självbild

Min konstvärk

Jag har inte hållit i en pensel på nio år.

Och inte ens då gjorde jag det med särskilt stor glädje. Nej, redan i tidig ålder märkte jag att det där med att rita och måla inte hör till mina starkaste sidor.

Så vad gjorde jag med denna lärdom?

Jo, det enda rimliga för en finländare som är slav under jantelagen och ligger under de berömliga prestationernas-ok. Jag gjorde ungefär det enda jag inte borde göra: alltså att undvika allt som har med producerandet av konst att göra, under hela mitt vuxna liv.

Och som en följd av det har jag drabbats av något som jag vill kalla för konstvärk.

En nästan påtaglig, fysik smärta av ångest närhelst jag ska producera något “konstnärligt” som inte innefattar musik, dans eller skrivande utan istället en kritvit canvas, penna, pensel och målfärg.

Konstvärk är ordet.

Tills igår.

Då jag, i all välmening, utsattes för tvång och påtryckningar av min goda vänner som vet allt om min konstvärk. Men som gjorde det enda rätta och sade att jag inte fick balla ur.

Och jag ballade inte ur. Istället gjorde jag det här:

WhatsApp Image 2019-04-14 at 15.49.57.jpeg

Trots att jag inte anser mig kunna producera konst har jag ändå ett öga för det. Och jag ser ju att det här inte är något att hänga på väggen.

Och säkert är det också vad många av er, mina läsare, ser.

Men det ni inte ser är den tröskel som jag steg över när jag åstadkom det här. Det mentala berg jag besteg, det motstånd jag mötte och den kamp jag stred för att producera det här. Och när jag väl gjorde det kändes det bara oerhört befriande och förlösande, som en känsla av fullkomlig flow.

Och det kanske inte betyder mycket.
Det betyder bara allt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag och tröttheten

Jag har alltid varit mån om att inte identifiera mig med den trötthet som golvade mig i början av året.

Jag har aldrig tyckt om att säga ”jag är utmattad” utan snarare föredragit att säga att jag känner mig trött eller att jag har utmattningssymptom.

Varför denna petnoga politiska korrekthet, tro? 

Jo, för jag vill inte likställas med min trötthet. Ja, jag kanske har lidit av utmattning men jag är inte utmattning. Jag är så mycket mer än det.  Enormt mycket mer, rentav.

Min filosofi är att om man “blir” sin trötthet eller sin sjukdom är det svårare att ta sig ur det, för det blir en så intim del av en själv. Märk skillnaden mellan ”jag är deprimerad” och ”jag har depression”. Vilket tillstånd är mer statiskt?

Jag och vår snygga nya tapetvägg! 

Jag och vår snygga nya tapetvägg! 

Jag har varit trött. Men glädjen med trötthet är att det går att vila bort. Ibland krävs en helg, ibland någon vecka, ibland några månader. Under det här året har jag vilat och nu är jag på benen, äntligen. 

Tror ni att det här kan stämma? Håller du med? Vilka är dina tankar om synen på sig själv och trötthet/sjukdom? 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det mest missförstådda

Det tog mig 22 år att förstå mig på en väldigt väsentlig och stor del av mig själv. I tjugotvå år trodde jag att jag var en mycket utåtriktad och extrovert person, en person som riktigt blommar ut och lever upp i situationer där jag får mingla loss med en drös med människor. Och bara för att jag själv trodde det så levde jag därefter. Jag tänkte att jag ju måste vara en extrovert då jag är van och orädd att stå på scen och uppträda, jag är inte blyg och jag är rent av ganska duktig på att lära känna nya människor. Jag kan vara ganska ofinländsk i den meningen, om du låter mig stereotypisera och generalisera lite.

Så jag begrep inte varför jag så starkt drog mig för att göra telefonsamtal, eller varför jag blev alldeles orimligt trött efter en kväll med många människor. Jag tyckte jag var bortom märklig när jag på större tillställningar kände ett behov av att låsa in mig på toaletten och vistas där mycket längre än behövligt, bara för att få uppleva lugnet och tystnaden. Jag trodde ju så stenhårt på att jag var extrovert och därför kunde jag inte förklara eller förstå mitt beteende, då jag dittills hade beskrivit mig själv i extrovertiska termer. Jag hade missförstått mig själv på ett väldigt grundläggande plan och det ledde till stor förvirring och frustration.

