medmänniskor

Det är de

Många, många gånger har jag uttryckt min förtjusning och glädje över att ha det jobb jag har.

Det sipprar igenom i mina blogginlägg, i hur jag pratar om mitt jobb.

Det kan inte undgå någon, som får höra mig tala om mitt jobb, att jag älskar det.

Jag började jobba i förra veckan men idag var första dagen som jag blev återförenad med mina kolleger, i alla fall en del av dem.

Men redan en del av dem räckte för mig att inse: jag må tycka om mitt jobb hur mycket som helst - men det är ändå de som ger mig den dagliga arbetsglädjen.

Det är de som ger de högljudda skratten i kafferummet, de hejvilda skämten och de aldrig sinande diskussionerna.

De är kryddan i den teoretiska slow-foodgryta som vårt arbete är.

Så glad.

Så glad varje dag över att få ha de kolleger som jag har.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Måste man gilla alla människor?

Från barnsben lär vi oss att komma överens med andra.

Då handlar det främst om att inte slå ihjäl grannflickan med grävmaskinen när hon är irriterande i sandlådan, eller att inte knuffa storebrodern i nässeldiket när han retas. Istället lär vi oss att hantera vår frustration på andra, mer konstruktiva sätt.

Vi växer upp och förhoppningsvis blir vi rätt så bra på att undvika incidenter orsakade av grävskopor i huvudet och andra gradens brännskador.

Men att vi lär oss att hantera vår frustration på ett mer civiliserat sätt betyder väl inte automatiskt att vi lär oss att gilla alla människor. Eller?

Jag kommer överens med de flesta människor. I stort sett alla (fastän det här “överenskommandet” ibland kan innebära att ta djupandningspauser på toaletten och krampaktigt bita ihop tänderna så att inte ett ont ord bara pyser ut).

Men måste man verkligen tycka om alla människor?

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Jag har svårt att gilla människor som är besserwissrar, som totalt kör över andra människor i diskussioner, som avsiktligt vill verka förmer än andra och få andra att känna sig underlägsna.

Jag irriterar mig på människor som tror att de är världens navel, som går före i kön, som inte bemödar sig om att säga tack eller hälsa tillbaka och som parkerar i specialparkeringsrutor trots att de inte har rättigheterna.

Jag kommer överens med de här människorna, ja. Men tyvärr har jag få varma känslor till övers för sådana här personer.

Men, som inbiten idealist och troende på det det goda i människan, tror (hoppas!) jag innerligt att om jag bara skulle rota tillräckligt länge skulle jag i varje människa finna det sköna, älskvärda.

För det är svårt att inte tycka om människor när man verkligen lär känna dem på djupet. Eller: varje människa är en oslipad diamant som det så fint heter. Jag tror stenhårt på det.

Med vissa människor måste man bara slipa riktigt hårt och riiiktigt länge.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I rätt riktning

Interaktion är allt bra intressant.

All form av mänsklig kontakt och kommunikation har alltid fascinerat mig, och det var också en bidragande orsak till att jag valde att studera svenska språket i tiderna — jag kände mig nästintill tvungen att lära mig mer.

Jag förundras över kommunikation.

Jag förundras över människans implicita signaler; om det som förblir osagt men som ändå hänger i luften som ett annalkande störtregn.

Jag förundras över människor som vet när de ska säga något mjukt och milt och när det är tid för tillrättavisande eller mer krävande ord.

Och jag är tacksam över att jag har vänner som vet när jag behöver ord som smeker medhårs, och när det helt enkelt behövs en puff i rätt riktning.

Foto: Ebba Åström (2017)

Foto: Ebba Åström (2017)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I världsklass

Idag gjorde jag min comeback på jobbet.

Jag hade glömt de flesta av mina lösenord. Jag hade totalt missat att vi har fått ett helt nytt gäng från en helt annan del av huset till vår våning, men det var förstås bara en trevlig överraskning!

Det tog en god stund innan jag hade satt mig in i de olika projekten, och ännu har jag inte helt kommit in i den presentation jag ska jobba med under våren.

Men en sak hade jag inte glömt, och det är mina fantastiska kolleger.

Jag hade inte glömt hur skratten brukar eka i kafferummet, hur klagovisor på något sätt brukar omvandlas till lösningar och kreativt tänk och hur stöttande och uppmuntrande mina kolleger är.

Idag har jag blivit överröst av varma ord, glada hej:n och välkommen tillbaka-hälsningar. Var är väl bättre än det?

IMG_3658.jpg

Att jobba med forskning är gott nog i sig själv.

Men att dessutom få göra det omringad av härliga, varma, ambitiösa och sympatiska människor gör det bara mycket bättre. Mycket, mycket bättre.

Jag har kolleger i världsklass. Och så eri me he.


Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte en enda

Det har varit den tyngsta men bästa veckan under hela 2019.

Det har varit den längsta bloggtystnaden sedan jag började blogga på heltid i september 2017.

