konflikter

Måste man gilla alla människor?

Från barnsben lär vi oss att komma överens med andra.

Då handlar det främst om att inte slå ihjäl grannflickan med grävmaskinen när hon är irriterande i sandlådan, eller att inte knuffa storebrodern i nässeldiket när han retas. Istället lär vi oss att hantera vår frustration på andra, mer konstruktiva sätt.

Vi växer upp och förhoppningsvis blir vi rätt så bra på att undvika incidenter orsakade av grävskopor i huvudet och andra gradens brännskador.

Men att vi lär oss att hantera vår frustration på ett mer civiliserat sätt betyder väl inte automatiskt att vi lär oss att gilla alla människor. Eller?

Jag kommer överens med de flesta människor. I stort sett alla (fastän det här “överenskommandet” ibland kan innebära att ta djupandningspauser på toaletten och krampaktigt bita ihop tänderna så att inte ett ont ord bara pyser ut).

Men måste man verkligen tycka om alla människor?

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Jag har svårt att gilla människor som är besserwissrar, som totalt kör över andra människor i diskussioner, som avsiktligt vill verka förmer än andra och få andra att känna sig underlägsna.

Jag irriterar mig på människor som tror att de är världens navel, som går före i kön, som inte bemödar sig om att säga tack eller hälsa tillbaka och som parkerar i specialparkeringsrutor trots att de inte har rättigheterna.

Jag kommer överens med de här människorna, ja. Men tyvärr har jag få varma känslor till övers för sådana här personer.

Men, som inbiten idealist och troende på det det goda i människan, tror (hoppas!) jag innerligt att om jag bara skulle rota tillräckligt länge skulle jag i varje människa finna det sköna, älskvärda.

För det är svårt att inte tycka om människor när man verkligen lär känna dem på djupet. Eller: varje människa är en oslipad diamant som det så fint heter. Jag tror stenhårt på det.

Med vissa människor måste man bara slipa riktigt hårt och riiiktigt länge.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

WhatsApp Image 2018-09-14 at 18.54.17.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tills du möter någon annan

Jag vet ganska precis när min bubbla sprack. När den inre vissheten som jag aldrig hade känt mig tvungen att ifrågasätta plötsligt upplöstes till intet i ett tillstånd av total chock: "Dricker ni inte mjölk till maten!?".

Jag var fyra år och det var mitt första medvetna möte med olikhet.

Det här mötet var inte så mycket möte som frontalkrock. Mitt livs grundvalar skakades om rejält där och då (tja...) Jag var nattgäst hos en kompis och kunde inte förstå hur det här ofattbara kunde vara möjligt. Ingen mjölk till maten! Vad dricker man ens då!? Madness! Complete madness I tell you!

Med tiden har jag haft flera liknande möten i både större och mindre omfattning. I något skede gjorde jag en aforism på fenomenet, och det blev ett:

Du tror att du är normal
tills du möter någon annan.

Olikhet förbryllar mig i lika hög grad som det väcker min fascination och förundran. Vi människor är så fruktansvärt olika! Och vem kan säga "det här är det enda rätta" eller "nej du gör fel! Så här ska det göras!". Vem vågar hävda att de har tolkningsföreträde till hur livet ska levas?

Att kunna se olikhet utan att känna att det är min uppgift att korrigera felet (jag menar: ingen mjölk!!) är enormt svårt. Att bara konstatera "jasså, ni gör så här ni" medan mitt inre rättsväsende bubblar av förolämpade paragrafer är en av de största utmaningarna i mitt liv.

Och kanske också en av de viktigaste.

"Jassåå du tar selfies i en allmän wc du" kan du kanske tänka nu för att träna på att hantera olikhet ;)

"Jassåå du tar selfies i en allmän wc du" kan du kanske tänka nu för att träna på att hantera olikhet ;)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Varhelst det finns människor

En sak är säker. Finns det människor finns det utmaningar.

Varhelst människor är församlade är sannolikheten stor att det i något skede kör ihop sig.

Inte för att jag tror att människor medvetet söker bråk och stök, utan för att människor har egna viljor, starka åsikter och en röst att förmedla dessa med. Och för att andra människor har andra viljor, lika starka åsikter och minst lika starka röster att förmedla dessa med.

