Så olika

Vi är fem syskon.

Uppväxta i samma familj, med samma arv, i samma miljö, med långt samma explicita och implicit regler för liv och leverne.

Och ändå blev vi så oerhört olika.

Jag ser drag av mig själv i alla: lekfullheten och närheten till ordskämten i min yngsta bror, välviljan och finkänsligheten i min nästyngsta bror, anpassbarheten och snällheten i min syster samt fritidsintressen och rättvisetänkandet i min storebror.

Ändå utgör dessa likheter med varje enskilt syskon max 30 % av det som är jag.

Så häftigt ändå att vi är så olika.

Mina syskon, skatter!

Möte med det nya

Jag befinner mig i Sydeuropa.

Det är varmt, det är fint och det är annorlunda. Vi ska fira min kära mormor som fyllt 80 och samtidigt besöka det hem som har kommit att bli hennes under de senaste åren.

Det första vi gjorde väl på Spaniens mark var att delta som publik i en fotbollsmatch på division ett nivå.

Skulle ni ha sett oss, där vi satt på en rad i hemmapubliken skulle ni ha sagt att vi ser ut som små värmeljus i en fullskalig eld.

Passion och heta känslor omgav oss och vi satt där som några intetsägande filbunkar och iakttog (mest publiken) matchen.

Det är mycket nytt på många plan. Språket, klimatet, kulturen och jag försöker supa in så mycket så möjligt av det som inte är mitt, men som jag ändå har möjligheten att låna.

Om så bara för en vecka.

Inte endast mina syskon

Dagens matbordsdiskussion med min Åströmfamilj kretsade kring vem som är mest lik vem i syskonskaran. Inte så mycket till utseendet som till sättet och preferenserna. Jag kan inte påstå att vi kom fram till någon slags konsensus, men en konklusion av diskussionen är ändå: vi är alla olika på vissa sätt, men hemskt lika på många andra.

Jag är lik min storebror vad gäller musikaliteten, förmågan att grotta ner sig i olika fenomen och konfliktobekvämheten.

Jag är lik min enda syster vad gäller kreativiteten, förkärleken för regnmys och singer-songwriter musik.

Jag är lik min lillebror, den äldre, i att vi är mer lagda åt det humanistiska hållet (framom det matematiskt-naturvetenskapliga hållet som våra övriga syskon) och att vi älskar torra ordvitsar och dadjokes.

Jag är lik min lillebror, den yngre, i att vi kan bli otroligt stressade på saker som borde fungera men som inte gör det. Den mest udda delen av min humor delar jag också med min yngsta bror.

Vi är olika på en mängd sätt, men väldigt lika på många andra.

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Och kanske det här är en allmängiltig princip.

Kanske den här konklusionen är något som gäller — inte endast mina syskon — utan alla jag möter. Alla, oavsett hudfärg, religion, etnicitet eller andra egenskaper som i första hand tyder på olikhet: vi kanske är olika på många sätt, men vi är lika på många andra, ofta fler, sätt.

Och det är både fördomsfullt och naivt av mig att inte kunna se de här likheterna i mina medmänniskor.

Tills du möter någon annan

Jag vet ganska precis när min bubbla sprack. När den inre vissheten som jag aldrig hade känt mig tvungen att ifrågasätta plötsligt upplöstes till intet i ett tillstånd av total chock: "Dricker ni inte mjölk till maten!?".

Jag var fyra år och det var mitt första medvetna möte med olikhet.

Det här mötet var inte så mycket möte som frontalkrock. Mitt livs grundvalar skakades om rejält där och då (tja...) Jag var nattgäst hos en kompis och kunde inte förstå hur det här ofattbara kunde vara möjligt. Ingen mjölk till maten! Vad dricker man ens då!? Madness! Complete madness I tell you!

Med tiden har jag haft flera liknande möten i både större och mindre omfattning. I något skede gjorde jag en aforism på fenomenet, och det blev ett:

Du tror att du är normal
tills du möter någon annan.

Olikhet förbryllar mig i lika hög grad som det väcker min fascination och förundran. Vi människor är så fruktansvärt olika! Och vem kan säga "det här är det enda rätta" eller "nej du gör fel! Så här ska det göras!". Vem vågar hävda att de har tolkningsföreträde till hur livet ska levas?

