välmående

Boktips: om skadliga relationer

En av de samhällsfrågor (och en av mina hjärtefrågor) som lyfts fram i alldeles för liten utsträckning är psykisk misshandel i nära relationer.

Jag tror inte att vi någonsin kan bli kloka nog på de mekanismer och funktioner som präglar ett destruktivt förhållande. Men vem förstår att lära sig mer om det här innan det är för sent? Vem, förutom yrkesmänniskor, läser facklitteratur om något som inte direkt berör dem?

Grejen är ju att ingen vaknar upp en dag och tänker “idag ska jag inleda ett destruktivt förhållande”. Det kommer smygande, det är en långsam process där det udda och giftiga så småningom blir normalt.

Jag kan inte betona det tillräckligt: vi behöver alla lära oss mer om det här.

Och just därför vill jag slå ett slag för skönlitteraturen och lyriken.

Litteraturen är ett kraftigt redskap för att sprida information och göra människor medvetna om psykisk misshandel, som många tror att de är skyddade för och ingen gärna vill erkänna att de är utsatta för.

Jag har läst en del böcker med det här temat under årens lopp och vill här samla fyra böcker som behandlar fenomenet skadliga relationer.

lyriktips-blogg.jpg

Märta Tikkanen (1978) Århundradets kärlekssaga

Den här är ett måste för båda rutinerade och nybörjare till poesiläsare.

Det är, om ni förlåter mitt töntiga uttryck, “lättsmält poesi” som i sin till synes enkla struktur (men vi vet ju att också det enkla är noga eftertänkt) är kärnfullt och kraftigt i sitt budskap. Det känns som att det är skrivet i ett raseri — nästan som att läsa en urladdning i en privat dagbok. Och det bidrar förstås till att det känns oerhört privat men samtidigt väldigt allmängiltigt.

Nedan ett utdrag som ofta brukar citeras:

lyriktips-blogg3.jpg

Tematiskt sett är det här verket förstås mycket, mycket mer än bara en diktsamling om destruktiva relationer.

Det är faktiskt en av mina favoriter i poesiväg, och om du vill ha en mer ingående recension av verket kan du läsa mer om det här.

IMG_4248.jpg

Denise Rudberg (2017) STHLM Queens: Simone

Det här är en bok som jag inte vanligtvis skulle ha läst, om jag inte hade vetat att den handlar om just psykisk misshandel. Till innehåll och stil skulle jag vilja kalla det en bok för unga vuxna och den litterära kvaliteten kanske inte är den bästa.

Men temat är som sagt alltid lika viktigt att lyfta fram och det görs så tydligt i den här boken.

I den här boken får vi följa med hur en relation utvecklas från att till en början vara präglat av passion, kärlek och romantik men för att sakta men säkert leda till ett onormalt kontrollbehov, ogrundad misstänksamhet och osund svartsjuka.

Det är obehagligt realistiskt skildrat vilket gör det enormt trovärdigt.

Passar särskilt för unga eller ovana läsare.

WhatsApp Image 2019-04-22 at 16.50.06.jpeg

Lena Bivner (2018) Helvetet jag kallade kärlek

Den här färska boken har jag alldeles nyss läst ut och jag måste säga att jag är rejält omskakad.

När jag läste den här var jag tvungen att ta regelbundna pauser trots att jag vanligtvis kan sträckläsa i flera timmar. Jag suckade högt, drog efter andan och morrade ljudligt vid ett flertal tillfällen och får helt enkelt konstatera — det här är en bok som väcker mina känslor och forcerar mig till att yttra dem, om än i tomma intet.

Jag brukar ju vanligtvis inte ha mycket till övers för självbiografiska romaner eller autofiktion på grund av att händelseförloppet ofta hamnar i förgrunden på bekostnad av språket och de stilistiska finesserna. Den här var däremot annorlunda; det var inte bara en gripande berättelse utan hade också ett behagligt, flytande och fungerande språk.

Lena Bivner skrev ned traumatiska och jobbiga händelser under tiden som hon levde i en giftig parrelation, och de här händelserna är grunden för den här boken. Just det här faktumet gör att den här boken hamnar under huden på mig.

En bra bok att läsa i en bokcirkel — den får i alla fall mig att vilja diskutera mera.

Läs den!

WhatsApp Image 2019-04-22 at 16.50.06 (1).jpeg

Minna Rissanen (2011) Sieluani et saa

Till sist en bok på det andra inhemska språket.

Den här ville jag ha med i den här listan eftersom den tar fram en aspekt som inte de andra böckerna gör, nämligen den religiösa.

När personlighetsstörning kombineras med religion blir det farligt. Livsfarligt. Och det skildrar Minna Rissanen i den här boken som också den är en självbiografisk berättelser om hennes liv i ett förhållande med en narcissist.

Precis som alla böcker nämnda i det här inlägget är det förskräcklig läsning i det avseende att det stör och berör. Men den här tycker jag att redan på rubriknivå är hoppfull, eftersom rubriken slarvigt kan översättas till “Min själ får du inte — från ett offer för en narssicist, till en överlevare”.

