Allt jag inte minns

(heter en bok av Jonas Hassen Khemiri — läs den! Det här inlägget heter också allt jag inte minns, men har inget med boken att göra)

Mediernas täta rapportering om Åbo under den senaste veckan har, föga förvånande, påmint mig om när jag själv bodde där. Trots att Åbo i medierna nu har förknippats med något förfärligt, så har mina minnen om Åbo snarare omgetts av ett härligt fluff och rosa skimmer.

Och det är märkligt, för jag när jag bodde i Åbo hade jag inte mycket till övers för staden. Men då jag tänker på den nu är det med idel kärlek. Och kanske det är så där minnet fungerar.

aura3-blogg.jpg

För jag minns inte hur led jag var på att finska ofta var det enda gångbara språket — jag minns bara hur underbart det var att ha Åbo svenska teater i samma stad. Jag minns inte hur mycket jag saknade mina vänner som bodde i Österbotten — jag minns bara hur mycket jag älskade att dansa och umgås med människor från KDC.

Jag minns inte alls hur påfrestande alla tågresor av och an var — för jag kommer bara att tänka på hur skönt det var att ha tid till att ostört få läsa och se på netflix i flera timmar. Jag minns inte hur litet utbud på svenska böcker som stadsbiblioteket hade — för jag minns bara att jag under åren i Åbo fick jag ta del av härlig, ny och gammal litteratur i och med mina studier.

 Mina dansvänner: Karin, Julia och (fjant)jag

Mina dansvänner: Karin, Julia och (fjant)jag

aura2-blogg.jpg

Inte heller minns jag hur ofta det regnade (regnade det alls?) om hösten, för jag minns bara ett fyrverkeri av eldfärgat lövverk längs Aura å. Inte heller minns jag de fula 70-tals råtthusen i grå betong, utan bara de undersköna funkishusen och den vackra arkitekturen.

Och jag minns hur staden pulserade av liv och människor vid domkyrkotorget varje höst. Hur en mängd olika språk talades av människorna som balanserade sig fram på kullerstenarna. Jag minns hur väl staden var planerad för cyklister, hur vana bilisterna var med cyklister på gatan.

IMG_1648_Fotor.jpg

Och på alla sätt är jag tacksam för att minnet gör just det här. Målar upp en grå verklighet till något med färg, liv! Något som till och med väcker saknad, längtan!

Tack minnet, för att du får staden som aldrig blev min att bli en era jag minns med glädje. Och en sund gnutta saknad.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.