Idag har jag fått träffa en fem dagar gammal baby.
Fem d a g a r, sade jag.
Hon var så yttepytteliten och alldeles störtunderbar.
Hur kan man vara så där liten, tänkte jag när hon (troligtvis ofrivilligt) kliade sina kinder med sina späda fingrar och sina mjuka små babynaglar. Vidare tänkte jag: usch vilken chock det måste vara att lämna det varma, trygga, dämpade inne i magen och möta livets hårda, kalla, vassa.
Nej mötet med livet är inte alls nådigt. Det är inte det när vi föds och det är inte det när vi är vuxna heller.
Vi kan inte förutse livets kantighet och vi kan inte skydda varken andra eller oss själva från törnar och blåmärken. De är oundvikliga.
Det bästa vi kan göra är att ty oss till de som alltid vill att vi ska hitta någonstans mjukt att landa och alltid försöka hjälpa andra landa mjukt.
Jag år 1994. Högst några veckor gammal tror jag.