Historien slutar alltså inte med ett offer, utan med en överlevare.

Och det hoppas jag att det gör för alla som är utsatta för psykisk misshandel och destruktiva relationer just idag.

Har du fler tips på böcker som handlar om
destruktiva relationer och psykisk misshandel?

Kommentera gärna nedan, så ökar vi meDvetenheten
sakta men säkert!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Starkare tillsammans

När mycket blir för mycket och något bör bantas bort har jag ofta valt bort träningen. 

Och det är ju det sista jag borde

Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.

Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.

Min bästa träningskamu.

Min bästa träningskamu.

Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.

Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.

Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.

Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap. 

Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En lite längre andningspaus

Det är lätt att prata om det i efterhand.

När det värsta är över och jag med facit i hand kan konstatera “puh, jag klarade det ändå”. När jag står på toppen av mitt mentala berg och inser att det var tufft, att det kunde ha varit mycket värre, men ändå tacksamt får konstatera: slutet gott, allting gott.

Det svåra är att vara mitt i det.

Att balansera sig fram bland förväntningarna (vems förväntningar?) på att leva enligt den kompletta, felfria livsstil som basuneras ut i flöden i mina sociala medier, i kontrast till den djupa längtan efter att få leva ett liv i transparens och öppenhet. Jag slits mellan inre viljor och min naturliga drift att bevara min egen integritet.

Någonstans där står jag just nu: mitt i den egna kluvenheten och bland de många frågorna.

Och frågorna ja — hur ska jag hitta rimliga svar åt mina medmänniskors välmenande spörsmål, när jag själv febrilt försöker orientera mig fram i de många frågetecknens krokiga djungel? Hur ska jag förklara för någon hur jag känner, när jag knappt själv förstår vad som sker?

Det enda jag vet är att jag har varit för trött, för länge.

Examensfest19.jpg

Att mitt arbetsminne inte fungerar som det ska, som det brukar. Att jag lever som i en tät dimma, oförmögen att fokusera och nå den där skärpan som jag brukar ha. Att jag känner en matt likgiltighet som är totalt främmande, skrämmande, för mig.

Och att allt jag behöver helt enkelt är en andningspaus.
En lite längre andningspaus än vanligt.

Men frågorna, ja.
Ändå.

Hur vilar man hjärnan? På vilket sätt har själen sjukledigt? Hur botar man trötthet? Måste jag se hängig och ofräsch ut hela tiden nu? Får jag vara glad ibland? Måste jag vara hemma i isolering hela tiden? Får jag gå på café? Ska jag skriva om det här på min blogg?

Svaret på den sista frågan blev ändå ett ja. Av många orsaker.

Däribland följande: jag vill leva ett liv i transparens, jag mår bättre när jag får processa och skriva om vad som händer, det har synts i mina tidigare inlägg och det kommer kanske att synas på min blogg oavsett. Och jag är hemskt dålig på att smussla med och undanhålla sanningen.

Så här är jag nu.

I behov av en lite längre andningspaus. Men det är okej.

Jag känner ändå, att det är fullkomligt okej.

Examensfest18.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kroppen talar

Min favorit finländska artist är Anna Puu. Hon är aktuell med låten Keho Puhuu (Kroppen talar). Utöver att det är en oerhört skön låt att dansa till så är det också en låttext värd namnet.

Foto: min Ebba så klart

Foto: min Ebba så klart

Ja det är en fascinerande låt. Och jag fastnar för det där med att kroppen talar. För jag kan inte annat än hålla med.

Låten har blivit särskilt aktuell för mig just nu i och med att jag är med i ett program som ska träna min förmåga att uppfatta min kropps signaler. Helt enkelt bli bättre på att lägga märke till, men fram för allt agera, när min kropp säger stopp.

För det är ett tråkigt faktum att människan som egentligen borde uppsöka en psykiater istället uppsöker hälsovården på grund av en sömnsvårigheter, ryggproblem eller bara en odefinierbar smärta i den kropp som själen huserar i.

Det är synd att människan tenderar att hellre söka hjälp för det som är fysiskt, synligt, kroppsligt — medan de psykiska, själsliga besvären gömmer sig under skamtäcket. Själens skamskrubb.

Hjärnan kan säga: “Du orkar, du orkar”. Den kan vagga in en i en falsk trygghet: “Det är bara jag som är överkänslig — säkert är det inte så farligt”. Eller, för att låna Heidi Hakalas ord: “Bara lite till”.

Men till skillnad från psyket kan kroppen inte ljuga.

Vår kropp bedrar oss inte i första hand. Den är faktiskt ganska dålig på att ljuga. Och därför tränar jag mig i min förmåga att lyssna på vad min kropp säger.

Och hoppas att jag därmed blir bättre på att säga stopp.

DSC00435.jpg

Håller du med?

Tror du att om vi blir bättre på att lyssna på vår kropp, är vi också mer känsliga för hur vårt psyke och vår själ mår?

Har du erfarenheter av det här? Dela med dig!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.