självbetraktelser

Medhårs, mothårs

Allt har sin tid. 

Att våga pusha och utmana sig själv har sin tid. Att vara mild och varsam mot sig själv har sin tid.  

Ibland är det ganska lätt att veta när just vad har sin tid.

Under cirkelträningen vågade jag stryka mothårs och köra en spurt trots att mjölksyran brann i låren.

Och sen igen: den här vintern har jag strukit medhårs rejält och tillåtit mig själv att vila kropp och själ.

Alla gånger är det emellertid inte lika lätt att veta vilket är det bästa sättet att bemöta sig själv på. Det är långt ifrån svartvitt.

Nåd är att ha människor i ens närhet som märker när det är dags för en varm famn, och när det är tid för en uppmuntrande puff i ryggen.

Nåd är att också få pröva, kanske falla och ändå känna att det okej.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte längre ensam

Psykologi har alltid intresserat mig. Vem intresserar det inte, egentligen?

Särskilt psykologin bakom personligheter finner jag spännande. Hur häftigt är det väl inte att lära känna sig själv och sina medmänniskor bättre?

Som en följd av det här har jag funnit ett nöje i att göra olika personlighetstest under åren.

Allt från “Vilken Disneyfigur är du?” till lite mer vetenskapliga test såsom Myers Briggs eller 16 personalities. Nu är jag långt ifrån expert inom området, och jag har förstått att också det här sättet att se på personligheter i 16 kategorier uppfattas som snävt, förenklat eller pseudovetenskapligt i vissa kretsar.

Men än sen, tänker jag, om syftet är att lära känna sig själv bättre och förstå hur andra tänker och fungerar. Jag tror dessutom att personligheter är så komplext att det inte finns ett enda sätt att kategorisera människor på, för då borde kategorierna vara lika många som människorna på jorden.

Det enda jag vet är att sedan jag gjorde testet och fick reda på min personlighetstyp har många bitar fallit på plats.

A26A23E2-D61D-4C0C-B222-0DBAC73BFD43.jpg

För jag har ofta sett på mig själv med en dömande blick. Jag har inte förstått hur jag kan bete mig som jag gör ibland. Under en stor del av mitt liv har jag känt mig oerhört missförstådd och bara väldigt, väldigt ensam.

Men när jag gjorde testet och läste beskrivningen av den personlighetstyp jag närmast hör till insåg jag — jag är inte ensam! Det finns andra som känner precis på samma sätt som jag! Det finns en hel community på nätet som kämpar med samma saker och har likadana utmaningar.

Det här sättet att se på personligheter har gjort mig nådig mot mig själv, och då struntar jag blankt i om det är pseudeovetenskap eller inte.

Vilken personlighetstyp är du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sanningar om introverta: del 1

Jag fortsätter på min serie "Sanningar och lögner om introverta" och har glädjen att presentera del 1 i avdelningen Sanningar om introverta.

Nå. Det är ju alltid lite halvfarligt att tala om eviga sanningar då det gäller människor. Människor är alldeles för individuella och unika för att vara förevigt stämplade och definitivt kategoriserade. Men låt mig i alla fall få tala om typiska drag. Ett typiskt drag för introverta är följande:

Introverta personer upplever den omgivande världen till stor del inom sig själv.

Jag är inte en sådan som syns och hörs mest i alla sammanhang. Det betyder inte att jag är osocial och sitter i ett hörn och isolerar mig själv (se lögner om introverta del 1). Näpp!

Däremot följer jag med vad som händer runt omkring mig. Väldigt noggrant. Jag observerar min omgivning och känner in den. Jag ser, tänker, reflekterar.

Att göra det här i ett trångt rum med mycket folk och med mycket ljud blir lätt överstimulerande. 

Det innebär att jag efter en kväll med många nya impulser, nya bekantskaper och mycket ljud kan vara nöjd men väldigt, väldigt trött. Och då måste jag få tid för mig själv för att smälta och processa allt jag har varit med om. Sortera och reda ut nya tankar, känslor och impulser.

