åbo

Allt jag inte minns

(heter en bok av Jonas Hassen Khemiri — läs den! Det här inlägget heter också allt jag inte minns, men har inget med boken att göra)

Mediernas täta rapportering om Åbo under den senaste veckan har, föga förvånande, påmint mig om när jag själv bodde där. Trots att Åbo i medierna nu har förknippats med något förfärligt, så har mina minnen om Åbo snarare omgetts av ett härligt fluff och rosa skimmer.

Och det är märkligt, för jag när jag bodde i Åbo hade jag inte mycket till övers för staden. Men då jag tänker på den nu är det med idel kärlek. Och kanske det är så där minnet fungerar.

aura3-blogg.jpg

För jag minns inte hur led jag var på att finska ofta var det enda gångbara språket — jag minns bara hur underbart det var att ha Åbo svenska teater i samma stad. Jag minns inte hur mycket jag saknade mina vänner som bodde i Österbotten — jag minns bara hur mycket jag älskade att dansa och umgås med människor från KDC.

Jag minns inte alls hur påfrestande alla tågresor av och an var — för jag kommer bara att tänka på hur skönt det var att ha tid till att ostört få läsa och se på netflix i flera timmar. Jag minns inte hur litet utbud på svenska böcker som stadsbiblioteket hade — för jag minns bara att jag under åren i Åbo fick jag ta del av härlig, ny och gammal litteratur i och med mina studier.

Mina dansvänner: Karin, Julia och (fjant)jag

Mina dansvänner: Karin, Julia och (fjant)jag

aura2-blogg.jpg

Inte heller minns jag hur ofta det regnade (regnade det alls?) om hösten, för jag minns bara ett fyrverkeri av eldfärgat lövverk längs Aura å. Inte heller minns jag de fula 70-tals råtthusen i grå betong, utan bara de undersköna funkishusen och den vackra arkitekturen.

Och jag minns hur staden pulserade av liv och människor vid domkyrkotorget varje höst. Hur en mängd olika språk talades av människorna som balanserade sig fram på kullerstenarna. Jag minns hur väl staden var planerad för cyklister, hur vana bilisterna var med cyklister på gatan.

IMG_1648_Fotor.jpg

Och på alla sätt är jag tacksam för att minnet gör just det här. Målar upp en grå verklighet till något med färg, liv! Något som till och med väcker saknad, längtan!

Tack minnet, för att du får staden som aldrig blev min att bli en era jag minns med glädje. Och en sund gnutta saknad.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Du fortsätter som om ingenting har hänt

Idag är jag på besök i Åbo, mitt ex (staden, alltså). Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det ligger något vemodigt i den här pulserande, anrika staden. Jag antar att det är så med städer som lämnas bakom, som flyttas ifrån, som för evigt blir en stad förknippad med en viss era. 

Så är det med Åbo för min del. Den kommer för alltid vara min studiestad. En fin sådan. För jag är alltid glad att återvända. Jag är glad att Åbo för mig förknippas med något positivt och fint. Och jag är tacksam för att jag lämnade staden i vemod och en känsla av saknad. Jag är glad att jag var tvungen att svälja klumpen i halsgropen när jag lämnade, för jag kunde lika gärna ha flytt, driven av känslor av olust, obehag eller till och med rädsla. Jag är glad att jag tog tid på mig att ta farväl av staden, för jag kunde lika gärna ha lämnat den abrupt och utan ett propert avsked. 

Åbo för mig lämnade en god eftersmak. Det var en fin tid. Men precis just den tempusformen. För jag tror på tidsbundna kontrakt. Jag tror på att vissa saker, inte alls alla men många, får spela en viktig roll i ens liv under en specifik tidpunkt. Men jag tror inte på att dra ut på något, vars bäst före datum för länge sedan har gått ut.