Att kunna se olikhet utan att känna att det är min uppgift att korrigera felet (jag menar: ingen mjölk!!) är enormt svårt. Att bara konstatera "jasså, ni gör så här ni" medan mitt inre rättsväsende bubblar av förolämpade paragrafer är en av de största utmaningarna i mitt liv.

Och kanske också en av de viktigaste.

"Jassåå du tar selfies i en allmän wc du" kan du kanske tänka nu för att träna på att hantera olikhet ;)

Utanför den trygga bubblan

Att växa upp i en småstadsmiljö har många stora fördelar. Och några nackdelar. Jag minns när  jag för första gången blev varse, riktigt på riktigt, att majoriteten av de människor jag möter faktiskt har en helt annan uppfattning om livet, och hur det bör levas, än vad jag har. Under en stor del av mitt liv har jag levt i en bekväm och förvisso skyddad bubbla, men samtidigt har jag levt med väldigt liten verklighetsförankring. Ja, jag minns när jag för första gången på allvar insåg att vi människor är så väldigt olika.

När jag började intressera mig för samhällslära i gymnasiet blev insikten ännu djupare. Jag minns att jag undrade hur det över huvud taget är möjligt för en hel stad, en helt stat och en hel värld att samsas och komma överens. Jag minns att jag tänkte att de flesta politiker i stort sett har samma mål (bland annat trygghet, välfärd och framgång) men deras uppfattning om hur målet ska nås är så olika. Finns det ens något rätt svar på hur välfärd nås och upprätthålls?

Under de här senaste veckorna har jag också funderat på samma problematik men på en mer jordnära nivå. Jag förundras över hur det är möjligt att upprätthålla relationer med andra människor, som på så många sätt kan vara så olika oss själva. Och i de här funderingarna (som jag nu inser att har pågått i närmare tio år) har jag mer och mer gått från att sky olikheter till att inse att olikheter inte är farligt. Ditt du är inte ett hot mot mig. 

 Jag tror helt uppriktigt att likriktning är mycket sämre än olikhet. Jag tror att likriktighet (är det ens ett ord?) för det första ger en mycket tråkigare och plattare syn på livet, och för det andra i praktiken är omöjligt. Vem säger förresten att vi borde tänka och tycka likadant? 

I mina egna relationer har jag märkt att jag kan hålla med om mycket av det som mina nära och kära säger och tycker. Men så finns det också mer fundamentala skillnader, skillnader som är så tätt förknippade med den egna identiteten, de egna värderingarna och till och med den egna livsåskådningen. När en olikhet mellan en två medmänniskor består av de här skillnaderna, som sträcker sig djupt djupt in till själen, kan det antingen kännas skrämmande och i praktiken skapa distans till din medmänniska. Eller så kan man lära sig att leva med det, och genom dialog och ömsesidig respekt skapa en fungerande relation trots de här grundläggande skillnaderna.

Jag väljer det senare.

Ditt du är inte ett hot mot mig

Det är oundvikligt.
Ja, det är faktiskt alldeles omöjligt att trampa på den här jorden, utan att någon gång stöta på en annan människa,  med en annan syn på världen och livet, än en själv. Och det kan ju anses vara ett hot. Ett hot mot det som är jag. Ett hot mot mina åsikter. Ett hot mot den syn på världen som jag har.

Eller så kan det vara precis tvärtom.

För jag tror inte att det är farligt att lyssna på andras åsikter, eller att försöka förstå hur någon annan ser på den verklighet, som du och jag samtidigt är en del av. Jag tror faktiskt inte alls att det är ett hot mot det som är jag. Däremot tror jag, att en självtillräcklighet och stolthet kan vara det.

Idag fick jag höra Martin Lönnebos ord: "Var inte rädd för tvivlet, var rädd för tvärsäkerheten". Jag tog till mig de här orden och konstaterade att orden precis stämmer överens med min livsfilosofi. Att jag öppnar upp mig för tanken att jag kan ha fel är inte det sämsta jag kan göra. Nej, det sämsta jag kan göra, är att envist köra mitt lopp med ögonbindel, och slå dövörat till så fort jag stöter på någon som är av en annan åsikt än jag.

Det som är du är inte ett hot mot det som är jag.