Tills jag snubblade över begreppet introversion. Begreppet hade jag förvisso hört i psykologikurserna i gymnasiet, men det hade aldrig haft personlig relevans för mig och hade därmed inte heller fastnat. Introversion var ett begrepp som hade klingat så negativt i mina öron under hela min livsstid. Jag, introvert? Aldrig! Jag hade alltid tänkt att introverta personer är sådana som inte syns, inte hörs, som går längs med väggarna, aldrig tittar andra människor i ögonen och har noll koll på det sociala samspelet. Och jag som ofta hörs under klassrumsdiskussioner, älskar dramaövningar och har vunnit en vältalighetstävling.

Men ju mer jag läste om introversion desto mer var jag tvungen att omvärdera min uppfattning av begreppet, och fram för allt min uppfattning av mig själv.

Foto & redigering: Ebba Åström

Foto & redigering: Ebba Åström

Precis som med alla personlighets- och karaktärsdrag tycker jag det är viktigt att inte definiera sig utifrån en egenskap eller ett enda drag. Jag tror att vi människor är alldeles för mångfacetterade för att kategoriseras utifrån en enda bestämd kategori. Men när jag förstod att jag har drag av introversion blev allting plötsligt mer begripligt. Den frustration och det självförakt, som min okunskap om mig själv hade gett upphov till, lättade och försvann när jag plötsligt kunde förstå mig själv utifrån nya termer. Jag var inte längre ett märkligt undantag till normen utan jag var... jag. På mina egna, fullkomligt legitima villkor.

Och sån här är jag: Jag njuter av att sträckläsa, jag har inget emot mitt eget sällskap och jag blir lite överstimulerad av mycket ljud och mycket folk. Det betyder inte att jag inte kan eller tycker om att umgås med människor, men det betyder att jag behöver ladda upp ordentligt innan, och landa i mig själv en tid efter. Jag kräver i allmänhet väldigt lite underhållning för att vara tillfreds, jag är duktig på att avläsa sociala situationer och jag är inte så dålig på att småprata heller. Men jag behöver mitt lugn och min ro för att orka och fungera.

Jag tror att introversion är ett väldigt missförstått karaktärsdrag då det inte sällan används synonymt med social inkompetens och enstörighet. Jag tror också att många fler människor därute är introverta utan att de vet om det, för extroversion tycks vara normen och det eftersträvansvärda.

Introversion, så som jag har uppfattat det, innebär inte att vara "osocial" utan det handlar snarare om på vilket sätt man laddar batterierna. Och där måste var och en hitta sitt eget sätt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kanske mer äkta

Jag är en känslomänniska.

Och med den här högst ovetenskapliga termen menar jag att jag till stor del upplever och lever livet genom känslointryck och -uttryck. En känslomänniska är jag och det är inget jag vill sticka under stol med (who am I kidding - jag skulle inte kunna det fastän jag skulle vilja). Jag tror att jag alltid har varit en känslomänniska, men bara i drygt en femtedel av mitt liv har jag vågat bejaka också den här sidan i mig; den här kanske mer oberäkneliga, stormiga, starksköra delen av min karaktär som jag länge försökt hålla tillbaka.

Jag var en kämpe på att hålla tillbaka tårar, tämja min ilska och förtränga min ångest. Man behöver inte ha en examen i beteendevetenskaper för att veta att det här i längden inte är en hållbar livsstil. Och inte alls en rolig sådan heller.

Jag tror att jag, och sådana som fungerar på samma sätt som jag gör, sorgligt nog ofta måste nå botten förrän insikten om att en förändring måste ske slår en. För det går och det går och det går. Och sen går det inte längre.

FullSizeRender.jpg

Idag är jag kanske mer... äkta, än förut. Förut var jag idel glädje och optimism, vilket förstås var en egenskap som uppskattades av andra. Men jag upplevde att det krävdes av mig, att det var det enda rumsrena och godkända.

