Jag hade inte skött mig ansvarsfullt.
Den där gången för snart tio år sedan när jag hade lovat att göra något och sedan inte hade kunnat stå fast vid mitt ord. Det var väldigt olikt mig, och jag tror att det precis därför sved så mycket (för mig, för andra) — för jag var den trofasta, den man kunde lita på.
Nej, den gången förmådde jag inte stå fast vid mitt ord och det ledde till en besvärlig, generande situation för honom, jag beaktade det i min konsekvensanalys men valde att ändå.
Jag vet att han blev besviken, kanske till och med sårad. Men jag tror ändå att om han hade hört de bakomliggande orsakerna till varför jag helt enkelt inte hade kunnat ställa upp, så hade han förstått.
Om jag hade berättat om den verklighet jag levde i, en bisarr värld där religiös manipulation och psykologiskt förtryck var dagliga ingredienser, hade han förstått att jag var tvungen att välja bort något för att hålla huvudet över vattenytan.
Jag sade bara nej då, och berättade inte mer än så.
Jag har inte berättat ännu heller, och ser ingen poäng med att göra det nu när mycket vatten har flutit under broarna.
Men den här erfarenheten gör mig ödmjuk för andras nej, gränser och självbevarelsehandlingar. Också fastän det ibland svider för mig.
Vi förstår inte alltid. Kanske det är lika bra så. Men vi kan alltid lära oss att respektera.
För sist och slutligen har vi ingen aning om vad våra medmänniskor genomlider. Vi har ingen aning.
Det vill jag alltid, alltid komma ihåg.
