syskon

Inte endast mina syskon

Dagens matbordsdiskussion med min Åströmfamilj kretsade kring vem som är mest lik vem i syskonskaran. Inte så mycket till utseendet som till sättet och preferenserna. Jag kan inte påstå att vi kom fram till någon slags konsensus, men en konklusion av diskussionen är ändå: vi är alla olika på vissa sätt, men hemskt lika på många andra.

Jag är lik min storebror vad gäller musikaliteten, förmågan att grotta ner sig i olika fenomen och konfliktobekvämheten.

Jag är lik min enda syster vad gäller kreativiteten, förkärleken för regnmys och singer-songwriter musik.

Jag är lik min lillebror, den äldre, i att vi är mer lagda åt det humanistiska hållet (framom det matematiskt-naturvetenskapliga hållet som våra övriga syskon) och att vi älskar torra ordvitsar och dadjokes.

Jag är lik min lillebror, den yngre, i att vi kan bli otroligt stressade på saker som borde fungera men som inte gör det. Den mest udda delen av min humor delar jag också med min yngsta bror.

Vi är olika på en mängd sätt, men väldigt lika på många andra.

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Och kanske det här är en allmängiltig princip.

Kanske den här konklusionen är något som gäller — inte endast mina syskon — utan alla jag möter. Alla, oavsett hudfärg, religion, etnicitet eller andra egenskaper som i första hand tyder på olikhet: vi kanske är olika på många sätt, men vi är lika på många andra, ofta fler, sätt.

Och det är både fördomsfullt och naivt av mig att inte kunna se de här likheterna i mina medmänniskor.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I världsklass

Man väljer inte sina syskon — man dras med dem. Kanske någon säger. 

Vi är fem syskon i min familj. Det är väl ganska många, kan någon tycka. Någon tycker att det är en helt vanlig storlek på en familj. Någon annan tycker att det är få. 

Jag har ofta fått frågan om hur det är att ha fyra syskon. Mitt svar, alltid: härligt! Jag har alltid haft en lekkamrat, spelkamrat, någon att retas med.

För att vara besläktade och utrustade med en kopiös mängd envishet har vi alltid varit förhållandevis trätfria. Vi har sällan grälat. Istället har vi spelat.  

Vi har nött vår egna lilla fotbollsplan tills gräset har trampats ner till lerhögar och fötterna har blivit så gröna att mamma ropat: ”ta på er skorna då ni kommer in!”.

Man väljer inte sina syskon — man blir välsignade med dem. 

Mina syskon. Och två härliga ingifta!

Mina syskon. Och två härliga ingifta!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Om och om igen

Dagens konferensdag har till viss del haft temat multimodalitet, och i den andan väljer jag att fatta mig kort med det skritfliga och istället låta en video få tala för sig.

Jag kan se det här youtube-klippet om och om igen.

Kanske för att det är min lillebror som är huvudpersonen i filmen.
Kanske för att det är min lillasyster som har filmat, redigerat och producerat alltihop.

Men ändå mest för att det är så sjuttons bra!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

På bemärkelsedagen

Min storebror är född den 29 februari. Det innebär att han firar sin födelsedag - på den rätta dagen - vart fjärde år. Det har ju jag och mina småsyskon också sett som en ypperlig orsak till att reta honom och säga att han bara är fyra år då han fyllde sexton, eller fem då han fyllde tjugo. I år blir han alltså 6,5 år!

Mitt tidigaste minne av Max är att vi, då vi hade flyttat tillbaka till Finland, blev uppmuntrade av mamma att cykla över till grannen för att stifta bekantskap med grannbarnen. Jag minns att jag var blyg och nervös, men jag hade ju brorsan med, så det gick bra.

Max är en storebror av helt rätt kaliber. En lagom blandning broderlig omsorg och broderlig retsamhet. Han har hjärtat på rätt ställe, och jag minns speciellt då han som sexåring på rödsömarknaden hade köpt ett ett leksakshus med tillhörande familj, möbler - ja till och med bilstall och bil - och gav det till mig! Han hade till och med betalat det med egna pengar! Det är också Max som lärde mig offside regeln i fotboll, som tränade mig i att skjuta med vänsterfot, som lärde mig att kasta basaball på rätt sätt och klara av att räkna division med bråk.

Jag tänker ofta på alla de snölekar som vi lekte i snöhögarna. Alla utklädningsprocedurer vi hade och musikaler vi framförde. Alla fotbollsmatcher, handbollsmatcher, rinkbandymatcher och what not-matcher som vi har spelat. De totalt tusentals kilometer vi har cyklat från och till skolan, grannhuset eller bara runt i byn. Och Max som aldrig cyklade undan mig fastän hans cykel var mycket större och han egentligen kunde cykla mycket snabbare än jag.