Precis som att jag behöver städa upp lite i hjärnan för att ha ordning och reda, och för att sedan orka igen.

Foto: Syster Ebba Åström

Foto: Syster Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Utforska dig själv

Dagens rubrik låter lite som ett temanummer om sexuell kompetens i lågstadiets fnissframkallande Kamratposten. 

Jag kan garantera att det här blogginlägget inte tar en sådan vändning idag. 

Snarare vill jag lyfta fram glädjen i att lära känna sig själv. En resa, är det för mig, att fördjupa insikten i vem jag är.

Jag är ofta ett stort frågetecken för mig själv. Jag tycker att jag kan reagera märkligt, häftigt och... fel, i olika sammanhang.

Med tiden har jag lärt mig att visa nåd åt mig själv. Förståelse med mitt oförståeliga.

Men underbart är det när något ibland klarnar. Ett frågtecken retas ut, en pusselbit faller på plats.

Tänk vad häftigt! Av alla människor jag har hängt med under min livstid, har jag hängt mest med mig själv.

Att jag ändå, fortfarande efter tjugofyra år förvånar, förbryllar och förundrar mig själv är häftigt. Inte för att jag är exceptionellt speciell eller anmärkningsvärd. Utan för att jag, precis som varenda människa, är en komplex och unik sammansättning till människa. 

Det är fascinerande den här resan, att utforska sig själv. 

Foto av bästa syster Ebba

Foto av bästa syster Ebba

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad funderar du på, Mindy?

... frågar Facebook mig varje gång jag loggar in, och jag har kommit att gilla den där frågan i det där sammanhanget.

För facebook, och vilka sociala medier som helst för övrigt, är väldigt aktivitetsfokuserade. Det som görs ska dokumenteras, eller pics or it didn't happen som det också heter.

Men i den här aktivitetsfokuserade tiden behöver jag någon som frågar vad jag funderar på. För det styr mina tankar bortom det fysiskt, konkreta, och tar mig genast till djupare nivåer.

Jag har aldrig egentligen skrivit åt "Facebook" vad jag funderar på, men nästan varje gång när jag loggar in stannar jag upp och försöker sätta fingret på vad jag skulle svara på den frågan. 

Och däri ligger paradoxen: jag loggade in för att få kontakt med andra, men genom det får jag kontakt med mig själv.

Mycket kan sägas om Facebook, inte minst sen hela soppan med Cambridge Analytica och övertramp vad gäller värnandet om människors integritet, men att de frågar mig vad jag funderar på istället för vad jag gör —

det gillar jag.

Bild från Åland 2013. Foto: Ebba Åström

Bild från Åland 2013. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Många ord, lite tyg

Så kom den där tiden igen.

Egentligen är den långt ifrån här ännu, och när den väl är här är den nästan omedelbart förbi, men den gör sig synlig i skyltfönster, tidningar och i reklam på nätet. Tiden för badkläder och solbränna. Tid för mycket hud och lite tyg. Och för många: tid för ångest och känslor av otillräcklighet.

I tre år har jag klarat mig med min triangl bikini, men så gjorde jag det ödesdigra misstaget att bada i badtunna iklädd ifrågavarande tyg, och missfärgningen var ett fult faktum. Så oundvikligen har jag på sistone studerat väldigt många halvnakna kroppar. Inte för kropparnas skull utan för tygets.

Och som en naturlig följd av det har jag blivit frestad att sugas med i den kroppssyn som skyltas och framhävs som det eftersträvansvärda.

Och fastän jag vet att den kropp som visas egentligen inte alls ser ut precis så där i verkligheten, och fastän jag vet att den där kroppen inte representerar den existerande mångfalden av kroppar, så hjälper det inte. För jag ser ju när jag själv prövar en bikini att den inte alls sitter på samma sätt som på modellen. Och jag ser ju att jag inte alls ser ut som modellen; den supersnygga, solbrända modellen som har mycket kropp på ett ställe, och väldigt lite på andra.

