Jag är vid liv.
Jag tänkte att jag måste inleda min bloggtystnad med det påståendet, så har vi vädrat det.
Jag är också väldigt mycket vid liv på andra sätt. Jag lever och mår och har en hel del på jobbet och jag fullkomligen älskar det.
Det är så underbart att veta att det finns ett liv efter utmattning. Det finns en ork efter en bottenlös trötthet. Det går att repa sig efter att ha haft en stresströskel som är låg, nästintill obefintlig.
Men visst är det en hel del nu och tyvärr är det inget annat än min blogg som lider.
Och jag lider av att inte ta mig tid att skriva. Men än värre: mitt skrivande är min dörr till reflektion, och när jag inte skriver reflekterar jag inte på samma sätt.
Så, jag vill bara säga att jag vill skriva. Jag måste skriva. För jag skriver, alltså lever jag.
Hoppas ni har det bra var i världen ni än befinner er!
En annan tid, en annan gång. Men även då väldigt mycket vid liv.