förhållanden

Som du har förändrat mig

Man blir som man umgås, sägs det.

Jag kan inte annat än hålla med.

Vi har varit tillsammans så pass länge nu, min Samuel och jag, att jag har svårt att över huvud taget minnas den Mindy jag var innan oss.

För det är sant, att jag har förändrats mycket. Och det är också sant att en stor del, dock inte enbart, är på grund av vår relation. Vår relation som jag värdesätter så, så högt.

Jag har samlat mina tankar, och vill här skriva ett inlägg om på vilka sätt faktumet vi har förändrat mig.

Mitt sätt att tala.
Jag har aldrig talat fullständig standardsvenska, men jag har aldrig heller pratat så mycket dialekt sen jag började umgås med Sam.

Ord och uttryck som jag aldrig hade hört, ännu mindre använt mig av, förut har smugit sig in i min vokabulär under åren, och nu är uttryck som “Jag har varit med när hararna har pruppat”, “snurro” (i bemärkelsen båtmotor) och interjektionen eller svordomen "ferrgan!” standardfraser.

Min humor
Jag hade en fantastisk humor redan innan jag träffade Samuel, och nu är den väl bara ännu mer superb! Nånej. Men visst har jag med åren anammat en humor som är mer lik Samuels.

Om jag skulle beskriva den skulle det väl vara en ganska öppenhjärtig radio pleppo-humor med en stor gnutta självironi. Men för att vara rättvis tror jag att jag har påverkat Samuels humor mer — han börjar nästan närma sig mina nivåer då det gäller ordvitsar och språklig kreativitet.

Haba-blogg.jpg

Min frispråkighet
Jag har alltid varit en person som vill att alla ska vara nöjda. Det har gjort att jag inte alltid har velat säga min åsikt i rädsla för att den är avvikande eller sårande. Samuel har däremot peppat och pushat mig till att utveckla den här förmågan och idag är jag tusenfalt bättre på det än innan vi träffades.

Mitt intresse för Game of Thrones
Jag hade knappt hört om serien förrän Samuel fick mig att se på den med honom. Och det är jag ju väldigt glad för!

Mina konsumtionsvanor
Tidigare följde jag ordspråket “billig å braa” och köpte klädesplagg och varor utifrån det tankesättet. Men med en ekonom till man lärde jag mig däremot att det ibland, kanske till och med oftast, lönar sig att investera dyrt en gång för att produkten ska hålla längre. Inte illa livsvisdom!

Min förmåga att skryta på mig själv
Jag är uppvuxen i Karleby, och med all respekt och kärlek till min hemstad tror jag starkt att det är jantelagens högsäte. Att säga något så banalt som “Jag är stolt över mig själv” är ord som jag inte yttrade förrän i tjugoårsåldern. Och det är mycket tack vare Samuel.

Jul2018-blogg.jpg

Mitt sätt att se på social interaktion
Min Samuel är en mästare på att lära känna nya människor och på att småprata med folk. Han har lärt mig mycket om människointeraktion, samspel och samarbete. Och det intressanta är att han lär mig det här helt enkelt genom att vara sig själv. Det beundrar jag honom för!

Mina snowboardskills
Jag åkte snowboard innan jag träffade honom, men med hans många tips och våra resor till Lappland har jag definitivt lärt mig en hel del och blivit mycket bättre på att åka. Hur mycket skills vi kan tala om är ändå förhandlingsbart.

Mitt intresse för matlagning
Samuel är en riktig matgeek (dock inte den riktiga Matgeeken) och älskar häftiga grejer i köksväg. Han har bland annat introducerat fenomenen sous vidé och sauteuse till vårt köksförråd och min vokabulär. Idag använder vi bägge flitigt och det är både kul och intressant!

Min förmåga att stå på mig
Jag vet inte hur många gånger Samuel har haft en pepptalk med mig när jag har velat säga nej eller säga ifrån men inte vågat. Vi har fört många, långa diskussioner om det här och trots att jag ännu har mycket att lära mig har jag kommit långt.

Jag tror det är oundivkligt att våra relationer formar oss men så länge det är till det bättre är det gott.

IMG_2841.jpg

På vilket sätt har ditt parförhållande eller dina vänskapsrelationer förändrat dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag tror inte han vet

När jag var liten skrev jag önskelistor. På julklappar, förstås, men också på egenskaper som min framtida man ska ha. Min grundtes, när jag på det här sättet skrev fram min dröm-man, var att han ska vara så lik mig som möjligt.

Han ska vara intresserad av samma saker, bra på samma saker och med fördel läsa samma litteratur som jag.

Men som ett nyck av livets ironi fick jag en man som nästan är olik mig på fler sätt än han är lik mig (jag kan lova att han aldrig skulle läsa fula böcker).

