Sverige

Bortom tacksam

Vi båtade över ett vågat hav och anlände i ett vindbitet Sverige.

Snön följde med oss från öst, men glädjen över att träffa våra goda vänner, vår familj, värmde oss inifrån ut. För det gör den, vänskapen.

Jag hade knappt kunnat sova alls, natten innan vi skulle båta över. All förväntan, längtan och saknad var så stor att den jagade sömnen på flykten. Men vad gör väl en sömnlös natt, när vi hade något så dyrbart att se framemot: tre hela dagar med Samuels bror Staffan, härliga Lina och söta småttingarna Sibel och Milas.

Vi blev bortskämda med mat, husrum och personlig transport i dagarna tre. Men än viktigare, vi blev bortskämda med deras tid.

Och det är guld. 

IMG_5943.JPG
Samuel hittade en perfekt hörna att jobba i medan frugan shoppade. 

Samuel hittade en perfekt hörna att jobba i medan frugan shoppade. 

Sötaste Milas och Samuel

Sötaste Milas och Samuel

Och Samuel och Sibel

Och Samuel och Sibel

Med matchande tröjor, så klart

Med matchande tröjor, så klart

High five på den

High five på den

Det enda bildbeviset på att jag också var närvarande. Med en bok, förstås.

Det enda bildbeviset på att jag också var närvarande. Med en bok, förstås.

Sa jag god mat? 

Sa jag god mat? 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt kära grannland

Det var en ambitiös Mindy som hade planerat att leverera ett bildrikt inlägg efter helgens Umeåbesök. Väl tillbaka på fastlandet Finland igen skrollar jag igenom telefonen och ser att jag har hela en bild som är värd att visas.

Jag har däremot en handfull ofrivilliga bilder som har blivit tagna utan mitt medvetande (ni vet, sådana där bilder på väskbottnen eller på marken och en halv sko, som är väldigt suddiga och totalt tagna av misstag). Vad är upp med det, frågar jag mig. Men bildfrånvaron till trots - om ni vill ha shopping i en stad som inte överväldigar en så som större städer, som har massor av mysiga områden, härliga bokbutiker och shoppar och ett fint folk ska ni båta över till Umeå!

Vi spenderade tid med Lina och Staffan och vårt härliga fadderbarn Sibel under helgen. Som alltid när vi umgås blir det mycket skratt, mycket gott, lite träning samt diskussioner om livets små, stora och kontroversiella frågor, vilket resulterar i sena nätter och långsamma morgnar. Väldigt fina ingredienser för ett veckoslut. 

Ett goals hus. Tänk er en bokhörna, alternativt en flygel i den vita runda delen. Vem (vad?) bor här, är det till salu, hur mycket kostar det, får jag bo här?

Ett goals hus. Tänk er en bokhörna, alternativt en flygel i den vita runda delen. Vem (vad?) bor här, är det till salu, hur mycket kostar det, får jag bo här?

Fina fadderbarnet Sibel och min bästa Samuel på tur i Umeå.

Fina fadderbarnet Sibel och min bästa Samuel på tur i Umeå.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Är ett "tack" tillräckligt?

I skrivande stund är min Samuel och jag på väg till vårt västliga grannland. Alltid när jag vistas i fina Sverige kommer jag att tänka på en kulturskillnaden vad gäller artighetskulturen. 

Finländare är kanke inte mest kända för sin öppenhet, artighet och förmåga till att konversera med främlingar. Så finns det förstås oändligt många undantag som bekräftar regeln. Jag upplever däremot som att svenskar, i alla fall inom kundservice, är oerhört vänliga och artiga och småpratiga av sig. Men också här finns många undantag som bekräftar regeln.

Emedan jag uppskattar och förespråkar artighet kan jag ibland nästan bli paff av den grad av vänlighet som möter mig när jag sätter ner min fot på andra sidan potten.

Finländare som jag är, känner jag mig ofta lite tafatt och fumlig då jag kommer med min muminsvenska och inte använder förstärkande adjektiv i var och varannan mening. När jag interagerar med en försäljare som uttrycker "Guuud vad snällt!" och "Tack så väldigt mycket fina du" känns mitt finlandssvenska och lilla "Tack" lite platt och fattigt. 

Jag upplever att vi i Finland är lite sparsamma med fraser som tack, ursäkta och  varsågod, i jämförelse med Sverige. Men då vi i Finland säger de här fraserna menar vi det. (Eller så säger vi dem för att vi blivit uppfostrade till det, för det "hör till".) I Sverige upplever jag att de här fraserna används flitigare och med mer eftertryck och betoning.

Däremot känner jag att de där extra adjektiven och utsmyckade fraserna hör till den svenska jargongen, men att det i slutändan kanske ändå är lite krystat. Det vill jag ändå uttrycka med all respekt för våra fina grannar. Att svenskar är oerhört mycket bättre på small-talk och på att få en att känna sig välkommen till en affär, till exempel, är något jag ändå vill lyfta fram som väldigt exemplariskt. Det tror jag vi kan ta efter!

Som så ofta då jag tänker på den här skillnaden börjar jag tänka på om jag hellre skulle använda artighetsfraserna sparsamt men genuint, än i överflöd och kanske lite krystat (att säga "Tack snälla !" när en kund överräcker skräp kan jag uppleva som överentusiastiskt). 

Men jag vill fråga er, mina läsare, hur ni upplever den här kulturskillnaden? Borde vi finländare ta efter våra västliga grannar, eller är det bra som det är med en sparsmakad men ändå befintlig och saklig artighetskultur? 

IMG_1196.JPG

Bilden från Stockholm. Min favoritstad. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.