liv

En släng av nostalgi

Vad är det med våren och sommaren som gör mig nostalgisk som aldrig förr?

Hela veckan har jag gått omkring och tänkt: “ja för X år sedan hade jag fullt upp med att ställa inför studentfesten” eller “för X år sedan var det superpirrigt när jag och Samuel hade börjat dejta” och “för X år sedan skrev jag inträdesprov och var osäker på min framtid”

Något så banalt som en enkel doft har plötsligt slungat mig år tillbaka i tiden. På gott och ont.

Alldeles för lätt tar jag min vardag, mitt nu, för självklart.

Egentligen är ingenting självklart — jag är där jag är för att jag gjorde de val jag har gjort.

Alldeles för ofta glömmer jag att se tillbaka på var jag en gång har varit, för att verkligen vara tacksam över att jag är där jag är.

År 2013 med oviss framtid. Tänk så bra det blev.

År 2013 med oviss framtid. Tänk så bra det blev.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En berättelse värd att berättas

Jag har alltid fascinerats av berättelser.

Och jag har alltid ansett att alla människors berättelse är värd att berättas. Inte bara berättas, nej, än mer: höras, resoneras, bekräftas.

En fantastisk möjlighet till att dela med sig av sin livshistoria erbjuder vår statliga rundradio, Yle Vega, och deras sommarprat.

Varje år ställer en mängd, mer eller mindre, kända personer upp för att berätta sin berättelse. Och varje år får också vanliga dödliga, och inte så kända, lyssnare möjlighet att skicka in sin egen berättelse i hopp om att erhålla en timme i etern.

Nu ska jag berätta något som endast tre personer har vetat om fram till nu:
I år skickade jag in ett bidrag.

Det var min goda vän som uppmuntrade mig och efter mycket tvivel och tvekan spelade jag in min berättelse — en kort version, nästan som en trailer, på två minuter.

Jag skämtar inte, när jag säger att jag skakade när jag gjorde det. Och då bör du veta, att jag ytterst sällan är nervös. Och aldrig så nervös att det tar rent fysiska uttryck.

Ni som har skrollat igenom svenska yle:s webbsidor vet att mitt bidrag inte kom så långt till den första gallringen. Det är klart att jag blev besviken.

Men eftersom jag lever enligt livsfilosofin att allas livshistorier är lika dyrbara, kan jag ju inte annat än konstatera att de fem bidragen  som finns med i gallringen, precis som alla insända bidrag, är unika, rika berättelser. Var och en är värda att berättas.

Än mer.
Höras, resoneras och bekräftas.

Det betyder inte att jag inte kommer att berätta min berättelse.

Jag kommer att göra det någon gång.
Jag gör det egentligen hela tiden.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mycket mer liv

Nu är jag en blödig själ som alldeles säkert är jävig i min bedömning.

Men jag måste bara säga: jag tycker att det är bland det vackraste jag vet att på riktigt dela det som kallas livet, med goda människor.

Det här har slagit mig hårt, i stil med en flygel i pannloben, under de senaste veckorna som jag till stor del har haft förmånen att få spendera i goda vänners lag.

Jag har fått dela glädjen över ett alldeles eget hem och en efterlängtad semester med mina vänner. Och pirret i magen över att få höra spännande nyheter om avslutade kapitel och påbörjade nya sådana.

Likaså,
har jag delat oro och smärta med de som kämpar. Men hoppet växer starkare när man är fler. Den måste göra det. Jag vill envist, envist tro det.

Allt är så mycket … mer — när det delas. Mycket starkare, skörare, sårbarare.

Och bra mycket bättre.

Min familj. Påsken 2018.

Min familj. Påsken 2018.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Låt mig få höra din berättelse

Hur ofta är det som vi har förmånen att lyssna på en annan människas berättelse?

Vardagssorlet är det soundtrack vi lever våra liv till, och i det finns inte mycket utrymme för en längre, sammanhållande berättelse. Samhällshjulets tempo tillåter inte oss heller att stanna upp, andas ut och bara ta in. Såvida vi inte medvetet beslutar oss för att göra det.

Men den är så viktig, ändå.

Berättelsen om dig.
Om mig.

Under den här våren har jag privilegiet att få lyssna på andra människors livsberättelser; om vad som har format dem, vilka avgörande skeden i livet som har gjort dem till den människa de är idag. Tänk vilken förmån det är, att lära känna en annan människa på det här sättet.

Det är något lika skört som vackert. Och därför är det med varsamma, mjuka händer jag ödmjukt tar emot den.

Berättelsen om dig.
Om mig.