Idag är jag fortfarande optimist men jag är mycket annat också. Men det jag är, är jag äkta. Oftast, i alla fall. Och det är kanske det viktigaste.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skrattar mig genom livet

Jag tycker att en av mina bästa egenskaper, är att jag har förunnats med förmågan att kunna skratta åt mig själv. En gnutta självironi och en stor näve självdistans har hjälpt mig i många situationer här i livet, och jag tror på många sätt att det bidrar till att skapa en mer avslappnad atmosfär. För i en värld där allting ska präglas av perfektion, planering och smakfullhet är det oerhört befriande att att skratta åt de dråpliga och oväntade händelser vi hamnar i.

Igår i butikskassan, när jag skulle betala för mina inköpta bananer, visade kortläsaren ett felmeddelande när jag lade i kortet. Oj oj tänkte jag och började dra ut det för att gnugga chippet. När jag drog ut det såg jag emellertid att jag hade lagt in kortet fel väg. Chippet, som borde gå neråt, sträckte sig istället mot skyarna i ett hoppfullt "I believe I can fly".

Den här historien är inte alls makaber eller ovanlig, snarare trivial. Men det är min reaktion, och framför allt butiksbiträdets reaktion, som fick mig att tänka efter. För när jag märkte mitt misstag brast jag ut i ett hjärtligt (högljutt) skratt och berättade skrattande åt butiksbiträdet att jag hade lagt in kortet fel väg.

Den min jag möttes av var: 40 % förvåning, 40 % mild rädsla och 20 % återhållet skratt. Det var som om butiksbiträdet inte riktigt visste vilken reaktion som är okej, och som om den naturliga reaktionen vore att undvika ögonkontakt med mig, så att jag snabbt och skamligt kan vända kortet utan en min. För det är ju pinsamt det där. Pinsamt och oansvarigt, och det ska inte få hända åt fullvuxna människor i detta civiliserade land.

Och den där minen vittnade om att det, i alla fall för butiksbiträdet, var en ovanlig reaktion på en vanlig händelse. Och det är sorgligt. För livet blir så mycket lättare för alla om vi då och då tillåter oss att skratta åt oss själva.

ettgottskratt-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Om vi skulle veta

Självförtroendebotten och kroppskomplex. Spegelfixering och modlöshet. Tonårsmindy hade en berg-och-dalbana i känsloväg. Osäkerheten var en naturlig förlängning av den kropp som var min. Den kropp som jag hyste ett så förbaskat brett register av känslor för.

Den ena dagen en tacksamhet över att min kropp fungerade som den borde, att jag var frisk som en kärna och att min kropp på många sätt var en stark kropp. Den andra dagen en nedåtgående spiral av självömkan och frustration, över att jag inte var i närheten den kropp som runtom mig tycktes vara definitionen på skönhet.

Komplexet för det som stack ut. Eller det där, som inte gjorde det. Och tanken på att "alla" (en odefinerbar skara) lägger märke till just det där ena, eller det där andra, då. Att det där ena eller andra är det mest prominenta draget i hela mitt väsen, och att alla går hem och begrundar vad de har sett, diskuterar det med sin omkrets och tänker på det under återkommande gånger. "Minns ni hon där med det där ena, eller det där andra?".

Men så de där förlösande orden av min goda väninna. Som inte per se var riktat åt mig, utan snarare var en mer allmän reflektion om hur vi borde förhålla oss till de här "alla". "Om vi skulle veta hur lite folk egentligen tänker på oss, skulle vi antagligen bry oss mycket mindre om sånt som vi som har komplex för". Ack orden. Precis i rättan tid.

För hon menade det inte i ett "ingen bryr sig om dig. du är ingenting"-jantelagen sätt. Men orden var precis vad en tonårsmindy med kroppskomplex och självförtroendebotten behövde få höra. Där jag levde i min bubbla; övertygad om att jag, min kropp och framför allt dess brister var ett ständigt samtalsämne bland folk som någonsin lade ögonen på mig, var de här orden mitt i prick.

Foto av bästa syster.

Foto av bästa syster.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lov att förändras

Jag inledde en ny säsong av en av mina favorit tv-serier, och märkte att jag blev irriterad på att karaktärerna var nya, storyn hade ändrats och att inget var som det brukade. Jag saknade det gamla, det trofasta, det invanda. Jag tjurade över att serieskaparna hade ändrat min favorit serie.

