Precis som vid slutet på vilken resa som helst blir jag lite sentimental och vemodig nu när den här nio månader långa resan snart når vägs ände (trots att en helt annan resa tar vid, förstås).
Och precis som när jag blickar tillbaka på vilken resa som helst går jag igenom vad som har hänt, hur jag har upplevt det och fram för allt vem jag har fått dela resan med.
Min Samuel har varit ett så enormt stöd under de här senaste nio månaderna.
Under de första tre månaderna då det enda jag ville (nästan kunde) var att ligga på soffan; sova och se på Gilmore Girls (med ett halvt öga) skötte han allt markarbete. Och då menar jag verkligen allt.
Och inte en gång att han skulle ha klagat, gjort mig medveten om det lass han behövde bära eller gjort något i bitterhet eller med dold agenda. Aldrig någonsin.
Eller som när jag mitt i natten mådde illa och behövde något att äta. Då jag vaknade såg jag att han (innan han hade kommit och sova med mig) hade lagt en klementin, ett stort glas vatten och ett näringsrikt mellanmålskex på mitt nattygsbord.
Så att jag inte behövde stiga upp om natten.
När jag nu de här senaste månaderna har blivit större och otymplig har han utan att knota sett till att vi har mat på bordet, ett städat hus, en omskött katt och en utvilad fru.
Han har varit mån om att jag ska ta tupplurer fastän jag själv inte alltid har insett det. Han har sett till att jag äter ordentligt innan vi ska iväg någonstans. Han har masserat min rygg, köpt min favorityoghurt och uppmuntrat när jag har varit less.
På ett sätt kanske allt detta låter självklart. Det är klart att han ska sköta om mig och vårt hushåll när jag inte mäktar med. Det är klart han ska stötta mig. Det är klart att han ska ta över när jag inte orkar.
Och ja, så är det ju. Så ska det vara.
Men faktumet att det är “självklart” får inte bli likställt med att jag tar det för givet eller att jag inte visar uppskattning för det. För jag är så enormt tacksam för allt det han har varit och är.
Det jobb jag gör varje dag helt enkelt genom att finnas till och ruva på en baby är förstås enormt det med.
Och just därför är jag så tacksam för att han ser till att alla yttre omständigheter är på plats och rullar på så att jag kan fokusera på min primära, viktiga uppgift.
När den här delen av resan således nu så småningom vill jag alltså ta en stund och tacka honom för att han har stått vid min sida.
För det finns ingen annan jag hellre hade haft vid min sida under de här nio månaderna.
Det finns ingen annan jag hellre delar den här resan bestående av graviditet, förlossning och föräldraskap med.
Det finns ingen annan jag hellre ser som far till mitt barn än min Samuel.
Jag kan inte skriva tacksam utan Sam.
Tack, Sam.