Visst, jag kan föreställa mig att det är smidigare att leva sida vid sida med någon som är en manlig version av mig själv, men å andra sidan — vari ligger spänningen då? Var finns motståndet som får mig att växa? Slipandet som får mig att skina?

Jag tycker att det är fel att kläcka ur sig uttryck som “jag är inget utan dig”, för tvåsamhet innebär alltid, att det finns ett självständigt jag, ett självständigt du. Men jag kan tryggt säga “jag vore inte densamma utan dig”.

För det är vad motstånd och olikheter gör: slipar, formar.
I bästa fall: förädlar.

Kan ni se beundran? Foto: Ebba Åström

Kan ni se beundran? Foto: Ebba Åström

Jag tror inte han vet, hur mycket han utmanar mig, vareviga dag.

Hur han, helt omedvetet, tvingar mig att stiga utanför det som är ramarna för min trygga, ofarliga tillvaro. Hur han varje dag ber mig gå lite längre, uppmuntrar mig till tänka ur ett nya perspektiv, hejar på mig till att sikta ännu högre.

Jag tror inte han vet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den tid vi har

Den gemensamma tid vi har, i det pusslet som för tillfället är vårt liv, är inte mycket.

Nej, det varken många eller långa stunder som vi hinner dela tillsammans i vårt hektiska schemat.

Men det finns hopp!

För jag kommer nämligen att tänka på den enda ekonomiska princip jag minns efter gymnasiets samhällslärakurser: om efterfrågan överstiger utbudet stiger priset på produkten och blir exklusiv. (Härmed får jag pris i den mest oromantiska kärleksbeskrivningen någonsin.)

Men låt mig skriva om det där med egna ord: när den gemensamma tid vi har tillsammans är begränsad, och det endast blir några stunder här och där, då är den tiden en lyxvara.

Och jag älskar att vi är så medvetna om det här, för vi ställer telefonerna på ljudlös och tänder ljus. Kokar te eller glögg och sätter oss vi köksbordet och bara pratar. Umgås. Som vi gjorde när vi var nykära och kunde prata, prata, prata oss igenom kvällar, nätter.

De här stunderna är guld.
Och således: vi är rika.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla mina känslostormar, du bär

Det är tvära kast i mina känslosvängar.

Inte sällan förundras du över hur jag kan gå från att den ena sekunden vara tvär och butter, liggande på soffan som en överkokt potatis som smulas sönder så fort man ser på den, till att i nästa sekund (oftast omedelbart efter födointag) vara hurtfrisk och skojig och på bushumör.

Det är tvära kast, sade jag ju.

Jag hänger ju inte med själv, hur skulle jag kunna förvänta mig att du skulle göra det?

Men tack för att du alltid låter mig ge utlopp för mina känslor. Tack för att du bejakar, bejakar och ger mina känslor rum. För att du inte alltid förstår, men för att du alltid tillåter.

Ditt ständiga tillåtande, och mina ständiga känslosvängar får mig ändå att tänka: hur mycket ska en människa behöva utstå?

När ska känslor tyglas för att inte vara den andra personen till förvirring och bekymmer? Finns det tillfällen då det är bättre att tiga om det aktuella känslotillståndet, i förmån för förhållandets balans och jämvikt?

Hur gör ni, mina fellow-känslomänniskor. Låter ni människorna i er omedelbara närhet få ta del av varje ebb, duggregn eller storm som råder inom er i varje stund? Får ni någon gång ont samvete för att människorna i ert liv måste vara delaktiga i era känslostormar?

Asking for a friend.

känslokrigare-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad modiga vi är

Idag var vi ute på äventyr.
Mannen och jag, och våra goda vänner — äventyrarna själva.

Det blåste en hel del på land, men vågorna till havs förvånade oss ändå. Jag som är en landkrabba har alltid känt mig väldigt främmande på sjön och redan ett litet gupp får mitt hjärta att ta ett extra slag. Idag var det inte talan om små gupp kan jag lova.

Det var väldigt, väldigt spännande och stundvis skrämmande. Men det gick förvånansvärt bra. Det var till och med kul. Riktigt kul.

Våra äventyrare till vänner är skickliga sjö-chaufförer (sjöufförer? Ähh, nej, det funkar bara på rikssvenska) och bredvid mig, under hela tiden, satt min bästa vän. Höll i mig, pratade med mig och lugnade mig.

Jag satt stel som en pinne och upprepade som ett mantra på repeat: "vad modiga vi är! vad modiga vi är". Om det var för att övertyga oss om att det här går bra och att vi inte behöver vara oroliga, eller för att informera oss om att vi är ute på väldigt farligt vatten och således är oansvarigt dumdristiga vet jag inte.

