självdistans

Det var sista gången!

Att lägga ut sig, liksom konstnärligt, språkligt eller intellektuellt, gör mig förmodlingen till en av historiens mest ambivalenta och volatila person.

Jag inleder ofta starkt med mycket självförtroende. Jag erbjuder mina tjänster och jobbar ivrigt och i ett skönt flow. Senare, när jag presenterar min produkt eller min tanke, gör jag det med ett kryddmått övermod och ofta en enorm stolthet. Tänker: ”det här blev bra”.

Ibland är det också precis så bra.

Andra gånger blir jag totalt sågad. Förnärmad och missförstådd drar jag in svansen mellan benen och vaggar mig i bitter sorg och tänker: det här var sista gången.

Det här var sista gången jag blottar mig själv, mina förmågor och oförmågor på det här sättet. Jag tänker aldrig mer ställa mig på skottlinjen och låta andra skjuta ner mina idéer, mina produkter, mitt bidrag igen. Aldrig! Aldrig igen!

Känner ni igen er i den här förtvivlan? 

*** 

Vid det här laget av min text vill ni som läsare säkert ha uppmuntrande pepp och hejaheja rop och inspirational quotes om hur viktigt det är att våga igen. Men sorry, jag tror den åsnebryggan uteblir idag.

Det enda jag vet, är att tiden är förvånansvärt nådig då det kommer till de här skrubbsåren. För när nästa tillfälle till att blotta mig och min kapacitet ges, har jag glömt bort alla arga löften svurna i affekt.

Och det enda jag hoppas, är att mina skrubbsår för varje gång blöder lite mindre, och att huden för varje gång blir lite tjockare. Bara lite.

IMG_4913.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skrattar mig genom livet

Jag tycker att en av mina bästa egenskaper, är att jag har förunnats med förmågan att kunna skratta åt mig själv. En gnutta självironi och en stor näve självdistans har hjälpt mig i många situationer här i livet, och jag tror på många sätt att det bidrar till att skapa en mer avslappnad atmosfär. För i en värld där allting ska präglas av perfektion, planering och smakfullhet är det oerhört befriande att att skratta åt de dråpliga och oväntade händelser vi hamnar i.

Igår i butikskassan, när jag skulle betala för mina inköpta bananer, visade kortläsaren ett felmeddelande när jag lade i kortet. Oj oj tänkte jag och började dra ut det för att gnugga chippet. När jag drog ut det såg jag emellertid att jag hade lagt in kortet fel väg. Chippet, som borde gå neråt, sträckte sig istället mot skyarna i ett hoppfullt "I believe I can fly".

Den här historien är inte alls makaber eller ovanlig, snarare trivial. Men det är min reaktion, och framför allt butiksbiträdets reaktion, som fick mig att tänka efter. För när jag märkte mitt misstag brast jag ut i ett hjärtligt (högljutt) skratt och berättade skrattande åt butiksbiträdet att jag hade lagt in kortet fel väg.

Den min jag möttes av var: 40 % förvåning, 40 % mild rädsla och 20 % återhållet skratt. Det var som om butiksbiträdet inte riktigt visste vilken reaktion som är okej, och som om den naturliga reaktionen vore att undvika ögonkontakt med mig, så att jag snabbt och skamligt kan vända kortet utan en min. För det är ju pinsamt det där. Pinsamt och oansvarigt, och det ska inte få hända åt fullvuxna människor i detta civiliserade land.

Och den där minen vittnade om att det, i alla fall för butiksbiträdet, var en ovanlig reaktion på en vanlig händelse. Och det är sorgligt. För livet blir så mycket lättare för alla om vi då och då tillåter oss att skratta åt oss själva.

ettgottskratt-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.