När jag gjorde min praktik som lärare i svenska och litteratur var den responsen jag fick efter en lektion att tänka på att stanna upp när eleverna ger kommentarer av guld (och andra valörer).
Jag behärskade min sak, nej jag var riktigt bra på stoffet, jag var naturlig i min lärarroll, kunde det didaktiska men behövde stanna upp mer.
Nu när jag själv handleder lärarstuderande märker jag att jag ofta vill ge samma respons: stanna upp.
Men jag vill inte bara ge den responsen åt andra och i den specifika kontexten, jag vill ständigt ge den åt mig själv i så många andra kontexter.
Som när en mening i en bok tar andan ur mig vill jag ge mig tillstånd att stanna upp innan jag läser vidare.
Eller när jag verkligen nådde det mål som jag hade tyckt verkade snudd på orimligt tidigare. När jag få uppträda och göra det jag älskar gång på gång.
Jag vill aldrig låta de här guldkanterna bara rinna förbi i jakten på nästa.
Den här boken utmanar mig verkligen i konsten att stanna upp. Med så många fina uttryck och meningar är det svårt att inte.