estetiska upplevelser

Ny stad, nytt jag

Jag bongar byggnader i Lissabon

och föreställer mig hur det skulle vara att bo här. Cykla här, gå på morgonlänk här, forska här, veckohandla här.

Städer som jag alldeles flyktigt besöker är och förblir alltid turiststäder för mig. Det är städer man får uppleva, oftast endast en gång i livet, för att därefter leva vidare med staden som ett kärt minne, en sagolik drömstad. Tanken att människor faktiskt bor och lever sitt liv, kanske hela sitt liv, här förbluffar mig.

Så jag funderar på hur det vore att bo i den här arma vackra staden. Att vara en Lissabonmindy.

Likt huvudpersonen i Pajtim Statovcis bok Tiranas hjärta funderar jag på hur det skulle vara om varje ny stad skulle innebära ett nytt jag.

Kvickt kommer jag ändå på andra tankar.

För det vore alldeles oerhört jobbigt att byta identitet varje gång man går över en stadsgräns — för att inte tala om hur enormt förbryllande det vore för mina medmänniskor.

Ändå kan jag inte låta bli att föreställa mig ett liv bland de vackra, flagnande pastellfärgade husen i Lissabon.

Lissabonmindy vore knappast samma Mindymindy.

Uppenbarligen skulle jag kindpussas och svettas mera, samtidigt som jag antagligen skulle vara lite mera carpe dajm och lite mindre pedant (det är väldigt svårt att vara det i den här staden).

Nej, vanliga Mindy räcker bra. Jag nöjer mig med att bonga städer och förvalta Lissabon som ett kärt minne, en vacker drömstad.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En bloggares livstecken

Nej jag har inte gått vilse i Boston eller förätit mig på Dunkin Donuts. Jag har bara haft en förkylning deluxe med alla tänkbara tillägg, och varit golvad, däckad T.K.O-stil sedan jag kom hem i söndags.

Men eftersom det är mest i hela världen tråkigt att höra om människors sjukande och krämpor lämnar vi saken därhän. Jag kan bara säga att det här är mest sjuk vad jag har varit i vuxen ålder. Bör tilläggas att jag nästan aldrig är sjuk och när jag är det är det ett lindrigt, nästan fånigt, ont i halsen och 50% täppt i näsan.

Nåväl. Nog om det.

IMG_5013.jpg

Boston då!

Boston var toppen! Jag blev fullkomligen förälskad! I stället, alltså. Och jag vet garanterat att jag kommer att åka tillbaka. Det är sådant man vet när man blivit förälskad (fortfarande, i stället).

Människor har frågat av mig vad jag egentligen gjorde där och svaret är väl: lite allt möjligt. Jag bekantade mig med två intressanta projekt, gjorde en intervju med vår samarbetspartner, träffade lärare, fick insyn i hur de jobbar i projekten, åt god mat, upplevde staden, fördjupade gamla och erhöll många nya bekantskaper och njöt njöt njöt.

Det är gott att vara hemma och jag känner mig rik på nya erfarenheter och upplevelser. Boston vill jag rekommendera till vemhelst som är nyfiken och vill uppleva något nytt. Det är en varm stad med en lång historia (ni har säkert hört om Boston Tea Party?) som har något att erbjuda för alla, kan jag lova.

D2FB487A-410D-4D49-BAF3-3ADF46E8D6A0.jpg
IMG_5029.jpg
IMG_E5007.jpg
IMG_E5011.jpg
IMG_5005.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alldeles okritiskt

Jag förespråkar ett sunt kritiskt förhållningssätt till vår omvärld. 

Ända sedan gymnasietiden har jag insett hur viktigt det är att inte svälja allt med hull och hår, och helt oreflekterat smälta halvsanningar och hellögner. I mitt arbete tränas jag i kritiskt tänkande och granskande varje dag. Kritik och kritisk respons är den enda vägen framåt i mitt jobb.

Jag har kantapään kautta fått lära mig hur viktigt det är med en gnutta, eller en stor slev kritiskt förhållningssätt. Det här är speciellt aktuellt just nu med tanke på att samhällets utveckling har resulterat i att orden fejkade nyheter och alternativa fakta var med på nyordslistan 2017.

Så tro mig: jag är den första att förespråka ett kritiskt förhållningssätt.

Men (inte helt otippat att det skulle komma ett aber här, va?)

Det finns lägen då jag märker att jag bör släppa ner min gard. För också kritiskhet kan gå överstyr och leda till något som inte alls är fruktbart.

Praktexemplet är när jag ser på musikaler och teatrar eller lyssnar på livemusik. Jag förstör hela min konstupplevelse om jag sitter och hakar upp mig på småsaker. När jag sitter i publiken är min huvudsakliga uppgift inte att identifiera, namnge och påpeka alla fel och brister. Jag är inte där som kritiker.

Nej, min huvudsakliga uppgift är att titta, lyssna, njuta och visa min uppskattning för den som vågar ställa sig på scen och uppvisa (eller blotta?) sina talanger inför en eventuellt kritisk publik. 

Och det är något som den seglivade kritikern i mig får öva sig på. Att hålla käft, helt enkelt. Men övning ger färdighet och jag har blivit mycket bättre på att koppla bort kritikern och slå på esteten i mig.

För jag vill inte vara den som kommer med en lång lista på förbättringsförslag efter ett uppträdande. Jag vill hellre vara den som säger tack för ditt uppträdande, tack för sången, du gjorde det väl! 

Så trots att jag förespråkar ett kritiskt förhållningssätt vet jag, att det också är okej att alldeles okritiskt luta sig tillbaka och njuta.

Bara njuta.

bloggbilg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.