Alltid när jag kommer tillbaka har staden förändrats. Staden, exakt så som jag minns den ändrar form och färg och innehåll, och jag ändras också. Och det är något skönt och tacksamt i det; (med risk för att låta som en person med storhetsvansinne) att staden fortsätter att rulla också utan min närvaro.

mittåhbo-blogg.jpg
mittåhbo2-blogg.jpg

Två vackra platser i mitt Åbo.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Staden som aldrig blev min del 2

Jag skrev för några veckor sedan om staden som aldrig blev min. Idag besökte jag den staden igen efter några månaders uppehåll. Fastän den här staden är mitt bitterljuva, staden som aldrig riktigt blev min, kunde jag ändå konstatera att det var ett kärt återseende idag. Åbo är en av de vackraste höststäderna jag vet, se bara på den här bilden så vet ni vad jag talar om.

aura1-blogg.jpg

Bilderna ovan och nedan är tagna från precis samma ställe med nästan ett års mellanrum.

aura3-blogg.jpg

Det finns en stor trygghet i att strosa längs gator som inte är ens egna, men ändå hela tiden veta var man befinner sig (annat var det i Stockholm). Det ligger något oerhört charmigt i att röra sig i området kring domkyrkotorget där så många olika människor rör sig, vissa målmedvetena och raskt, andra mer strövande, sökande. Jag ler ner jag närmar mig humanisternas tillhåll Arken, för redan på flera hundra meters håll känner jag igen den brokiga skaran som, ibland förnedrande, kan jag tycka, kallas humanister. Jag känner igen dem inte för något annat känneteckens skull, bara för deras brokighet. Det är en härlig skara.

Staden kanske aldrig blev min. 
Men en del av mitt hjärta håller den.

aura2-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Staden som aldrig blev min

Ett steg i riktningen att nå drömmen, drömmarna, innebar flytt till Åbo ett tag efter att den vita mössans avtryck raderats från min panna. Solskensleende och klump i magen. Flyg på egna vingar, och allt det där. Funkishuset med den härliga eftermiddagssolen, det härliga trägolvet och den mysiga innergården. Och den tröga hissen.

funkishuset_blogg

Sedan ettan i Kastu. 20 intima kvadratmetrar. Det minsta möjliga badrummet där det faktiskt skulle ha varit möjligt att multitaska; duscha och uträtta andra behov samtidigt. Blev aldrig testat dock. Crib de la Mindy som fick ta emot så många människor under de månader jag bodde där. Med den löjligt billiga hyran och det perfekta avståndet till Prisma. Cykla på bron över ån, med tågrälsen bredvid och VR som dundrar precis inpå huden.

kastulivet1_blogg

Sedan Metskuhuset med min fina vän Lina. Skrattens, besökens, middagsgästernas och spontanitetens näste. Det perfekta läget längs Tavastgatan, men med ansiktet mot Lilla Tavastgatan. Ambulanssirener och doft av nytvättat. Det maffiga köket med de många skåpen och de stora köksytorna. Bröd och bullabak, spring i trapporna i jakt på en kavel, förlovningsfest och festligheter överlag. Bröllopsplanernas högkvarter. Vilken drömsk tid det var. (Här är det minsann inget slit och släng, samma kuddar har följt med i ur och skur. Börjar bli lite led dem vid det här laget, haha).

tavastgatan-blogg1.jpg

Och vårt första gemensamma hem. Du och jag och de fyrtio kvadratmetrar vi förfogade över tillsammans. Det höga taket och skjutdörren. Frestande nära till filmbutikens överprissatta lösviktsgodis. Grannar som var lika anonyma som stundvis högljudda. Hemmet som öppnade upp för hungriga sverigebåtsanländare, halvbekanta från Coffee & Cake, en drös österbottningar och hela halva familjen. Det var smått och lite trångt men det var vårt första egna hem. Och det var fantastiskt.

Staden, i vilken jag kanske lämnade ett litet avtryck och som förvisso gjorde att avtryck i mig. Staden som bär en så rik historia, och som så olyckligt blev satt på världskartan en fredag i augusti i år. Staden som jag minns med glädje, men staden som ändå aldrig riktig blev min. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.