämningen till fågelsång doften av äppelblom!?).

Jag har med spänning följt med mina favoritförfattare och också fått nys om nya bekantskap i litteraturväg. Så här ser min litteraturhöst ut:

Bildkälla: Printz Publishing

Bildkälla: Printz Publishing

Jojo Moyes En andra chans är den tredje och sista boken om Louisa Clark. Den ska jag alldeles snart uthämta från biblioteket och ta mig an. Jag blev nyfiken på Moyes böcker back in 2013 då jag fick veta att hon skrev om något så aktuellt som eutanasi. Efter att ha läst boken Livet efter dig har Moyes hängt kvar trots att jag inte är såld på hennes böcker. Men jag är envis vad gäller litteratur, och eftersom jag har påbörjat serien om Louisa Clark vill jag avsluta den.

Bildkälla: Piratförlaget och Förlaget

I avdelning humor har jag två böcker jag ser fram emot alldeles särskilt:

Jonas Jonasson Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket. De flesta känner till böckerna och filmen om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann samt uppföljaren till den. Jag föreställer mig att den här boken, precis som de övriga, kör med samma stuk med farsliknande och alldeles otroliga berättelser som får en att garva hejdlöst.

Kaj Korkea-aho & Ted Forsström Zoo! #Hjärtattack. Jag har sällan skrattat så mycket som åt den oslagbara duon Korke-ahos och Forsströms ungdomsroman Zoo! Virala genier. De lyckades så med att fånga tidens trender och dra dem till sin spets. Jag hoppas att duon i den här boken vågar gå lite djupare i de svåra frågorna i den första boken.

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag och Förlaget

Jonas Hassen Khemiri Pappaklausulen har en baksidestext som å ena sidan är väldigt intetsägande, å andra sidan extremt intresseväckande. Har du inte läst något av Hassen Khemiri ska ni läsa Allt jag inte minns och om du är en språkmänniska med intresse för sociolekter ska du läsa Ett öga rött. 

Heidi Hakala Bara lite till. Det här är en ny bekantskap för mig och jag ser fram emot att läsa den här boken som, enligt baksidestexten, handlar om en ung kvinnas psykiska hälsa och duktighetssyndrom. Jag kom att tänka på Sara Jungersten när jag läste om boken och mina förhoppningar är således skyhöga för den här debuten!

Bildkälla: Forum och Albert Bonniers Förlag

Stefan Ahnhem Motiv X. Ahnhems debut golvade mig totalt och det är fortfarande den mest övertygande deckare jag har läst. Inom deckargenren tycker jag det är svårt att skapa och tänka nytt men det lyckas Ahnhem tycker jag, och därför ser jag med enorm spänning fram emot hans fjärde roman om Fabian Risk!

Lars Kepler Lazarus. Jag var väldigt sent med på Kepler-vågen och läste igenom serien först under 2017. Det här är den sjunde boken om polisen Joona Linna — en karaktär som jag finner alldeles särskild sympatisk på grund av hans finländska härkomst.

Vilka nykomlingar ser du fram emot att läsa under hösten?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.