På många sätt var dagens äventyr precis som vårt äventyr. Ditt och mitt.

Vi visste att det kan storma; det hade vi läst om i böcker och hört om av mer livserfarna människor. Men ändå har vågornas höjd och respektingivande storlek stundvis förvånat oss. Vi har ofta tvingats ut på okänt vatten och tvingats gå dit vi annars inte brukar — eller nödvändigtvis ens vill. Men min bästa vän har, precis som på sjön, också i livet hållit i mig, talat med mig, lugnat mig.

Och jag har genom allt konstaterat: vad modiga vi är, vad modiga vi är!

Foto: Äventyraren och fotografen, Sofia Ylikmäki-Lindqvist. Ett bildredigeringsförsök: Mindy

Foto: Äventyraren och fotografen, Sofia Ylikmäki-Lindqvist. Ett bildredigeringsförsök: Mindy

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alltid nyfiken

Vi har varit tillsammans i år som är närmare  tvåsiffrigt än en. Vid det här laget känner vi varandra väldigt väl.

Tror vi, ibland.

Fantastiskt, är det.
Att upptäcka nya egenskaper om varandra. Sådant som vi trodde oss veta efter många goda år tillsammans. Det är underbart att kunna konstatera hur mycket vi ännu inte vet.

Och jag tror att vi upptäcker nya sidor hos varandra för att vi är nyfikna. För att vi ställer frågor om varandra som vi redan tror att vi vet svaret på. Men vi ställer dem i varje fall och märker ofta att svaret, till föga förvåning, fortfarande är det samma som för några år sedan.

Men ibland.

Ibland kan svaret på en fråga ändå ha ändrats, eller åtminstone nyanserats. 
Svaret kan förvåna oss, glädja oss eller totalt golva oss.

Och hur underbart är väl inte det, att se att också vi utvecklas och utmanas inom kärlekens ramar.

Så en egenskap jag hoppas att vi aldrig växer ur är just vår nyfikenhet.
Jag hoppas att vi aldrig sluta ställa nya frågor för att lära oss nytt om varandra.

Men jag hoppas också att vi fortsätter att ställa gamla frågor,
också fast vi tror att vi redan vet svaret.

Eller kanske precis just därför.

Foto och redigering: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Foto och redigering: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

På din dag

Det mest dyrbara jag har att förvalta på den här jorden är min livskamrat, Samuel.

Idag fyller han år och det går ju givetvis inte obemärkt förbi, nej vi varvar kyrkbesök med födelsedagstårta och firar att han har ännu ett jordevarv fyllt av glädje, utmaningar, hälsa och välfärd bakom sig. Det är minsann värt att fira!

Idag konstaterar jag att jag haft fått spendera en femtedel av hans livstid vid hans sida. Den här insikten slår mig med enorm ödmjukhet. Det är på intet sätt en speciellt lång tid, men det är på alla sätt en anmärkningsvärd tid. För mig har den här tiden med honom gjort all skillnad.

Det finns få sammanhang som är lika karaktärsdanande som en nära relation. Det finns inget som utmanar och prövar lika mycket som att bo och leva med en annan människa. Det finns inget som är lika förbryllande som att inse, att trots många gemensamma och likadana drag är den här personen så fundamentalt olik en själv. 

Men det finns också få sammanhang som är lika belönande och givande. Att ständigt utmanas, tvingas omvärdera och se på världen ur andra perspektiv är oerhört nyttigt. Att ha en trygg famn att säga godnatt till om kvällen, och hälsa god morgon om morgonen är en sann gåva. Jag är tacksam för varje dag med dig, min Samuel.

Grattis på din dag, min bästabei ❤

bei-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hur jag mötte dig

Du var som en trisslott i min turbulenta tillvaro. Plötsligt hände du. När jag minst anade det. Samtidigt kom du i grevens tid, för hade du inte dykt upp precis där, precis då, så hade jag sannolikt utvecklats till något jag verkligen inte ville bli. Det är märkligt det där, hur det sällan blir som man tänkt och planerat.   

student6.jpg

Vår berättelse är de många slumparnas berättelse. Men jag tror ju inte på slumpen. Vår berättelse är en glöggkö, ett hej, ett ”Har du sett Max?”, en clio, ett ”Har du sett den här filmen?”, en junikväll, en roddtur, en match i fotbolls-VM (fast vi inte minns vem som spelade) och ett beslut.

Senare, ett distansförhållande, tågresor, nya miljöer, viking line, en allsångskväll, ringar, en Minduel, ett till beslut, ett hem, en tillvaro, ett, en vardag och fest.

minbei.jpg

Nu, en tvåsamhet, ett delat ansvar, ett ”Hej bei, hur har din dag varit?”, ett drömmande, ett vardagslunk, en guldkant, ett ”Ska vi fa och spela badminton?”, en kaffe på säng och en lycka över att komma hem. Alltid.