Efter flera år på olika orter har jag nu förmånen att bo i samma stad som Max och hans fina fru Linn! Han är en nyutbildad och pinfärsk läkare, han är rasande intelligent, har sylvass humor och är otroligt musikalisk. Han är också en man av många oväntade talanger; en gång hade han komponerat ett körstycke till ett spex och inte sällan målar han modellbilar med kirurghänders precision. Ja, han är verkligen en multitalang och jag måste ju bara få uttrycka vilken stolt lillasyster jag är!

Världens bästa storebror, grattis på födelsedagen! Dagen till ära en walk down memory lane:

 ”My doll said something funny”. Supernaturliga flin since 1998.

 ”My doll said something funny”. Supernaturliga flin since 1998.

Max som Batman och jag som hans sidekick Krullhår.

Max som Batman och jag som hans sidekick Krullhår.

Bild från 1996. Jag minns att jag avskydde den där klänningen, men den är ju jättesöt! Jag storgillar Max flin! 

Bild från 1996. Jag minns att jag avskydde den där klänningen, men den är ju jättesöt! Jag storgillar Max flin! 

Den där gången vi var uppstädade och skulle fotograferas. Trots, tårar och envishet men till sist var vi båda fina på bild!

Den där gången vi var uppstädade och skulle fotograferas. Trots, tårar och envishet men till sist var vi båda fina på bild!

Mys eller stryk? Från 1996 kanske?

Mys eller stryk? Från 1996 kanske?

 ???

 ???

 🖤

 🖤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ändå så lika

Jag tycker det är spännande med syskon. Jag har själv fyra syskon, en storebror, en lillasyster och två småbröder. Så jag har en hel del erfarenhet av fenomenet. 

Det förundrar mig, att min relation till var och en av dem är så olika varandra. Det är i och för sig inte så konstigt med tanke på att var och en av dem, trots vår gemensamma arvsmassa, har en helt unik uppsättning gener, förmågor, egenskaper, temperament, humor och så vidare, och så vidare. Vi är så lika i många avseenden. Jag är emellertid ändå mest fascinerad över hur sjuttons olika vi alla kan vara.

Av mina syskon skulle jag säga att jag har min systers miner, min storebrors intresse för musikaler (och På Spåret), min äldre lillebrors omtänksamhet och min yngsta lillebrors envishet. Och trots att jag har alla de här egenskaperna gemensamt med mina syskon är de alla, precis som jag, ändå så mycket annat, så mycket som jag inte är. Trots att vi är så lika i så många avseenden, och påminner om våra föräldrar på många sätt, så har vi också en drös egenskaper med okänt ursprung.

Idag fyller min yngsta lillebror Otto, eller Curro som jag kallar honom, tretton år. Jag minns att det var smällkallt den dagen han föddes. Så mycket mer minns jag inte. Bilder från när vi var och hälsa på till BB vittnar om att jag hade ett förskräckligt och nött permanentfågelbo till hår, och glasögon som passar på vilken nobelpristagare från tidigt 1800-tal som helst. Men det är inte så viktigt. 

För den dagen fick jag en till lillebror. En eldig, envis, tapper och listig Curro som på så många sätt kompletterar den familj som är min.

Mina syskon. Sommaren 2016. 

Mina syskon. Sommaren 2016. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När jag ser mig i dig

Det där med släktskap är ganska roligt. Och märkligt, tillika.

Min syster, min mamma och jag har fått höra - allt oftare nu för tiden - att vi liknar varandra. Det tycker jag inte alls själv, men å andra sidan är jag lite jävig och samtidigt blind för släktskapets gemensamma yttre drag.

Om vi då skulle göra en snabbscanning av oss tre. Vi är nästan jämnlånga (-korta). Ansiktsformen är väl ganska lika. Men vi har väldigt olika hår. Jag har långt och ljust (med oplanerad balayage numera), min syster är rödlätt med medellångt hår och min mamma har haft väldigt mörkt hår för att nu närma sig ljusare toner, plus att hon har kortklippt hår. Och ni säger att vi liknar varandra?

kvinnona-blogg.jpg

Men kanske liknar vi varandra ändå. 

När jag ibland ser mig i en spegel kan jag ibland se min Ebba. När min mamma gör en viss min kan jag tänka "Den där minen gör ju jag också!". När min syster Ebba låter på ett visst sätt kan jag känna igen min mamma i ljudet. Och jag märker att vi använder samma uttryck, skrattar åt samma saker och börjar sjunga på precis samma sånger på exakt samma gånger. Utan planering.

Och det är bland det häftigaste jag vet. Att se på någon annan och samtidigt se en del av sig själv.  Och att se andra i sig själv. Woah. Det är häftigt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.