Varje år minns jag. Varje år skriver jag. Också i år.
Jag visste så lite om vad jag gav mig in på när jag blev vald. Jag tänkte att det blir väl kul att sjunga dagarna i ända, äta kopiösa mängder julstjärnor och resa runt i mellersta Österbotten med de fina människorna Ester och Jennie.
Lite visste jag om vilka minnen det skulle lämna mig med.
Ester, jag och Jennie. Luciakröningen 2011.
Att stiga in i ett hus med sorg eller att möta människor som har fått svåra besked lämnar en inte oberörd. I alla fall inte mig.
Jag visste egentligen ingenting om de människor vi besökte. Jag visste ingenting om vilken smärta de bar på, vilka sjukdomar de kämpade mot eller vilken sorg de umgicks med.
Jag visste inte men kände av det.
För det märks när ett hem är i sorg, det märks redan när man stiger över tröskeln. Det är som att densiteten i luften är tätare, ljuden mycket högre, orden långt färre. När allt det onödiga skalas bort är det som blir kvar väldigt, väldigt påtagligt.
Att få möta de här människorna frambringade ett enda ord i mig: vördnad.
Det är ett ålderdomligt ord som inte används ofta idag. Ändå hittar jag inget annat ord som på samma sätt beskriver den enda förhållning med vilken jag förmådde möta dessa människor.
Med vördnad steg jag in i deras hem vars väggar, golv och tack vittnade om sorg — tänk att de öppnade upp dörren för oss till sitt allra mest nattsvarta.
Med stor vördnad upptog jag en stund av deras tid, önskade dem en fridfull jul trots allt.
Med stor vördnad minns jag de här människomöten idag.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Jag tänker tillbaka på då jag blev inbjuden till hem av sorg. Då jag fick se lidande, nöd och ångest på nära håll. Min uppgift var inte att rädda, hjälpa eller försöka plåstra om; endast att ge en glimt av hopp i allt det nattsvarta ute, inne.
Att möta människor i sorg var bland det tuffaste, vackraste jag någonsin har varit med om.
Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund
Redan när jag tog mitt första, försiktiga steg över tröskeln och insöp atmosfären kunde jag känna den, sorgen. Sorgen är som en partikel som sprids i luften, luften blir tätare, kompaktare. Blir den sårbarare?
Det finns en känsla av andakt, i hem som är tyngda av sorg, och det leder till att jag alltid upplever en stor vördnad att stiga över just den tröskeln.
Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund
När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag vågade.
Det är ett stort — enormt — uppdrag och egentligen ett uppdrag som dömt till att misslyckas, för vad kan en sjuttonårig tjej bringa hjärtan som drunknar i nattsvart sorg.
Men det är hela grejen: att ingen förväntas kunna hela brustna hjärtan som ett kast med trollspö. Så fungerar inte sorg, så fungerar inte liv.
Men alla kan ge lite hopp, en strimma av ljus där mörker råder.
Nedan ett klipp från Luciakröningen där jag sjunger den oerhört vackra låten Till Betlehem Mitt Hjärta.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Det hör till min årliga luciauppdatering att dela med mig av ett klipp från luciakröningen 2011. Jag hade fått den enormt stora äran att, tillsammans med två fantastiska och skönsjungande tärnor, sprida ljus, sång och värme i karlebynejden. Det är ett av mina käraste minnen.
Decembermånaden tycks vara extra mörk i år. Därför låter jag en dikt av Bo Setterlinds och ett youtubeklipp med sången "Till Betlehem mitt hjärta" från kröningen tala för sig själv. Sångens och diktens budskap är så starkt i sig.
Låt inte mörkret hindra dig att söka ljuset. Och när du funnit det, låt andra se, pröva, övertyga sig.
Vill du, att ljus ska leva, tänd då hos andra samma längtan.
Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker, tänd rättens ljus i korruptionens mörker, tänd Trons ljus i förnekelsens mörker, tänd Hoppets ljus i förtvivlans mörker, tänd Kärlekens ljus i dödens mörker.
Tänd ljus!
Bo Setterlind
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