Så jag sugs med.

Tills jag blir arg. Tills jag ryter ifrån (inombords). För fastän saker och ting tutas in i mig har jag ändå möjligheten att göra ett val. Jag behöver inte vara en passiv mottagare av samhällets förvrängda och snäva kroppssyn, utan jag kan slå dövörat till och istället lyssna på andra röster om vem jag är. Ja ni må ha era photoshoppade kroppar med all the right things in all the right places, men jag har min egen superkropp som är unik, stark, mjuk, ganska kort men väldigt explosiv. Och jag är alldeles bortskämt frisk.

Och nu har jag också hittat tyg att bära på min superkropp på sommaren.
Den där ena dagen i juli.

Den där gången jag tappade telefonen i vattnet och långsamt såg den flyta iväg. Eller casually petade mig i håret när Samuel fotograferade..?

Den där gången jag tappade telefonen i vattnet och långsamt såg den flyta iväg. Eller casually petade mig i håret när Samuel fotograferade..?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tidens tand

Har vi inte alla någon gång sett i fotoalbum på svunna tider och skrattat åt hur våra föräldrar såg ut på sitt konfirmationsfoto, studentfoto, bröllopsfoto eller ja, över huvud taget på vilket foto som helst. Den är inte så nåderik, tidens tand, med tanke på hur snabbt modet ändras och hur snabbt diverse skönhetsyttringar föråldras.

Sen är det en helt annan sak när jag själv ser visuella bevis på min egen existens från svunna tider. Då är det plötsligt inte alls lika roligt längre, utan det börjar luta mer mot pinsamhet och genans.

Men jag tror på att blicka tillbaka, och se på den yngre versionen av en själv, med stor nåd. Och då i första hand inte fotografierna utan framför allt personen. De val jag tog, de misstag jag gjorde och de beslut jag fattade. Det är lätt att med facit i hand konstatera att mycket skulle ha sett annorlunda ut om jag inte hade gjort y, och mycket skulle ha varit bättre om inte x hade hänt.

Men det är endast med facit i hand. Jag hade ju inget facit då. Jag ömsom famlade i blindo, ömsom stakade mig fram långsamt men målmedvetet. Jag gjorde mitt bästa och försökte fatta vettiga beslut utifrån vad jag visste då. Att det ändå kan gå krokigt till är inte alltid något jag kan rå över. Livet är krokigt.

Jag vill tro att var och en alltid försöker handla enligt bästa förmåga utifrån den kunskap och de erfarenheter som finns till hands. Och därför tror jag att det är så viktigt att blicka tillbaka och se på sitt svunna jag med stor nåd. Kanske glädjas över att nu veta bättre, men ändå veta att livet levdes utifrån bästa förmåga också då. Och fram för allt; att inte förargas och förbittras vid tanken på det yngre jaget, utan fram för allt se på sig själv med stor, stor nåd.

swing-blogg.jpg

Vad tänker du om det här? Tryck gärna på ❤-knappen om du håller med!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det mest missförstådda

Det tog mig 22 år att förstå mig på en väldigt väsentlig och stor del av mig själv. I tjugotvå år trodde jag att jag var en mycket utåtriktad och extrovert person, en person som riktigt blommar ut och lever upp i situationer där jag får mingla loss med en drös med människor. Och bara för att jag själv trodde det så levde jag därefter. Jag tänkte att jag ju måste vara en extrovert då jag är van och orädd att stå på scen och uppträda, jag är inte blyg och jag är rent av ganska duktig på att lära känna nya människor. Jag kan vara ganska ofinländsk i den meningen, om du låter mig stereotypisera och generalisera lite.

