Att få dela det

Jag har haft den stora ynnesten att få dela den här nio månader långa resan med så många andra som samtidigt också råkar vara på samma resa.

En av dem är min vän Anna.

Vår resa började i september 2020 då hon på en fotbollsmatch berättade att hon väntar barn. Jag blev superglad för henne och började bombardera henne med (ovanligt specifika) frågor om hur hon mår och hennes krämpor.

För grejen var att jag också vad gravid då och att våra beräknade datum skiljde med endast tre dagar (!) men att jag och Samuel hade bestämt att hålla det hemligt ett tag till.

Men föga visste jag att Anna redan då anade att något lurt var på gång med mig, och att hon till och med hade berättat åt sin kompis att hon misstänkte att även jag var gravid.

Några veckor senare, när jag och Samuel hade passerat de först 12 veckorna och varit på det första ultraljudet släppte jag bomben åt henne när vi var på ett gympass.

Och under de första två trimestrarna körde vi gravidvänliga träningspass varje vecka – och det var alltid veckans höjdpunkt!

Under hela den här resan har jag haft en enorm glädje åt att vara lika långt på resan.

Vi har skrattat åt fruktmetaforerna i olika gravidappar “Din bebis är lika stor som ett äpple / en gurka / en ananas ”, lidit med varandra genom foglossningar och krämpor, fnissat åt våra konversationer som alltmer började låta som om vi var femtio år äldre och bara delat ivern och glädjen och förväntan.

Det har varit en sån källa till uppmuntran, igenkänning och pepp att veta att Anna också går på den här resan och att hon vet precis vad jag tänker på när jag pratar om det ena eller det andra (för egentligen är nästan ingen annan intresserad av ens krämpor förutom de som själva går igenom samma sak).

Att vara gravid för första gången är speciellt. Att få dela det med någon annan gör det kanske ännu lite mer speciellt.

Och nu börjar ett helt nytt kapitel när gravidresan snart avslutas och föräldraresan börjar.

Att också få dela det kommer att vara härligt.

En av mina bästa vänner <3 Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Så tacksam

Precis som vid slutet på vilken resa som helst blir jag lite sentimental och vemodig nu när den här nio månader långa resan snart når vägs ände (trots att en helt annan resa tar vid, förstås).

Och precis som när jag blickar tillbaka på vilken resa som helst går jag igenom vad som har hänt, hur jag har upplevt det och fram för allt vem jag har fått dela resan med.

Min Samuel har varit ett så enormt stöd under de här senaste nio månaderna.

Under de första tre månaderna då det enda jag ville (nästan kunde) var att ligga på soffan; sova och se på Gilmore Girls (med ett halvt öga) skötte han allt markarbete. Och då menar jag verkligen allt.

Och inte en gång att han skulle ha klagat, gjort mig medveten om det lass han behövde bära eller gjort något i bitterhet eller med dold agenda. Aldrig någonsin.

Eller som när jag mitt i natten mådde illa och behövde något att äta. Då jag vaknade såg jag att han (innan han hade kommit och sova med mig) hade lagt en klementin, ett stort glas vatten och ett näringsrikt mellanmålskex på mitt nattygsbord.

Så att jag inte behövde stiga upp om natten.

När jag nu de här senaste månaderna har blivit större och otymplig har han utan att knota sett till att vi har mat på bordet, ett städat hus, en omskött katt och en utvilad fru.

Han har varit mån om att jag ska ta tupplurer fastän jag själv inte alltid har insett det. Han har sett till att jag äter ordentligt innan vi ska iväg någonstans. Han har masserat min rygg, köpt min favorityoghurt och uppmuntrat när jag har varit less.

På ett sätt kanske allt detta låter självklart. Det är klart att han ska sköta om mig och vårt hushåll när jag inte mäktar med. Det är klart han ska stötta mig. Det är klart att han ska ta över när jag inte orkar.

Och ja, så är det ju. Så ska det vara.

Men faktumet att det är “självklart” får inte bli likställt med att jag tar det för givet eller att jag inte visar uppskattning för det. För jag är så enormt tacksam för allt det han har varit och är.

Det jobb jag gör varje dag helt enkelt genom att finnas till och ruva på en baby är förstås enormt det med.

Och just därför är jag så tacksam för att han ser till att alla yttre omständigheter är på plats och rullar på så att jag kan fokusera på min primära, viktiga uppgift.

När den här delen av resan således nu så småningom vill jag alltså ta en stund och tacka honom för att han har stått vid min sida.

För det finns ingen annan jag hellre hade haft vid min sida under de här nio månaderna.

Det finns ingen annan jag hellre delar den här resan bestående av graviditet, förlossning och föräldraskap med.

Det finns ingen annan jag hellre ser som far till mitt barn än min Samuel.

Jag kan inte skriva tacksam utan Sam.

Tack, Sam.

Bokstavligen glädje

Mitt mellannamn är Joy.

Det är inte något som jag endast använder som ett artist- eller bloggnamn. Nej, det namnet fick jag av mina föräldrar och det namnet står i mitt pass och i mitt ID.

