Jag har tänkt en del på förhållandet mellan att skriva och att leva.
Och att skriva om att leva, som jag gör på min blogg.
Jag reflekterar som känt en hel del över bland annat relationer, personligheter, vila, respekt och gränser här på bloggen och ibland undrar jag om det framstår som att jag har allt på klart. Som om jag har hittat en lösning som jag vill dela med mig på min blogg.
Om det gör det har jag misslyckats fatalt.
För sanningen är den, att det jag skriver här på min blogg är det som upptar enormt mycket av min tid och mina tankar; ofta omhöljt av en mängd frågetecken och mycket undran. Och när jag väl skriver något är det för att pröva den här tanken genom att se den svart på vitt.
Jag försöker så att säga skriva min väg fram, skriva mig till det jag vill uppnå.
Jag har inte allt på klart när det kommer till gränssättning, men jag försöker skriva mig fram till det. Jag vet inte hur man ska balansera jobb och vila på bästa sätt men jag experimenterar mig fram och skriver längs vägen.
När jag personligen kämpar med mellanmänsklig kommunikation processar jag mina tankar genom att skriva ned dem; jag skriver fram det jag vill så att jag i vardagssituationer får träna på att handla i enighet med det.
Det är på många sätt ett trevande, att skriva sig fram. Ett trevande men också ett resande, lärande.
Och just det är bland det bästa jag vet.
