välmående

Starkare tillsammans

När mycket blir för mycket och något bör bantas bort har jag ofta valt bort träningen. 

Och det är ju det sista jag borde

Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.

Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.

Min bästa träningskamu.

Min bästa träningskamu.

Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.

Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.

Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.

Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap. 

Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En lite längre andningspaus

Det är lätt att prata om det i efterhand.

När det värsta är över och jag med facit i hand kan konstatera “puh, jag klarade det ändå”. När jag står på toppen av mitt mentala berg och inser att det var tufft, att det kunde ha varit mycket värre, men ändå tacksamt får konstatera: slutet gott, allting gott.

Det svåra är att vara mitt i det.

Att balansera sig fram bland förväntningarna (vems förväntningar?) på att leva enligt den kompletta, felfria livsstil som basuneras ut i flöden i mina sociala medier, i kontrast till den djupa längtan efter att få leva ett liv i transparens och öppenhet. Jag slits mellan inre viljor och min naturliga drift att bevara min egen integritet.

Någonstans där står jag just nu: mitt i den egna kluvenheten och bland de många frågorna.

Och frågorna ja — hur ska jag hitta rimliga svar åt mina medmänniskors välmenande spörsmål, när jag själv febrilt försöker orientera mig fram i de många frågetecknens krokiga djungel? Hur ska jag förklara för någon hur jag känner, när jag knappt själv förstår vad som sker?

Det enda jag vet är att jag har varit för trött, för länge.

Examensfest19.jpg

Att mitt arbetsminne inte fungerar som det ska, som det brukar. Att jag lever som i en tät dimma, oförmögen att fokusera och nå den där skärpan som jag brukar ha. Att jag känner en matt likgiltighet som är totalt främmande, skrämmande, för mig.

Och att allt jag behöver helt enkelt är en andningspaus.
En lite längre andningspaus än vanligt.

Men frågorna, ja.
Ändå.

Hur vilar man hjärnan? På vilket sätt har själen sjukledigt? Hur botar man trötthet? Måste jag se hängig och ofräsch ut hela tiden nu? Får jag vara glad ibland? Måste jag vara hemma i isolering hela tiden? Får jag gå på café? Ska jag skriva om det här på min blogg?

Svaret på den sista frågan blev ändå ett ja. Av många orsaker.

Däribland följande: jag vill leva ett liv i transparens, jag mår bättre när jag får processa och skriva om vad som händer, det har synts i mina tidigare inlägg och det kommer kanske att synas på min blogg oavsett. Och jag är hemskt dålig på att smussla med och undanhålla sanningen.

Så här är jag nu.

I behov av en lite längre andningspaus. Men det är okej.

Jag känner ändå, att det är fullkomligt okej.

Examensfest18.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kroppen talar

Min favorit finländska artist är Anna Puu. Hon är aktuell med låten Keho Puhuu (Kroppen talar). Utöver att det är en oerhört skön låt att dansa till så är det också en låttext värd namnet.

Foto: min Ebba så klart

Foto: min Ebba så klart

Ja det är en fascinerande låt. Och jag fastnar för det där med att kroppen talar. För jag kan inte annat än hålla med.

Låten har blivit särskilt aktuell för mig just nu i och med att jag är med i ett program som ska träna min förmåga att uppfatta min kropps signaler. Helt enkelt bli bättre på att lägga märke till, men fram för allt agera, när min kropp säger stopp.

För det är ett tråkigt faktum att människan som egentligen borde uppsöka en psykiater istället uppsöker hälsovården på grund av en sömnsvårigheter, ryggproblem eller bara en odefinierbar smärta i den kropp som själen huserar i.

Det är synd att människan tenderar att hellre söka hjälp för det som är fysiskt, synligt, kroppsligt — medan de psykiska, själsliga besvären gömmer sig under skamtäcket. Själens skamskrubb.

Hjärnan kan säga: “Du orkar, du orkar”. Den kan vagga in en i en falsk trygghet: “Det är bara jag som är överkänslig — säkert är det inte så farligt”. Eller, för att låna Heidi Hakalas ord: “Bara lite till”.

Men till skillnad från psyket kan kroppen inte ljuga.

Vår kropp bedrar oss inte i första hand. Den är faktiskt ganska dålig på att ljuga. Och därför tränar jag mig i min förmåga att lyssna på vad min kropp säger.

Och hoppas att jag därmed blir bättre på att säga stopp.

DSC00435.jpg

Håller du med?

Tror du att om vi blir bättre på att lyssna på vår kropp, är vi också mer känsliga för hur vårt psyke och vår själ mår?

Har du erfarenheter av det här? Dela med dig!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.