Ändå så lika

Jag tycker det är spännande med syskon. Jag har själv fyra syskon, en storebror, en lillasyster och två småbröder. Så jag har en hel del erfarenhet av fenomenet. 

Det förundrar mig, att min relation till var och en av dem är så olika varandra. Det är i och för sig inte så konstigt med tanke på att var och en av dem, trots vår gemensamma arvsmassa, har en helt unik uppsättning gener, förmågor, egenskaper, temperament, humor och så vidare, och så vidare. Vi är så lika i många avseenden. Jag är emellertid ändå mest fascinerad över hur sjuttons olika vi alla kan vara.

Av mina syskon skulle jag säga att jag har min systers miner, min storebrors intresse för musikaler (och På Spåret), min äldre lillebrors omtänksamhet och min yngsta lillebrors envishet. Och trots att jag har alla de här egenskaperna gemensamt med mina syskon är de alla, precis som jag, ändå så mycket annat, så mycket som jag inte är. Trots att vi är så lika i så många avseenden, och påminner om våra föräldrar på många sätt, så har vi också en drös egenskaper med okänt ursprung.

Idag fyller min yngsta lillebror Otto, eller Curro som jag kallar honom, tretton år. Jag minns att det var smällkallt den dagen han föddes. Så mycket mer minns jag inte. Bilder från när vi var och hälsa på till BB vittnar om att jag hade ett förskräckligt och nött permanentfågelbo till hår, och glasögon som passar på vilken nobelpristagare från tidigt 1800-tal som helst. Men det är inte så viktigt. 

För den dagen fick jag en till lillebror. En eldig, envis, tapper och listig Curro som på så många sätt kompletterar den familj som är min.

 Mina syskon. Sommaren 2016. 

Mina syskon. Sommaren 2016. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.