I finländsk kultur spelar betydelsen av namn inte särskilt stor roll. Det ska mest låta snyggt och klinga med efternamnet. I många andra kulturer (läs till exempel Yaa Gyasis Vända Hem eller Bibeln) är betydelsen av ens namn väldigt viktig och spelar roll.

Avgörande, rentav.

Att jag bokstavligen heter glädje spelar roll, för det är ofta det första människor märker med mig. Jag får ofta höra “du är alltid så glad Mindy”.

Och ja!

Jag är nästan alltid glad. Jag är nästan alltid positiv och förmår nästan alltid tänka att glaset är halvfullt och efter regn kommer solsken.

Men nästan alltid innebär att det ändå finns gånger när det inte är så. Och det är ju alldeles uppenbart.

Precis som med mycket annat i livet har jag varit tvungen att söka efter jämvikt. Att hitta stunder när alltid inte gäller. Stunder när mitt mellannamn får vara något jag strävar efter och sist och slutligen vill känna, men inte måste känna i stunden.

På samma sätt strävar jag också efter att inte bete mig på ett visst sätt för att det kanske förväntas av mig.

Jag behöver inte alltid vara glad bara för att jag oftast är det.

Eller för att jag inte kan stava till mitt namn utan att stava till glädje.

De här tankarna uppstod efter ett oerhört upplyftande samtal med min vän bortom havet. Thank you for the call, D.

Det som hade kunnat vara

Idag skulle jag egentligen ha varit på väg ner till Helsingfors för att möta upp med min vän D från USA.

Hela hösten och vintern har jag förväntansfullt sett fram emot de här dagarna i april då jag skulle ha fått visa mitt lands huvudstad, min hemstads natursköna områden och de lokala skolorna.

Mest av allt ändå: att få prata litteratur, musik, liv och dela perspektiv med min vän.

Nu blev det ju emellertid inte så och det är klart att besvikelsen är stor.

Vi fick inte Helsingforshäng, inte besök till naturskyddsområdet eller långa diskussioner inpå småtimmarna.

Däremot fick vi gemensamma spellistor på Spotify, regelbunden kontakt via internet och ett ständigt flöde av uppmuntrande.

Det är alltid något.

Detta virus blev större än någon hade kunnat räkna ut och det har förändrat planer och liv för så många människor. Som tur är vet vi att också detta kommer att få ett slut.

Och jag vet dessutom att den inställda resan inte betyder aldrig, nej det betyder bara senare.

Och det är underbart att ha något att se fram emot.

Bild från underbara Boston som jag ständigt märker att jag längtar tillbaka till.

Våra bubblor

Jag är uppvuxen på landet i Österbotten.

Utan att medvetet vilja förstärka några stereotypier om österbottningar kan jag med handen på hjärtat erkänna att jag levde mina 18 första år i en oerhört trygg och familjär bubbla.

Bubblan sprack, det brukar den oftast göra förr eller senare, och jag insåg att det sätt som jag upplevt världen och levt i världen inte alls är på samma sätt som resten av världen.

Det var en sund och viktig insikt som jag först tog emot med chock och fasa.

Numera välkomnar jag tillfällen att få mina växande bubblor spräckta för det ger perspektiv och tvingar mig att ständigt ifrågasätta mina.

I dessa virustider märker jag också av bubblor.

Och jag blev särskilt medveten om dem när vi anlände till Lappland efter flera dagar fyllda med liv och flöden bestående av gapande tomma butikshyllor, en krypande oro i människor och en rådvillhet i oss själva.

Här i Lappland märker jag inte alls av detta.

Här lunkar livet på i vanlig takt. Visst finns det fler handspritsflaskor utspridda här och var, men hade jag inte vetat om vad som är på gång i världen så hade Lappland definitivt inte avslöjat det för mig.

Är det bra eller dåligt?

Jag vet faktiskt inte, men det är i alla fall hoppfullt på något vis.

Det vittnar om att det finns ett liv både före, under och efter Coronaviruset.

Platser, minnen

Jag befinner mig i staden som aldrig blev min.

Jag går längs den väldokumenterade ån och minns alla andra gånger jag har gått här.

Alla löpturer i friskt höstregn (inte så många, men ändå), alla vårpromenader ackompanjerat av vitsippor och glass till överpris, alla kvällspromenader i mysbelysning när jag var nyförlovad och störtkär.

Åbo var för mig en sorglös tid. En ljusglimt i det liv som är mitt.

Men ändå blev staden aldrig min.

Jag tror att det långt beror på att Åbo aldrig blev något mer än en studiestad för mig.

Om jag hade dröjt kvar, börjat jobba och kanske rotat mig mer tror jag att jag hade haft ett mycket mer kärt förhållande till staden.

För visst är den förtjusande i sin kombination av nytt och gammalt, visst har den en storstadsvibe utan att jag för den skull har behövt använda mig av kollektivtrafiken en enda gång.

Jag går längs gatorna i staden som aldrig blev min, längs gatorna som jag har gått längs många gånger förut.

