Jag befinner mig i staden som aldrig blev min.
Jag går längs den väldokumenterade ån och minns alla andra gånger jag har gått här.
Alla löpturer i friskt höstregn (inte så många, men ändå), alla vårpromenader ackompanjerat av vitsippor och glass till överpris, alla kvällspromenader i mysbelysning när jag var nyförlovad och störtkär.
Åbo var för mig en sorglös tid. En ljusglimt i det liv som är mitt.
Men ändå blev staden aldrig min.
Jag tror att det långt beror på att Åbo aldrig blev något mer än en studiestad för mig.
Om jag hade dröjt kvar, börjat jobba och kanske rotat mig mer tror jag att jag hade haft ett mycket mer kärt förhållande till staden.
För visst är den förtjusande i sin kombination av nytt och gammalt, visst har den en storstadsvibe utan att jag för den skull har behövt använda mig av kollektivtrafiken en enda gång.
Jag går längs gatorna i staden som aldrig blev min, längs gatorna som jag har gått längs många gånger förut.
Jag känner romantisk nostalgi, vemod, sorg och tacksamhet på precis samma gång och jag undrar:
blev den ändå inte lite min i alla fall?
