✖ TACK TILL BOKFÖRLAGET FORUM FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖
Det är få författare som jag har haft förmånen att följa i realtid från deras första bok tills idag. Stefan Ahnhem är ändå en av dem.
Jag blev totalförälskad i den första boken Offer utan ansikte och har med stor iver sett fram emot hans utgivning som varit tät och frekvent. I fjol recenserad jag den fjärde boken (länk här) och nu har jag fått den allra senaste boken, X sätt att dö, i händerna att recensera.
Precis som vanligt förekommer inga spoilers men lite hints om vad som händer var oundvikliga och de finns i referatdelen av recensionen.
Fortsätt läsa för ett fint boktips!
Den här femte boken tar vid där den fjärde slutade. Jag var rädd att det skulle ta mig ett tag att orientera mig i vad som har hänt, vem som har gjort vad och vem som vet vad, men lyckligtvis inleds hela boken med ett “detta har hänt” kapitel som vägleder min fortsatta läsning.
Fabian Risk har alltså löst två märkliga mordfall men något känns fortfarande lite off, som om något ändå inte riktigt stämmer i förhållandet mellan gärningsman och mord.
Hans egen hemliga privatundersökning börjar också visa på skrämmande sanningar av en nära person alltmedan hans egen son har svåra personliga och juridiska problem.
Låter det som att problemen hopar sig och leder till en upptrappning? Det gör det.
De grepp som jag har kommit att uppfatta (och uppskatta) som typiskt Ahnhemska är sinnet för detaljerna, det skyhöga tempot och den nästan filmiska dramaturgin.
Sättet att både beskriva och skriva fram berättelsen skapar livliga inre bilder och scener i min fantasi och språket är ett illustrativt redskap som ständigt driver berättelsen framåt.
Det är en bladvändare av rang med cliff-hangers och en uppbyggnad som inte uppmuntrar till läsning, nej, den fullkomligen tvingar till läsning. Få böcker får min man att strunta blankt i telefonskärmar och fotbollsresultat, men Ahnhems böcker har en tendens att göra precis det.
Det jag saknar i den här boken är emellertid att få veta mer om Fabian Risks privatliv.
Visst får vi läsa lite om frun Sonja och barnen Theodor och Matilda men de hamnar lite i skymundan på bekostnad av mordmysterierna.
Familjenarrativ fungerar ofta som en release of tension (d.v.s som lite andningspaus från högt tempo, mord och spänning) och även om samma effekt uppnås på andra sätt i boken saknar jag just de här karaktärerna litegrann.
4/5 i vitsord.
Men ett ännu bättre vitsord ligger i att jag och min man ömsom läste sida vid sida (t.ex. i flygplanet på väg till Málaga - flygvärdarna tyckte vi var antingen urgulliga eller helknäppa) ömsom grälade över vems tur det var att läsa. När den andra hade kommit längre i boken var det sura miner som rådde.
Jag tror att det är ett ännu viktigare vitsord än själva siffran.