Och jag förebrådde förändringen.

En förändring förutsätter att omgivningen också förändras och anpassas till det nya. När en person i en familj inleder psykoterapi, bearbetar och gör upp med sitt förflutna och stegvis förändras kan det skapar konflikter i familjen. Det tar tid att vänja sig vid det nya. Den nya.

All förändring är inte av godo. Det bör nämnas. Men nästan all förändring, bra eller dålig, känns motig i början. Det gör det nästan alltid innan den förändrade - och den förändrades omgivning - förstår och accepterar det nya.

En sund förändring jag kommer att tänka på är att presterarens och people pleaserns förmåga att säga nej efter åratal av ett ihållande ja till allt och alla. Om du är van vid att jag allt som oftast tackar ja till vad helst du vill mig, blir du högst sannolik paff, förvånad - kanske lite sur, till och med - om jag en dag säger nej. 

Förändring skapar friktion. Förändring skaver.

Fastän det skaver tycker jag att förändring är bland det mest ödmjuka vi kan göra. Vi erkänner att vi är stadda i utveckling, att vi inte på långt när är färdigutvecklade. Att vi är på väg, alltid på väg. Och det är väl.

Men hur bra är jag på att acceptera förändring? Hur väl ger jag mina medmänniskor chansen att utvecklas? Hur ofta har jag bidragit till att skapa en miljö som uttrycker lov att förändras?

Ger väl ger du lov till förändring?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem jag är

För några inlägg sedan skrev jag om hur jag tycker att det är viktigt att skilja på sak och person. Vi kan förakta handlingen men bör inte för den skull förakta personen.

Det lilla verbet är är ofta en central faktor i att skilja åt sak och person. Tycker ni inte att det är en skillnad i att säga ”Jag är en mor” och ”Jag har barn”. Ingendera fras är fel på något sätt, och i princip betyder de exakt samma sak. Jag tycker emellertid att det första uttrycket är mer identitetsmarkerande än det senare. I det första uttrycket påverkar moderskapet personens självuppfattning på ett avsevärt sätt. Det senare uttrycket "Jag har barn" stämmer ju lika väl i båda fallen, men jag tycker ändå att det är mer en objektiv sanning men inte nödvändigtvis (i sin språkliga form) identitetsskapande. Än en gång; det finns inget rätt eller fel uttryck. Absolut inte. Jag, som språkvetare, tycker bara att det är intressant att se hur samma uttryck kan få olika nyanser. 

Jag är ganska petig med den här anti-användningen av är när det gäller mig själv, och försöker så ofta möjligt undvika att använda den i "fel” sammanhang; sammanhang jag helst inte vill identifiera mig själv med. Sammanhang jag inte vill sätta i kategorin ”Det här är Mindy”.

För frasen "Jag är" följs oftast av starka identitetsmarkörer. När jag inleder med orden ”Jag är” fortsätter jag ofta med att skriva 23 år, gift, studerande och blivande modersmålslärare. Alla de här faktorerna identifierar jag mig själv med i hög grad. Jag kan också fortsätta "Jag är" med att skriva om mina egenskaper, till exempel att jag är målmedveten, envis, positiv, sympatisk och lättrörd.

Jag. Fångad av min bästa syster Fotografen.

Jag. Fångad av min bästa syster Fotografen.

När jag har mycket att göra brukar jag undvika att säga ”Jag är stressad”, för då identifierar jag mig med stressen på ett helt annat sätt än om jag säger ”Jag upplever stress” eller ”Jag har mycket att göra just nu”. 

Under en tuffare period av mitt liv för några år sedan, då jag led av depression, var jag noga med att inte säga ”Jag är deprimerad” utan istället ”Jag har depression”. På det här sättet markerade jag att det är en övergående fas som på inget sätt beskriver mig som person - vem jag är - fastän det i många avseenden påverkade mitt liv där och då.

Om jag är så noggrann med att medvetet tänka på vad jag säger att jag själv är, tycker jag att det är helt orimligt att jag gör anspråk vad andra är. Ännu värre att jag hävdar att någon annan är vidrig, avskyvärd, sjuk eller galen fastän deras handlingar kanske är det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.