Så det är ganska oundvikligt att det kör ihop sig ibland.

Det kan bli lite smågnabb, några sura miner, ett par himlande ögon. Eller så kan det bli fullt ut mayhem. Men det är säkert: varhelst det finns människor finns det utmaningar. Och varhelst det finns människor finns en stor risk för konflikt.

Det kan vara väldigt skrämmande det här. Jag, som inte gärna deltar i konflikter, skyr helst tillfällen där konflikter uppstår.

Men i en av mina favorit podcasts talar de om att det viktigaste inte är hur ofta konflikter förekommer mellan människor — snarare på vilket sätt de löses (om de löses över huvud taget).

Det ger mig stor tröst och mycket mod. Det är inte farligt med konflikter. Det är bara viktigt att lösa dem konstruktivt.

För hu vad tråkigt det skulle vara om det inte skulle förekomma lite gnistor ibland, och om vi alla vore en odefinierbar grå massa av likasinnade.

Så egentligen: vilken tur det är att varhelst det finns människor finns det utmaningar.
För där finns också enorm potential och glädje.

Mina stackars vänner poserar här på bloggen i ur och skur, i väldigt olika sammanhang. Aldrig är min mening att peka ut någon, och jag skulle aldrig skriva om en person som kan förknippas med en bild i bloggen. Bara så att ni vet. Anyhow; den här bilden är från en väldigt fin och konfliktfri sensommardag i fjol. Veneziaden 2017.

Mina stackars vänner poserar här på bloggen i ur och skur, i väldigt olika sammanhang. Aldrig är min mening att peka ut någon, och jag skulle aldrig skriva om en person som kan förknippas med en bild i bloggen. Bara så att ni vet. Anyhow; den här bilden är från en väldigt fin och konfliktfri sensommardag i fjol. Veneziaden 2017.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Istället för att peka finger

Det är många debatter på gång just nu. Eller jag antar att det alltid är det i någon mån.

Det är #metoo, fostran av pojkar, vigningen av samkönade äktenskap, mjölkfrågan i skolan, silvervattensfrågan i allmänhet och andra mer kroniska debatter som kommunsammanslagningar, pälsfarmning och sjukvårdsreformen. Listan kan göras lå-ång. 

Jag är inte en samhällsdebattör. Jag följer hellre med från sidlinjen. Inte så att jag inte bryr mig. Faktiskt så har jag en åsikt i det mesta, men jag har aldrig riktigt funnit min plats, om det nu finns någon sådan, i debatter på den offentliga arenan. Till stor del på grund av den diskurs som råder däri. Polariseringen. Vi mot de. Du har fel i huvudet som tycker så. Vi kan absolut inte ha något att göra med er som tänker si.

I konflikter är ofta min naturliga instinkt att se till att alla har det bra. Jag är mån om att alla blir hörda och sedda, förstådda och respekterade. Ibland tycker jag att jag ser det här i samhällsdebatter. Tyvärr oftast inte.

Jag tror vi skulle se en markant förändring i debattdiskursen, eller i vardagskonflikterna, om vi så långt som möjligt skulle utgå ifrån det som är gemensamt. Istället för att genast peka ut den där ena saken som skiljer, skulle vi lyfta fram de tiotals sakerna som de facto är gemensamt. Visst, det går inte att undvika alla problem med en sådan ingång. Men jag tror definitivt att det blir en bättre grund att bygga en sund dialog på. 

En representant från Hem och Skola sade på en föreläsning, att det viktigaste på ett föräldramöte/utvecklingssamtal är att börja med att lägga en god grund. Att säga: "Vi båda vill det bästa för ditt barn". Fastän läraren och föräldern kan ha olika syn på hur undervisningen och fostrandet ska se, ut är kärnan alltjämt densamma.

Är det inte en bra grund att bygga dilog på, så säg?

Foto av min goda vän och otroligt duktiga  Sofia Ylimäki-Lindqvist

Foto av min goda vän och otroligt duktiga Sofia Ylimäki-Lindqvist

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.