Det bästa

I helgen fick jag stå på scen.

Inte bara för en inspelning som streamas utan en live scen med publik på plats, många, flera hundra!

Det var helt underbart och jag har saknat det så mycket under denna ökända pandemi.

Hösten 2019 fick vi, The Haralds, ett stipendium från en fond som Singsby Sångkör hade startat. Vi blev de första stipendiemottagarna och det var en stor ära.

En ännu större ära var det att få stå på scen under deras jubileumskonsert (nittiosex år firade de!) tillsammans med en drös andra enormt skickliga artister.

Åh vad jag älskar musiken, artisteriet, stå på scenandet! Det bästa jag vet!

På scen

Att stå på scen.

Bland det bästa jag vet.

I helgen hade jag en bröllopsspelning med mitt partyband och det var sjukt roligt. Jag gav mig hän åt inte bara musiken utan även scenen och uppträdandet.

Och bandet och musiken hamnade i synk med oss och det blev en positiv spiral av att vi blev bättre för att de trodde på oss. Det är publiken som gör oss bra.

Innan klockan var kvart över ett på natten visade min klocka att jag hade uppnått den dagens rörelsemål och jag svettades litervis, men det här keikkalivet skulle jag inte byta bort mot något.

Det är underbart att stå på scen.

Ännu bättre att göra det med fantastiska musiker och härliga människor!

Bild från ett gig med vårt ”lilla band” The Haralds

På scen

Efter en paus på flera månader var det fantastiskt att stå på scen med mitt partyband igen.

Vi har alltid otroligt roligt tillsammans både på och utanför scen.

Det är faktiskt mest utanför scen som vi umgås, för sådant är det, detta amatörmusikerjobbet: mycket övning, mycket väntan, mycket torrsim och någon enstaka timme då vi faktiskt uppträder. Därför är det så bra att det är så kul att umgås med dem - det blir helt enkelt mycket av den varan.

De är superbegåvade musiker som ständigt imponerar med sina solon, drum fills, basgångar och sin röstkontroll.

Jag är så glad över att få kicka igång partysäsongen igen! Som vi har väntat!

Jag och min bror Max som alltid har en quirky camera face!

Det behövdes

Jag har varit lätt svävande på osynliga moln sen spelningen i onsdags.

Det gick så bra. Det var så kul.

Vädret var fantastiskt, människorna glada och vi njöt av att få spela och sjunga ut hopp och glädje över den samlade folkskaran.

Det behövdes en sådan här kväll efter den här våren.

Det var fantastiskt roligt.

Jag älskar att uppträda.

Fotod: min vän Anna Hult

Sträv i livet

Jag brukar ibland säga att jag känner mig sträv i livet.

Att jag stryker mothårs bland ett människor som smeker medhårs, att jag har lite skröpligare yta bland en drös mjukhudade.

Jag gillar uttrycket för det är inte detsamma som att säga att jag känner mig fel eller malplacerad. Nej, det är mycket mer odramatiskare än så.

I slutändan handlar det om hur väl mina inre, personliga egenskaper och omvärldens yttre faktorer samverkar. Eller snarare: hur väl jag själv uppfattar och upplever att de samverkar.

Ibland samverkar de på ett sätt som får mig att känna mig sträv, helt enkelt.

Men.

Det är långt ifrån alla gånger.

Igår fick jag stå på scen. Att stå på scen innebär att vara totalt närvarande varje ögonblick; att hänge musiken och publiken sin fulla koncentration.

På scen ifrågasätter jag inte min närvaro, min kompetens, mitt jag. Jag funderar inte på inre och yttre faktorers samverkan Det finns inte tid, inte rum för det. Eller kanske de bara samverkar så väl att de sammansmälter.

På scen lever jag upp.

Och hur känner jag mig då?

Inte det minsta sträv, åtminstone.

Jag på scen. Jag lever upp, märker ni?

En vänlig presentation

“Du presenterar så vänligt”

har jag fått höra på sistone vid tre, av varandra oberoende, tillfällen. Jag har presenterat min forskningsplan och lite pågående forskning och det här har varit responsen av åhörarna.

Jag har givetvis också fått annan respons; respons som har hjälpt mig framåt i avhandlingsarbetet, eller respons som pekar på andra kvaliteteter i mitt sätt att presentera. Men det här har återkommit gång på gång:

Att jag presenterar vänligt.

En del av er tycker säkert att det här är något negativt. Jag kan förstå det, för under en lång tid i mitt liv har vänlig skorrat falskt för mig också. Tidigare har jag uppfattat att ordet vänlig är synonymt med mjäkig, feg och liknande ord som inte tillhör kategorin framåt-uppåt-framgångstänket.

En suddig bild på en vänlig presentatör.

Men när jag har fått den här responsen har jag endast blivit glad. För mig är det här bland den finaste respons jag kan få. Att jag presenterar vänligt.

För intelligens kan tränas upp, det är till och med ganska lätt att fejka intelligens inom ett snävt område. Det är ganska lätt att skriva välformulerade presentationer med raffinerad dramaturgisk kurva och komplicerat ordval. Med några youtube-klipp och böcker går det att få tips på hur man kan stärka sitt pathos, använda retoriska knep och låta övertygande i sin presentation.

Men vänlighet är något som inte lika lätt kan tränas upp, och en fejkad vänlighet är ganska lätt att se igenom. Och just därför tackar jag ödmjukt för just den responsen.

Hur klingar ordet vänlig för dig?