02E6DBD2-51BB-4877-9BE9-177451BC3616.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt i livet

Jag har en kategori här på bloggen som heter “mitt i livet”.

Den kategorin använder jag om inlägg som andra kanske skulle låta gå under namnet “vardag”.

Det är ju lite roligt, det där namnet på kategorin, för “mitt i livet” är ett uttryck som jag endast har hört kvinnor och män i medelåldern använda för att beskriva sin egen ålder, och det överensstämmer föga med den verklighet som min “mitt i livet”-kategori representerar.

Men idag känns det som att mitt i livet är det ett lämpligt uttryck för livet just nu. Vardagen just nu.

Vi är inne i en hektisk tillvaro, och så där rent pragmatiskt är det fullspäckat. Vi har arbetsresor, spelningar, musikalplanering, projektassistering, karriärval och till på köpet så går vi lite i bostadsdrömmar.

Samtidigt händer det mycket i vår tillvaro på ett mer själsligt, känslomässigt, ja till och med andligt, plan. Vår verklighet pendlar mellan utropstecknet över många nya, små liv som vi får lära känna, och sorgens och förlustens överväldigande nattsvarta frågetecken.

hope.jpg

Och mitt i all jäkt.
Mitt i känslostormarna.
Ja någonstans mellan i storstädning, sorger, tupplurer och tacksamhet —
där någonstans är jag, vi, just nu.

Och jag tänker. Det här är livet; livet som det är egentligen. Så makalöst, obegripligt, trivialt, underbart och oförutsägbart precis på samma gång.

Så trots att jag har fnyst åt namnet på min bloggkategori, som andra låter gå under namnet “vardag”, kanske det ändå beskriver det rätt väl.

För det är precis så här det är att vara mitt i livet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Stanna upp

Vill man, så kan man ganska krasst dela in människor i två kategorier.
De som inte gör listor och de som gör listor på allt.

Jag hör definitivt till den senare kategorin. 
Jag gör listor i överflöd.
Jag gör till och med listor på mina listor.
Som blir till ytterligare listor.
Ungefär.

Jag, och alla listiga människor med mig, älskar att kryssa av vår lista.
Det allra bästa är att få konstatera att en lista är helt och hållet avbockad.
Bästa känslan.

Ändå leder det ofta till att jag oreflekterat bockar av min lista, utan att desto mer stanna upp och reflektera.

I dag fick jag bocka av danssäsongen från listan.

Mitt första år som danslärare.
Jag kommer inte att fortsätta som danslärare nästa år, så det var också ett ganska definitivt avslut. Eller åtminstone ett for now-avslut.

Sällsynt spegelselfie från min favoritsal i Kipinä. Bild från vintern 2018.

Sällsynt spegelselfie från min favoritsal i Kipinä. Bild från vintern 2018.

Alldeles för lätt blir punkter på min lista bara något att bocka av.

Tömma diskmaskinen blir likställt med avsluta danssäsongen. Och dansen som är det allra bästa, allra roligaste och min stora njutning i livet blir decimerat till något att bocka av. Check. Done. Next please.

Därför, på den här dagen för avslut och avsked, vill jag stanna upp.

Tacka en fin dansskola och härliga kolleger.
Ge mig en klapp på axeln för att jag vågat utmana mig själv på så många nivåer under året.
Minnas alla fina elever, alla delade skratt och alla fantastiska framträdanden.

Den här dansterminen har varit alldeles för mycket för att bara vara ännu en sak att bocka av från listan. Den har varit mod, trotsande av bekvämlighetszon och personlighetsutvecklande bortom ord.

Så jag stannar upp.
Minns med glädje. 
Säger tack.

Och vi ses igen.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lov att förändras

Jag inledde en ny säsong av en av mina favorit tv-serier, och märkte att jag blev irriterad på att karaktärerna var nya, storyn hade ändrats och att inget var som det brukade. Jag saknade det gamla, det trofasta, det invanda. Jag tjurade över att serieskaparna hade ändrat min favorit serie.

Och jag förebrådde förändringen.

En förändring förutsätter att omgivningen också förändras och anpassas till det nya. När en person i en familj inleder psykoterapi, bearbetar och gör upp med sitt förflutna och stegvis förändras kan det skapar konflikter i familjen. Det tar tid att vänja sig vid det nya. Den nya.

All förändring är inte av godo. Det bör nämnas. Men nästan all förändring, bra eller dålig, känns motig i början. Det gör det nästan alltid innan den förändrade - och den förändrades omgivning - förstår och accepterar det nya.

En sund förändring jag kommer att tänka på är att presterarens och people pleaserns förmåga att säga nej efter åratal av ett ihållande ja till allt och alla. Om du är van vid att jag allt som oftast tackar ja till vad helst du vill mig, blir du högst sannolik paff, förvånad - kanske lite sur, till och med - om jag en dag säger nej. 

