Utmaningens sötma

Den här veckan har jag både funderat, och också pratat med andra, om mentala utmaningar. Jag håller på med ett stycke teori i min teoridel i min avhandling just nu. Och när jag läser den här väldigt teoretiska och abstrakta litteraturen måste jag koncentrera mig till max under en väldigt fokuserad tid för att riktigt greppa det.

Det känns lite som att behöva sträcka på sig, långt och högt, för att nå ett rep. Ibland känner jag att jag håller i den rätt så stadigt, men sen släpper mitt stadiga grepp och jag tappar repet. Så famlar jag i blindo ett tag, nuddar repet då och då, fångar det då och då. Tappar det då och då. Om du är kompis, eller ens bekant, med Lev Vygotskij, hör du säkert att det rör sig om min närmaste utvecklingszon, och det låter ju härligt och optimalt.

I praktiken känns det lite som en lek mellan katt och råtta.

 Mina trogna följeslagare. Varför är alla akademiska böcker så designmässigt anskrämliga? 

Mina trogna följeslagare. Varför är alla akademiska böcker så designmässigt anskrämliga? 

Men jag tänker på hur priviligerad jag är att kognitivt få utmanas på det här sättet. Hur otroligt lyckligt lottad jag är som får utbilda mig på en så hög nivå att jag verkligen är tvungen att gnugga geniknölarna för att förstå. Hur sällsynt är det inte att inte bara få studera (i prinicip) gratis, utan också få statligt stöd för att göra det. Woah, vilken välsignelse!

Och den där känslan. Känslan av att äntligen förstå teorin jag har kämpat med. Känslan då poletten faller och jag inte bara förstår, utan jag kan också beskriva teorin med egna ord i en egen text. 

Inget slår det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.