Tills du möter någon annan

Jag vet ganska precis när min bubbla sprack. När den inre vissheten som jag aldrig hade känt mig tvungen att ifrågasätta plötsligt upplöstes till intet i ett tillstånd av total chock: "Dricker ni inte mjölk till maten!?".

Jag var fyra år och det var mitt första medvetna möte med olikhet.

Det här mötet var inte så mycket möte som frontalkrock. Mitt livs grundvalar skakades om rejält där och då (tja...) Jag var nattgäst hos en kompis och kunde inte förstå hur det här ofattbara kunde vara möjligt. Ingen mjölk till maten! Vad dricker man ens då!? Madness! Complete madness I tell you!

Med tiden har jag haft flera liknande möten i både större och mindre omfattning. I något skede gjorde jag en aforism på fenomenet, och det blev ett:

Du tror att du är normal
tills du möter någon annan.

Olikhet förbryllar mig i lika hög grad som det väcker min fascination och förundran. Vi människor är så fruktansvärt olika! Och vem kan säga "det här är det enda rätta" eller "nej du gör fel! Så här ska det göras!". Vem vågar hävda att de har tolkningsföreträde till hur livet ska levas?

Att kunna se olikhet utan att känna att det är min uppgift att korrigera felet (jag menar: ingen mjölk!!) är enormt svårt. Att bara konstatera "jasså, ni gör så här ni" medan mitt inre rättsväsende bubblar av förolämpade paragrafer är en av de största utmaningarna i mitt liv.

Och kanske också en av de viktigaste.

 "Jassåå du tar selfies i en allmän wc du" kan du kanske tänka nu för att träna på att hantera olikhet ;)

"Jassåå du tar selfies i en allmän wc du" kan du kanske tänka nu för att träna på att hantera olikhet ;)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.