Det är märkligt det där, hur det sällan blir som man tänkt och planerat. Hur det oftast blir bättre.

minduel71.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När jag är med dig

Få ting är så karaktärsdanande som att leva i ett äktenskap. Eller inte ens nödvändigtvis ett äktenskap - vilken nära relation till vilken annan människa som helst är karaktärsdanande nog. 

Vore jag att leva ensam på en öde ö skulle jag knappast reflektera över sådant som envishet, trångsynthet och stolthet och andra mänskliga tillkortakommanden. Men nu gör jag inte det, och därför är jag ofta smärtsamt medveten om mina brister. Ja, jag är aldrig så medveten om mina fulaste sidor som när jag ser mig själv interagera med de människor, eller snarare människan, som betyder mest för mig. 

Det finns få ställen där jag kan visa upp innehållet i själens skamskrubb. Det där stället dit allt det där som "jag ska ta itu med senare" trycks in, ställs i osorterade högar, göms och glöms bakom en dörr som knappt går att stänga. Och det är på gott och ont, det där att det i äktenskapet går att visa upp innehållet i själens skamskrubb.

För å ena sidan är det befriande att ha ett forum, där det är okej att släppa på hämningarna och de sociala spärrarna för ett tag. Å andra sidan är det verkligen inte okej, att den som jag älskar allra mest är i min omedelbara närhet, och bör uthärda den storm som kan dra genom rummet när den där skamskrubbsdörren står på glänt.

Få ting är så karaktärsdanade som ett äktenskap eller en nära relation till en annan människa. Och få ting är så nådefullt, som att få glänta på själens skamskrubb och mötas av nåd, förståelse och förlåtelse. Det om någonting uppmuntrar till förändring. Det om någonting uppmuntrar till att ta itu med de där osorterade högarna.

Det om någonting är karaktärsdanande.

Bild från sommaren 2017. En typisk bild på oss två; i all brådska sätter vi oss i bilen och medan vi kör säger jag "Samuel se hit snabbt". Jag knäpper en bildserie varav Samuel tuggar tuggummi på varenda en. Av just de här orsakerna gillar jag den här bilden. Den är okonstlad och ärlig, det här är Minduel i sitt naturliga habitat.

Bild från sommaren 2017. En typisk bild på oss två; i all brådska sätter vi oss i bilen och medan vi kör säger jag "Samuel se hit snabbt". Jag knäpper en bildserie varav Samuel tuggar tuggummi på varenda en. Av just de här orsakerna gillar jag den här bilden. Den är okonstlad och ärlig, det här är Minduel i sitt naturliga habitat.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Relationsekvationen

Jag tror att människan väldigt ofta vill ha en enkel lösning på livets stora och små frågor. Nätet krånglar - starta om det. Bilen gick sönder - ring pappa. Dammråttor på golvet - täck med mattan. Att gå efter den enklaste lösningen för att snabbt mota vår tillfälliga ångest tror jag att är mycket mänskligt. 

Jag känner helt igen mig i det här quick-fix-så-enkelt-som-möjligt tänket. Men när det kommer till relationer, och fram för allt relationen till sin käraste, har jag emellertid konstaterat att jag ofta tänker helt tvärtom. Jag märker att jag ofta tänker att det måste finnas någon matematisk formel som, bara man lyckas avkoda den, leder till framgång och lycka i förhållandet. En slags mystisk relationsekvation som kräver oerhört mycket koncentration och intelligens för att knäcka. Men då man gör det; ojoj vilket ljuvligt förhållande man får då.

forlovning-blogg.jpg

Men gång på gång blir jag överbevisad.

Gång på gång tvingas jag inse att det inte handlar om att dechiffrera en relationskod. Jag har ibland svårt att tro på, och att över huvud taget alls minnas, att det ytterst handlar om så grundläggande saker som att prata med varandra, omfamna varandra och vara vänlig.

Kommunikation, hjälpsamhet, respekt, omtanke, kärlek eller ibland helt enkelt not being a jerk (som en podd jag lyssnade på menade). Så till synes enkla och banala ting är hela nyckeln, det är inte alls frågan om en omöjlig relationsekvation. När det gäller relationer stämmer det mycket långt, i alla fall i friskvårdsarbetet och det dagliga lunket, att den enklaste lösningen räcker långt.

Relationer är komplexa, och de är inte en quick-fix-så-enkelt-som-möjligt alla gånger, inte alls. Men vilken tröst ändå att det i stort sett handlar om så pass grundläggande ting som är fullt möjliga att klara av. Kommunikation, hjälpsamhet, respekt, omtanke, kärlek och helt enkelt not being a jerk.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.