hopp

En känsla av andakt

Luciadagen och jag tänker tillbaka.

Jag tänker tillbaka på då jag blev inbjuden till hem av sorg. Då jag fick se lidande, nöd och ångest på nära håll. Min uppgift var inte att rädda, hjälpa eller försöka plåstra om; endast att ge en glimt av hopp i allt det nattsvarta ute, inne.

Att möta människor i sorg
var bland det tuffaste,
vackraste
jag någonsin har varit med om.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Redan när jag tog mitt första, försiktiga steg över tröskeln och insöp atmosfären kunde jag känna den, sorgen. Sorgen är som en partikel som sprids i luften, luften blir tätare, kompaktare. Blir den sårbarare?

Det finns en känsla av andakt, i hem som är tyngda av sorg, och det leder till att jag alltid upplever en stor vördnad att stiga över just den tröskeln.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag vågade.

Det är ett stort — enormt — uppdrag och egentligen ett uppdrag som dömt till att misslyckas, för vad kan en sjuttonårig tjej bringa hjärtan som drunknar i nattsvart sorg.

Men det är hela grejen: att ingen förväntas kunna hela brustna hjärtan som ett kast med trollspö. Så fungerar inte sorg, så fungerar inte liv.

Men alla kan ge lite hopp, en strimma av ljus där mörker råder.

Nedan ett klipp från Luciakröningen där jag sjunger den oerhört vackra låten Till Betlehem Mitt Hjärta.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Må vi sprida det

Jag kom hem. Gick fram till vårt stora vardagsrumsfönster och pluggade i kontakten till vår vinterstjärna som omedelbart brast ut i ett varmt, mjukt sken.

Samtidigt som jag gjorde det här tittade jag ut genom fönstret. På gågatan rakt utanför gick ett barn hand i hand med en vuxen. När stjärnan började lysa stannade barnet upp, pekade på stjärnan och var uppenbart förtjust över det oväntade skenet.

Den här händelsen; så fragmentarisk, så till synes betydelselös, hade ett stort intryck på mig.

Det fick mig att tänka på det där med ljuskällor. I allmänhet har vi dem i taket, på bordet, på golvet eller i något avlägset hörn. Men de här stjärnorna, som nu pryder fönster överallt, hänger i fönstren. I fönstren?

Tidigare har jag uppfattat julstjärnor som en mysfaktor för de som är inomhus. Men jag tror att de har flera funktioner än så. De behövs minst lika mycket för de som är utomhus, om inte mer.

Ljuset lyser för det lilla barnet på gatan som stannar upp, pekar och gläds.
För den ensamma äldre som ser skenet och värms.
För den mörkertyngda på gatan som bara behöver en gnutta ljus i detta kaamos.

Vi alla behöver ljus.
Och när vi har det må vi sprida det.

Bild från mina föräldrars lilla torp. Julen 2017.

Bild från mina föräldrars lilla torp. Julen 2017.

Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!
— Bo Setterlind
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag påminner mig själv

Jag vill gärna se mig själv som en morgonmänniska. Inte så mycket för att jag är pigg om morgnarna, utan för att jag gillar att stiga upp tidigt på morgonen för att få mycket gjort. Jag är inte så produktiv om kvällarna, utan föredrar att ägna kvällarna åt sådant som jag njuter av; litteratur, musik, en bok, ett serieavsnitt, dans etc. etc.

På grund av att jag gärna ser mig som en morgonmänniska är jag alltid lika förvånad över hur tungt det är att lämna sängens sötma för att ta itu med dagen som är.

Och de här vintermånaderna är sega. Det är de.

ljusethopp-blogg.jpg

För mig blir det därför extra viktigt under de här månaderna, att ständigt påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Inte på ett tvångsmässigt och måstemåste-sätt, men för att inte bli modlös inför vintermörkret ute och dess effekter på psyket inne. Så varje morgon när jag cyklar till jobbet brukar jag för mig själv nämna och tacka för allt jag har att vara glad för just idag. 

Och det är allt från väldigt små saker, som att favoritmaten serveras till lunch just idag. Eller att jag kan se fram emot kvällsläsningstid med en superb bok. Det är också större saker jag tackar för, när jag ömsom trampar, ömsom stretar mig fram beroende på väderförhållanden. Jag tackar för alla människor jag har i mitt liv, för att jag har ett jobb som intellektuellt utmanar och pushar mig. För att jag har mycket och mer än nog. 

Och plötsligt får den mörka vinterdagen lite mera ljus. 

IMG_0490.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.