Förändring skapar friktion. Förändring skaver.

Fastän det skaver tycker jag att förändring är bland det mest ödmjuka vi kan göra. Vi erkänner att vi är stadda i utveckling, att vi inte på långt när är färdigutvecklade. Att vi är på väg, alltid på väg. Och det är väl.

Men hur bra är jag på att acceptera förändring? Hur väl ger jag mina medmänniskor chansen att utvecklas? Hur ofta har jag bidragit till att skapa en miljö som uttrycker lov att förändras?

Ger väl ger du lov till förändring?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite visste vi

Den här dagen för några år sedan, den där ruggigt mörka oktoberkvällen, då du föll på knä och frågade om jag vill dela mitt liv med dig. Om jag vill dela smutstvätt, kylskåp och eltandborste med dig. Dela hem, hemskheter och hemligheter med dig. Om jag alltid ville att du skulle vara det sista jag ser på kvällen, och det första jag ser när morgonen gryr. Det är klart jag ville det. Ja, ja JA!

Lite visste vi vad vi gav oss in på. Egentligen. Det är ju ändå en alldeles orimligt stor fråga att ta ställning till. Inte bara för oss som var (och är) unga, utan precis för vem som helst, när som helst. Och det är inte precis något man lättvindigt testar och returnerar om det inte passar. Det är inte en Zalandobeställning. Det är ju hela livet, hela livet väljer jag att spendera med dig. 

Foto av bästa  Sofia Ylimäki Photography

Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Och jag beundrar vårt mod, om jag får säga det själv. Det krävs mod att ta ställning till en så orimligt stor fråga som att välja livskamrat. Kan man säga något annat än att vi var oerhört modiga som valde varandra där och då? Kan man säga något annat än att vi är oerhört modiga än idag, då vi varje dag väljer varandra om och om igen?

Det finns få forum som är så karaktärsdanande som ett förhållande, ett äktenskap. Att leva så  nära varandra innebär alldeles oundvikligen att de egna bristerna och skavankerna kommer fram. De går att gömma en stund, men inte i längden. Och då de väl kommer fram konfronterar vi dem tillsammans. Och vi slipas. Vi formas och förändras längs vägen. Ibland går det ganska friktionsfritt, andra gånger yr det flisor så det bara sprakar om det.

Bild från sommaren 2014.

Bild från sommaren 2014.

Jag är inte en sådan som tror på själsfränder. Jag tror inte att det finns en endaste en där ute för bara mig. Tanken på den rätta har alltid skrämt mig - tänk om jag missar honom då? Om mitt första intryck av honom vore så horribelt, att jag inte för hela mitt liv kan föreställa mig ett liv med honom. Eller tänk om han tycker jag är fruktansvärt konstig och totaldissar mig från dag ett. Har jag missat min enda chans då? Hu, vilken tanke. Så nej, jag tror inte på själsfränder.

Men jag tror att då vi valde varandra är vår viktigaste uppgift att bli som själsfränder åt varandra. Att låta oss slipas och formas, inte för att vi borde. Inte för att vi måste Utan för att vi vill. Vi vill bli den bästa för varandra. 

Jag vill bli den bästa för dig, min ultrabei.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ord som föder liv

Jag tycker att något av det finaste man kan göra för sin partner är att tala gott om hen inför andra. Inte på det där skrytsamma "min partner är bättre än din partner"-sättet, men på ett högaktande och kärleksfullt sätt. Ett sätt som vittnar om en stolthet och en glädje över att få dela livet tillsammans.

För mig är glädjen dubbelt så stor när jag råkar höra min Samuel tala gott om mig inför någon annan. Eller ännu bättre - när en gemensam vän nämner att Samuel har sagt något fint om mig.

Jag tror det här inte endast gäller ett romantiskt förhållande. Jag tror det här, att tala gott om människor både när de hör och inte hör, på många sätt skulle skapa ett mildare och människovänligare klimat på arbetsplatsen, i skolan eller i fotbollslaget. 

Ord gör så mycket. River ner eller bygger upp i enlighet med vilka ord vi väljer att använda. Kan vi komma överens om att sträva efter det senare? Att ständigt låta våra ord bli till uppbyggelse och glädje åt oss själva och andra.

Vill ni för övrigt höra mer om vikten av att tala väl om sin partner - hur det till och med påverkar den mentala hälsan - lyssna på det här podcast avsnittet. Också det från min favorit relationspodcast The Marriage Podcast for Smart People. 

DSC_1175_Fotor.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.