konst

Min konstvärk

Jag har inte hållit i en pensel på nio år.

Och inte ens då gjorde jag det med särskilt stor glädje. Nej, redan i tidig ålder märkte jag att det där med att rita och måla inte hör till mina starkaste sidor.

Så vad gjorde jag med denna lärdom?

Jo, det enda rimliga för en finländare som är slav under jantelagen och ligger under de berömliga prestationernas-ok. Jag gjorde ungefär det enda jag inte borde göra: alltså att undvika allt som har med producerandet av konst att göra, under hela mitt vuxna liv.

Och som en följd av det har jag drabbats av något som jag vill kalla för konstvärk.

En nästan påtaglig, fysik smärta av ångest närhelst jag ska producera något “konstnärligt” som inte innefattar musik, dans eller skrivande utan istället en kritvit canvas, penna, pensel och målfärg.

Konstvärk är ordet.

Tills igår.

Då jag, i all välmening, utsattes för tvång och påtryckningar av min goda vänner som vet allt om min konstvärk. Men som gjorde det enda rätta och sade att jag inte fick balla ur.

Och jag ballade inte ur. Istället gjorde jag det här:

WhatsApp Image 2019-04-14 at 15.49.57.jpeg

Trots att jag inte anser mig kunna producera konst har jag ändå ett öga för det. Och jag ser ju att det här inte är något att hänga på väggen.

Och säkert är det också vad många av er, mina läsare, ser.

Men det ni inte ser är den tröskel som jag steg över när jag åstadkom det här. Det mentala berg jag besteg, det motstånd jag mötte och den kamp jag stred för att producera det här. Och när jag väl gjorde det kändes det bara oerhört befriande och förlösande, som en känsla av fullkomlig flow.

Och det kanske inte betyder mycket.
Det betyder bara allt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dansen är så mycket mer

Idag firar vi dansens dag, och dagen till ära kan du med fördel läsa mina tidigare inlägg om dans bland annat här och här.

Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.

Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.

Igår hade jag en ledig och lugn lördagkväll för mig själv. Jag tog mig till dansskolans undantagsvis tysta danssal och lät bli att sätta på de grälla lysrören då de sista, tappra solstrålarna ännu orkade sträcka sig in över golvet och väggarna. 

En nästan andäktig stämning rådde när jag lade igång musiken, slöt mina ögon och lät min kropp röra sig till ljudet av tonerna. I takt med strimmorna av solljus som ännu spelade i salen blev jag förd av musiken. (Ni som inte tycker att grammatik är så viktigt kan stanna upp och jämföra uttrycken jag förde mig och jag blev förd. Då förstår ni att grammatiska val gör enorm skillnad.)

Bild från KDCs vårshow 2016. 

Bild från KDCs vårshow 2016. 

Dans för mig är inte en hobby som jag utövar för att motionera regelbundet. Det är förstås en av de många fördelarna med dans, och jag vet ju att i praktiken svarar jag "dans" på frågan "vilka är din hobbyer?". Men det känns alldeles för banalt att säga att dans är min hobby; det känns alldeles för lättvindigt. Skulle en poet, som väller ut sitt hjärta över tomma blanka sidor, säga: "min hobby är att skriva dikter". Nej, det förstår vi att det är en slags livsstil, kanske till och med en slags terapi. Dansen är oändligt mycket mer än bara en hobby för mig.

Precis som all typ av konst är dans ytterst ett uttryckssätt. Dansen är ett ännu starkare sätt för mig att uttrycka mig på, än vad jag upplever att jag kan göra genom att sjunga eller skriva. Jag tror att det är så, för att dansen går bortom orden. Precis som ett musikstycke kan gestalta och närma sig det som inte går att uttrycka med våra nyanserade, men ändå långt ifrån allomfattande språk, kan dansen förkroppsliga och kommunicera det som vi inte kan omfatta med våra förhållandevis begränsade språkresurser.

Dans för mig är ett sätt att uttrycka alla delar av livet: smärta, hopp, ångest, lycka, mod. Det är ett sätt för mig att ge utlopp för det som jag inte ens kan förklara eller förstå. Det är ett sätt för mig att be och uttrycka förtröstan. Dansen får mig att känna mig levande just här, just nu. Och så är det ju förstås ett sätt för mig att uttrycka enorm glädje.Därför firar jag dansens dag i dag. 

Vad betyder dansen för dig?

Happy international Dance Day

IMG_0460.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rum för skönhet

I dagens samhälle där orden effektivitet och produktivitet är ledord, och där olika föremåls och verksamheters nyttofunktion är det väsentliga, är det ibland svårt att argumentera för det skönas rum i vår tillvaro. Jo visst ska de flesta nyttoprylar också idag ha en estetisk dimension, men jag talar om den långsamma läsningens, filmklassikernas och bildkonstens allt krympande rum i dagens nyttosamhälle.

Mina försök till att uppmuntra till skönlitterär läsning möts inte sällan av ett: "Nä jag vill lära mig något när jag läser"; och således marginaliseras den skönlitterära läsningen till förmån för "nyttoläsningen" som då må vara populärvetenskap eller biografier. Nu menar jag inget illa om de här genrerna, men inte sällan vill jag möta de här kommentarerna med ett: "Så man lär sig inget av att läsa skönlitteratur?".

Vi behöver vetenskap och populärvetenskap, vi behöver läsa biografier, känna till vår historias viktiga händelser och ha kunskap om vad som händer i vår samtid. Men jag vill också hävda att vi behöver estetik. Men vi behöver skapa rum för skönhet. Och vi behöver göra det med stor envishet, just på grund av att det rummet ständigt krymper.

Nej, jag tror inte att vi automatiskt blir bättre människor av att läsa skönlitteratur, och jag tror inte att vi kan lösa alla världens problem genom att rota fram VHS:kassetter med filmklassiker. Men jag tror absolut inte att det skadar att göra det. Och jag tror absolut inte att det är en förlust att bredda sina horisonter eller enbart njuta av långsamhetens lov. Jag tror tvärtom att det är viktigt med en ordentlig motvikt till samhällets slungande centrifugalkrafter.

I mitt jobb blir jag ständigt mer övertygad om hur viktig konsten är. L'art pour l'art - konst för konstens egen skull. När samtidsmänniskan ges möjlighet att i lugn och ro ta till sig, diskutera och ägna sig åt det sköna och vackra i livet händer något. På riktigt. Skönhet tilltalar människan på ett så grundläggande plan. Men det är så sällan vi mellan möten, motionspassen och matlagningen får tillfälle att ostört ägna oss åt det sköna, att vi sorgligt nog har blivit riktigt dåliga på det (upp med handen alla som känner att tröskeln till att välja boken över netflix är oerhört hög).

Men låtom oss inte låta det stoppa oss, för vi behöver skapa rum för skönhet.

BOKET-Blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.