Jag har inte läst en enda bok under hela veckan. Av alla de här påståenden säger det här ändå mest.

Men vi äro beflyttade.

Huh!

Jag skulle kunna berätta om tidiga morgnar och sena nätter i renoveringens och flyttens tecken. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att somna långt innan huvudet landar på kudden efter en hel dags fysiskt arbete och kognitiv belastning.

Men istället väljer jag att berätta om något helt annat.

Istället vill jag berätta om våra vänner. Våra fantastiska vänner.

För under alla de kvällar vi höll på med renovering och flytt, var vi inte ensamma en endaste kväll.

Det fanns alltid någon som hjälpte till med att slipa, måla, duka, koka kaffe. Det fanns alltid någon som spred god stämning och glada skratt. Det fanns alltid någon som erbjöd sin hjälp, sin kaffekokare, sina verktyg, sin tid.

Inte en enda kväll var vi ensamma.

Och det betyder allt för oss.

Bilder nedan av min fotografvän Sofia Ylimäki-Lindqvist

IMG_5828.JPG
IMG_5827.JPG
flyttasi.jpeg
Fin arbetsfördelning på den här bilden.

Fin arbetsfördelning på den här bilden.

IMG_5829.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Räddare i nöden

Vem ringer du när det kör ihop sig?

När bilen sladdar i diket, du har låst ut dig eller ditt bankkort tvärt slutar fungera utan vettig orsak.

Idag körde det ihop sig för mig och jag insåg att jag inte mäktar på egen hand. Jag måste be om hjälp.

Ett telefonsamtal var det enda som krävdes och hjälpen var på väg.

Nu måste ni förstå att det var frågan om en förhållandevis liten, om än omåttligt irriterande, kris. Men ändå ställde min vän, alldeles otvunget och helt utan tvekan, upp.

Och det här fick mig att inse hur otroligt fint och viktigt det är att ha ett kontaktnät omkring sig.

Ett skyddsnät av människor som finns nära till hands när det behövs. Människor som ställer upp när det krisar, i både mindre och större utsträckning.

Idag är jag enormt tacksam för de människor jag har i mitt skyddsnät. Mina egna räddare i nöden.

IMG_5198.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag borde ha

Jag borde ha hälsat.

Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.

Men jag hälsade inte.

Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.

Men jag hälsade inte.

Och jag kan komma med några förklaringar.

Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.

Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.

För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.

Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. ska jag hälsa.

Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!

För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.

Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!

Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Medhårs, mothårs

Allt har sin tid. 

Att våga pusha och utmana sig själv har sin tid. Att vara mild och varsam mot sig själv har sin tid.  

Ibland är det ganska lätt att veta när just vad har sin tid.

Under cirkelträningen vågade jag stryka mothårs och köra en spurt trots att mjölksyran brann i låren.

Och sen igen: den här vintern har jag strukit medhårs rejält och tillåtit mig själv att vila kropp och själ.

Alla gånger är det emellertid inte lika lätt att veta vilket är det bästa sättet att bemöta sig själv på. Det är långt ifrån svartvitt.

Nåd är att ha människor i ens närhet som märker när det är dags för en varm famn, och när det är tid för en uppmuntrande puff i ryggen.

Nåd är att också få pröva, kanske falla och ändå känna att det okej.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sårbarhet föder sårbarhet

Människomöten förundrar mig.

Likaså faktumet att vi människor är så olika.

Jag fascineras av hur lätt det är att med vissa människor diskutera livets stora frågor, både på ett generellt men också på ett människornära plan. Och hur det i andra relationer krävs mycket tid och tålamod förrän ett sådant stadie är uppnått.

I mina möten med olika människor har jag ändå konstaterat en regel som gäller väldigt långt, oavsett hur samtalsdjupet i relationen tidigare har sett ut. Och det är att om en person tar initiativ till ett mer transparent samtal — då skapas ringar på vattnet.

Öppenhet leder till ärlighet.
Och sårbarhet föder sårbarhet.

WCbild-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inget värmer som det

Jag brukar säga att bloggandet gör jag mest för mig själv.

För när jag skriver landar jag i mig själv. Eller: jag skriver alltså är jag

Men jag vet att det inte är hela sanningen. För jag skriver också för dig.

För dig som känner mig och vill veta vad jag går och tänker på. För dig som är halvbekant med mig och tycker om att läsa min blogg. För dig som är helt obekant med mig men vill ha boktips. Och för alla er däremellan.

För just dig skriver jag också.

Men trots det är ju skrivandet ensamt. Oerhört ensamt.

Och just därför är jag utom mig av glädje när jag någon gång får höra något från just dig. Ett livstecken, en liten kommentar till ett inlägg. Några snabba ord i gatuhörnet. Ett mejl. Ett hej. Allt som visar på att du uppskattar att jag skriver.

Att jag skriver för just dig, också. Också fastän jag inte känner dig.

Jag kan lova att jag lever länge på det.
Och jag kan lova att inget värmer som det.

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.