Mina tankar uppehåller sig för tillfället rätt mycket vid vad som är mitt och vad som är andras.
Och onekligen kommer tankarna att handla en hel del om empati, medkännande, själviskhet och självuppfattning.
Eller mer konkret så här: hur kan jag glädjas över mitt livs glädjeämnen när några andra i min närhet genomlever en mardröm.
Eller hur vågar jag tycka att min börda är tung att bära när jag ser andra människor bära på bördor mycket tyngre.
För jag vet och brukar själv säga åt andra att det inte handlar om att jämföra. Det handlar inte om att trycka in varje livssituation i en objektiv skala som mäter smärta respektive glädje, för att sedan kunna ge en siffra på hur tufft eller hur roligt något är.
Du har rätt att vara 60 % missnöjd med din situation.
Du har rätt att vara 40 % glad över din situation.
Nej. Befängt.
Mina gränser kan vara helt annorlunda än dina.
Smärta är subjektivt. Glädje är subjektivt. Och dessa är inte jämnt fördelade mellan oss människor.
Men ändå tenderar jag att ställa mitt i relation till andras. För att se om min situation är rättfärdig.
För att inte ta upp någon annans plats, för att inte låta påskina att mitt skrubbsår är ett öppet sår. Eller för att inte låta mina solstrålar sticka i ögonen på dem som lever under regntunga skyar.
Och det är helt dumt egentligen. Men kanske ändå helt mänskligt.
Hur tänker du när det kommer till det här?
