När jag deltog i min första dansträning vid KDC hade jag enormt stor press på mig själv.
Jag var rädd för att nivån skulle vara mig övermäktig och mina meddansare kritiska mot mig som var nykomling. Jag hade så oerhört fel.
Aldrig, varken förr eller senare, har dans varit så roligt, lättsamt och skapat så starka band till människor som jag aldrig hade träffat förut.
När jag började jobba vid Åbo Akademi trodde jag att mina fåtaliga månader i de pedagogiska vetenskaperna skulle göra att pedagogforskarne skulle se ner på mig, hålla mig för mindre kompetent.
Så fel jag hade. Jag har alltid känt mig uppskattad och jämlik med mina kollegor, oavsett vilken titel eller ställning de har.
När jag började dra mina egna danspass vid mitt lokala gym trodde jag att nivån skulle vara för hög eller för låg och att jag skulle få rungande negativ respons. Det fick jag inte. Tvärtom.
När jag ställde upp på intervju i riksnyheterna trodde jag kommentarsfälten skulle fyllas med illvilliga ord, elaka kommentarer. Det gjorde de inte.
Men
jag förväntade mig det.
Jag förväntar mig alltid det.
Jag vill alltid tro på människans godhet. Jag brukar ofta göra det om inte motsatsen uppenbart har bevisats.
Men jag tror sällan på människors godhet gentemot mig. Jag tror sällan att de har välvilliga tankar och uppfattningar om det jag gör, det jag är.
Jag är alltså inte nådig mot mig själv, när jag betraktar mig själv genom andras ögon.
Men gång på gång blir jag överbevisad .
Efter att gång på gång mötas av uppmuntran, hejarop och oerhört varma meddelanden hoppas jag att så småningom kunna skingra alla moln av tvivel och våga tro människors godhet.
Också mot mig.