Jag känner romantisk nostalgi, vemod, sorg och tacksamhet på precis samma gång och jag undrar:

blev den ändå inte lite min i alla fall?

Hopp i sikte

Vad vore jag utan mål?

Mål, oavsett hur banala eller små ger mig alltid riktning och fokus. Skulle jag inte ha mål som jag skulle bena ner i småsmå partiklar och stegvis närma mig skulle jag vara som en roddbåt utan åror som bara driver vind för våg.

Nej jag behöver mål för att veta vart jag är på väg (ingen undran på att jag älskar På Spåret).

Mål är ofta förknippat med prestation, ångest, press och krav. Men inte alltid.

För idag har vi bokat en resa till Lappland och mitt mål är att jobba flitigt och bita i ända tills det är dags för oss att syra kosan norrut för några dagars ledighet och vila (ironiskt nog allt annat än den vila som förknippas med soffläge och lugn).

Alltid behöver det inte vara så stort, men visst är det bra ljuvligt när det ibland är det.

Mål ger mig hopp. Jag har hopp i sikte.

Glad idag

Är den här tjejen som har båtat över till grannlandet och besökt både bokhandeln och biblioteket.

Att vara i Sverige är som att vara i ett slags parallellt universum, ett låtsasland. Överallt ser jag skyltar och reklam som jag inte bara förstår sådär rent språkligt utan jag förstår bakomliggande antydningar och skämt.

Finskan hörs förvisso ibland, men det är sällan. I biblioteket dominerar de svenska böckerna hyllorna. Finska böcker upptar endast i en bråkdel av ytorna och är skyltade med ”Minoritetsspråk: finska romaner”.

Galet hur olika världen kan se ut endast 5 timmar västerut.

Jag älskar det här landet. Älskar att träffa saknade, älskade människor.

Älskar böcker, älskar språket.

Glad idag är jag.

Oerhört kär i biblioteket.

Glimtar

Det är underbart att titta i bildarkivet.

Det är så fint att se vilka minnen som har fastnat på fotografier. Ibland är det till synes onödiga stunder som har blivit förevigade på bild, inte något jag värnar om i stunden men som efteråt får ett enormt värde.

Här delar jag med mig av några glimtar från 2019.

Vi bytte ut vår Vasahem till ett Korsholmshem och blev husägare för första gången.

Jag ägnade mycket tid i gångarna i det här biblioteket som jag efter två år av tveksamhet har kommit att gilla enormt. Jag ägnade enormt mycket tid åt böckerna. Inget nytt under solen alltså.

Vi tapetserade för första gången någonsin och fick hjälp av våra vänner i sann talkoanda och det var bland de roligaste dagarna under hela året. Foto av min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist.

Jag har umgåtts med fantastiska människor i alla åldrar.

Jag hade en mängd spelningar med mina band The Haralds och Mama Astrom Band. Urkul!

Jag reste till fem länder och såg vackra vyer i allt från Lissabon till Trondheim.

Jag hade en underbar sommar fylld av festligheter, vänner, fotboll, träning, keikkor och en resa till Helsingfors med min bästa vän.

Jag hittade en träningsglädje som jag inte har upplevt sen jag spelade fotboll som femtonåring. Tränade också med vänner ibland och det är det bästa.

Vi etablerade ett syskonband och släppte vår första singel Autumn Mood. Foto till höger: Vilja Media.

I jobbväg höll jag mina första fortbildningstillfällen och deltog i min första prekonferens för doktorander. Jag blev förärad med en doktorandanställning på tre år och fick delta i flera konferenser.

Överlag fick jag uppfylla drömmarna att starta en bokklubb, uppträda regelbundet, växa som människa, lära känna nya människor, utvecklas i mitt jobb, resa till nya platser, läsa en mängd böcker, fördjupa mina relationer till mina nära och till och med bli faster.

Vilket år 2019. Nu är jag så redo för 2020!

Det bästa och värsta

Det har varit en resa.

Hur klyschigt det än låter så hittar jag ingen mer lämplig metafor just nu för att beskriva det som jag har upplevt när jag har fördjupat mig i det fantastiska fältet av personlighetspsykologi.

Jag har fått mycket mer förståelse för hur jag är funtad och hur en del människor i min omgivning är programmerade.

Jag har fått nåd för det värsta i mig och samtidigt blivit mycket mer stolt över det bästa i mig.

Det är bara att ibland går det inte att avgöra om ett drag, en egenskap är det bästa eller det värsta. När samma egenskap kan vara så enormt värdefull men också oerhört smärtsam, är den egenskapen ond eller god då?

Nå.

Nu är jag ju funtad på så sätt att jag inte gärna ser världen i svartvitt, snarare i alla möjliga nyanser, alla möjliga synvinklar. Inte heller ser jag det som ett självändamål att dela in personlighetsegenskaper i kategorier. Särskilt inte i kategorierna onda och goda.

Men frågan återstår.

Vad tänka om egenskaper som både ger glädje och smärta?

Som ger glädje och smärta i lika stora portioner bara vid olika tillfällen och med olika slutprodukt?