utmaningar

Min konstvärk

Jag har inte hållit i en pensel på nio år.

Och inte ens då gjorde jag det med särskilt stor glädje. Nej, redan i tidig ålder märkte jag att det där med att rita och måla inte hör till mina starkaste sidor.

Så vad gjorde jag med denna lärdom?

Jo, det enda rimliga för en finländare som är slav under jantelagen och ligger under de berömliga prestationernas-ok. Jag gjorde ungefär det enda jag inte borde göra: alltså att undvika allt som har med producerandet av konst att göra, under hela mitt vuxna liv.

Och som en följd av det har jag drabbats av något som jag vill kalla för konstvärk.

En nästan påtaglig, fysik smärta av ångest närhelst jag ska producera något “konstnärligt” som inte innefattar musik, dans eller skrivande utan istället en kritvit canvas, penna, pensel och målfärg.

Konstvärk är ordet.

Tills igår.

Då jag, i all välmening, utsattes för tvång och påtryckningar av min goda vänner som vet allt om min konstvärk. Men som gjorde det enda rätta och sade att jag inte fick balla ur.

Och jag ballade inte ur. Istället gjorde jag det här:

WhatsApp Image 2019-04-14 at 15.49.57.jpeg

Trots att jag inte anser mig kunna producera konst har jag ändå ett öga för det. Och jag ser ju att det här inte är något att hänga på väggen.

Och säkert är det också vad många av er, mina läsare, ser.

Men det ni inte ser är den tröskel som jag steg över när jag åstadkom det här. Det mentala berg jag besteg, det motstånd jag mötte och den kamp jag stred för att producera det här. Och när jag väl gjorde det kändes det bara oerhört befriande och förlösande, som en känsla av fullkomlig flow.

Och det kanske inte betyder mycket.
Det betyder bara allt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

På den lyckligaste dagen

Helgens två vigslar, och den underbara bröllopsfesten i huset vid havet, innehöll många levnadskloka ord. Ord av människor som har gjort det här längre, misslyckat oftare men lärt sig desto mer. Människor som helt enkelt kan lite mer om det här med relation, med äktenskap.

Orden som uttalas på en bröllopsdag är i huvudsak riktade åt det lyckligaste paret för dagen. Talen är givetvis skrivna för brudparet. Men där jag deltog som åhörande bröllopsgäst kände jag att orden träffade rakt i mitt hjärta. Och jag vågar nästan påstå att vissa ord träffade mitt hjärta ännu mer, än hjärtat hos dem de var ämnade till.

För hur kan någon förväntas ta till ord om dalar, när livet just i dag är på topp?
Det är orimligt att tro att någon kan känna till mörker när världen är idel ljus och glädje.
Jag tycker inte ens man ska behöva veta av utmaningar och svårigheter på den lyckligaste dagen.

Jag tror att vi fick många visa ord på vår bröllopsdag. Jag tror att vi blev varslade om utmaningar. Men mitt hjärta rusade så öronbedövande hela dagen, och jag kunde inte se klart för alla fjärilar som rusade för min blick.

Så kanske alla vigseltal som präster håller och alla kloka råd som yttras på ett bröllop egentligen är riktade minst lika mycket till gästerna. Till de vars relation har utsatts för lite mer, och som kanske är lite mer mottagliga för ord som säger att svårigheter är normalt, utmaningar är att vänta.

Men som också säger att det går, det är möjligt och det kan bli alldeles underbart genom allt.

Foto: Ebba Åström.

Foto: Ebba Åström.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Utmaningens sötma

Den här veckan har jag både funderat, och också pratat med andra, om mentala utmaningar. Jag håller på med ett stycke teori i min teoridel i min avhandling just nu. Och när jag läser den här väldigt teoretiska och abstrakta litteraturen måste jag koncentrera mig till max under en väldigt fokuserad tid för att riktigt greppa det.

Det känns lite som att behöva sträcka på sig, långt och högt, för att nå ett rep. Ibland känner jag att jag håller i den rätt så stadigt, men sen släpper mitt stadiga grepp och jag tappar repet. Så famlar jag i blindo ett tag, nuddar repet då och då, fångar det då och då. Tappar det då och då. Om du är kompis, eller ens bekant, med Lev Vygotskij, hör du säkert att det rör sig om min närmaste utvecklingszon, och det låter ju härligt och optimalt.

I praktiken känns det lite som en lek mellan katt och råtta.

Mina trogna följeslagare. Varför är alla akademiska böcker så designmässigt anskrämliga? 

Mina trogna följeslagare. Varför är alla akademiska böcker så designmässigt anskrämliga? 

Men jag tänker på hur priviligerad jag är att kognitivt få utmanas på det här sättet. Hur otroligt lyckligt lottad jag är som får utbilda mig på en så hög nivå att jag verkligen är tvungen att gnugga geniknölarna för att förstå. Hur sällsynt är det inte att inte bara få studera (i prinicip) gratis, utan också få statligt stöd för att göra det. Woah, vilken välsignelse!

Och den där känslan. Känslan av att äntligen förstå teorin jag har kämpat med. Känslan då poletten faller och jag inte bara förstår, utan jag kan också beskriva teorin med egna ord i en egen text. 

Inget slår det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.