Så jag begrep inte varför jag så starkt drog mig för att göra telefonsamtal, eller varför jag blev alldeles orimligt trött efter en kväll med många människor. Jag tyckte jag var bortom märklig när jag på större tillställningar kände ett behov av att låsa in mig på toaletten och vistas där mycket längre än behövligt, bara för att få uppleva lugnet och tystnaden. Jag trodde ju så stenhårt på att jag var extrovert och därför kunde jag inte förklara eller förstå mitt beteende, då jag dittills hade beskrivit mig själv i extrovertiska termer. Jag hade missförstått mig själv på ett väldigt grundläggande plan och det ledde till stor förvirring och frustration.

Tills jag snubblade över begreppet introversion. Begreppet hade jag förvisso hört i psykologikurserna i gymnasiet, men det hade aldrig haft personlig relevans för mig och hade därmed inte heller fastnat. Introversion var ett begrepp som hade klingat så negativt i mina öron under hela min livsstid. Jag, introvert? Aldrig! Jag hade alltid tänkt att introverta personer är sådana som inte syns, inte hörs, som går längs med väggarna, aldrig tittar andra människor i ögonen och har noll koll på det sociala samspelet. Och jag som ofta hörs under klassrumsdiskussioner, älskar dramaövningar och har vunnit en vältalighetstävling.

Men ju mer jag läste om introversion desto mer var jag tvungen att omvärdera min uppfattning av begreppet, och fram för allt min uppfattning av mig själv.

Foto & redigering: Ebba Åström

Foto & redigering: Ebba Åström

Precis som med alla personlighets- och karaktärsdrag tycker jag det är viktigt att inte definiera sig utifrån en egenskap eller ett enda drag. Jag tror att vi människor är alldeles för mångfacetterade för att kategoriseras utifrån en enda bestämd kategori. Men när jag förstod att jag har drag av introversion blev allting plötsligt mer begripligt. Den frustration och det självförakt, som min okunskap om mig själv hade gett upphov till, lättade och försvann när jag plötsligt kunde förstå mig själv utifrån nya termer. Jag var inte längre ett märkligt undantag till normen utan jag var... jag. På mina egna, fullkomligt legitima villkor.

Och sån här är jag: Jag njuter av att sträckläsa, jag har inget emot mitt eget sällskap och jag blir lite överstimulerad av mycket ljud och mycket folk. Det betyder inte att jag inte kan eller tycker om att umgås med människor, men det betyder att jag behöver ladda upp ordentligt innan, och landa i mig själv en tid efter. Jag kräver i allmänhet väldigt lite underhållning för att vara tillfreds, jag är duktig på att avläsa sociala situationer och jag är inte så dålig på att småprata heller. Men jag behöver mitt lugn och min ro för att orka och fungera.

Jag tror att introversion är ett väldigt missförstått karaktärsdrag då det inte sällan används synonymt med social inkompetens och enstörighet. Jag tror också att många fler människor därute är introverta utan att de vet om det, för extroversion tycks vara normen och det eftersträvansvärda.

Introversion, så som jag har uppfattat det, innebär inte att vara "osocial" utan det handlar snarare om på vilket sätt man laddar batterierna. Och där måste var och en hitta sitt eget sätt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sånt jag inte saknar

Det finns mycket från mina tonår som jag kan sakna ibland. Inte minst hur sorglöst livet var, hur mitt största dilemma var vilken outfit jag skulle ha på julfesten eller vilka dagar jag ska tvätta håret (okej that struggle is still real). Jag vill ändå inte alls förminska de faktiska och verkliga dilemman och utmaningar det innebär att vara tonåring. Jag tror att oavsett vilken generation man hör till, eller vilka förhållanden man växer upp i, innebär växandet alltid växtkramp och tonårstiden innefattar nästan alltid utmaningar. 

Men om jag då talar utifrån min egen synvinkel, kan jag konstatera att min tidiga tonårstid var förhållandevis sorglös. Och i den här sorglösa tonårstiden finns det mycket som jag verkligen inte saknar.

