Bokrecension: Isabel Allende "Violeta"

Alltså vilken läsresa denna roman var!

Jag var helt betagen av denna och den fick mig båda att fnissa och gråta. En solklar femma!

Romanen är skriven som ett långt brev av Violeta till sitt barnbarn Camilo.

Violeta föddes under brinnande pandemi år 1920, och dör hundra år senare, mitt under en annan brinnande pandemi. Under bokens gång tar vi del av hennes liv: männen, vännerna, familjen.

Jag uppskattade romanen för den öppnade upp mina ögon för Sydamerika och Chile; dess historia, politiska situation och de turbulenta händelser som har skakat om landet och kontinenten.

Språket var utsökt och den varma berättarstilen fångade mig från första stund. Violeta delar med sig av sitt decennium långa perspektiv på livet, kärleken, åldrandet, kroppen, sorgen, människan och jag suger åt mig av varenda ord.

Få ting provocerar mig lika mycket som människor som säger ”jag läser inte romaner för då *lär* jag mig inget”. Med all respekt kan du som någonsin har yttrat det kan med fördel plocka upp denna bok och långsamt äta upp dina ord. ;)

Det här är en bok som långsamt men säkert får en att komma att älska huvudpersonen Violeta och människorna i hennes liv.

En bok att ryckas med i, helt enkelt.
Strålande bra.

Du kommer att älska ”Violeta” om du:
» uppskattar gripande livsöden
» vill att romaner får vara allmänbildande
» gillar att leva in dig i berättelser

Mitt betyg: 5/5

Omslaget är såå fint och nu är jag väldigt ivrig över att ta mig an ”Andarns hus” av samma författare!

Läs denna!

Lägger du till den på läslistan? Har du redan läst – vad tyckte du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.