Som oförmågan att ta emot komplimanger. En tråkig och onödig kultur som jag växte upp med, och som jag misstänker fortfarande är aktuell, är att genast skjuta ifrån sig alla komplimanger. Det här är rentav oförskämt tycker jag, att besvara någons uppmuntrande ord med ett nekande och förnekande. Jag minns ganska precis på dagen då jag beslöt att jag "från och med nu bara ska börja tacka för komplimanger", och inte mera avslå dem. 

En annan sak som jag skrev om i ett tidigare inlägg är den ambivalens som mina relationer präglades av under tidig tonårstid. Det finns en finsk bok som tydligt beskriver det här: Tule lähelle, mene pois (Kom närmare, gå bort). Ambivalensen och jag gillar inte varandra så lyckligtvis var det här en övergående fas för mig.

Bild från 2006?  De skamlösa och väldigt mycket krångligare selfiernas tid! Frontface kamera har inte alltid funnits, ska ni veta! Selfie-tagandet på början a 2000-talet var en konstform och vetenskap.

Bild från 2006? De skamlösa och väldigt mycket krångligare selfiernas tid! Frontface kamera har inte alltid funnits, ska ni veta! Selfie-tagandet på början a 2000-talet var en konstform och vetenskap.

Brist på mobilitet är något jag verkligen inte saknar. Att växa upp på landet är härligt och något jag skulle vilja unna alla. Men är man ung och äventyrslusten är avståndet till den pulserande staden väldigt långt om man inte har körkort eller bil. Många är de kilometrar jag har nött med min tonårscykel. Idag är min mobilitet en frihet som jag ofta tar för given, att kunna gå och komma som jag vill. Den friheten var en avlägsen dröm i mina tonår.

Friheten inom gränser. Den här går lite in i den tidigare punkten. Men jag konstaterade, för inte alls många veckor sedan, att det är galet skönt att som vuxen kunna göra handling av sina tankar. En söndagkväll blev Samuel och jag sugna på våfflor med varmrökt lax, och fem minuter senare satt vi i bilen på väg till affären för att handla ingredienser. Visst kunde jag också som tonåring göra verklighet av sådana här drömmar, men det krävde förstås samarbetsvilliga familjemedlemmar med körkort och pengar. 

Men för att balansera det här. Jag kan verkligen sakna den ungdomsverksamhet i församlingen som jag växte upp i, att vara omringad av syskon att hitta på bus med, att i praktiken bo i skogen och att få uppleva den helsköna fredagsfiilisen efter en skolvecka (den var magisk!). 

Trevligt veckoslut åt er fina! ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kanske mer äkta

Jag är en känslomänniska.

Och med den här högst ovetenskapliga termen menar jag att jag till stor del upplever och lever livet genom känslointryck och -uttryck. En känslomänniska är jag och det är inget jag vill sticka under stol med (who am I kidding - jag skulle inte kunna det fastän jag skulle vilja). Jag tror att jag alltid har varit en känslomänniska, men bara i drygt en femtedel av mitt liv har jag vågat bejaka också den här sidan i mig; den här kanske mer oberäkneliga, stormiga, starksköra delen av min karaktär som jag länge försökt hålla tillbaka.

Jag var en kämpe på att hålla tillbaka tårar, tämja min ilska och förtränga min ångest. Man behöver inte ha en examen i beteendevetenskaper för att veta att det här i längden inte är en hållbar livsstil. Och inte alls en rolig sådan heller.

Jag tror att jag, och sådana som fungerar på samma sätt som jag gör, sorgligt nog ofta måste nå botten förrän insikten om att en förändring måste ske slår en. För det går och det går och det går. Och sen går det inte längre.

FullSizeRender.jpg

Idag är jag kanske mer... äkta, än förut. Förut var jag idel glädje och optimism, vilket förstås var en egenskap som uppskattades av andra. Men jag upplevde att det krävdes av mig, att det var det enda rumsrena och godkända.

Idag är jag fortfarande optimist men jag är mycket annat också. Men det jag är, är jag äkta. Oftast, i alla fall. Och det är kanske det viktigaste.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.