Inte alls en dans på rosor

Det är inte en dans på rosor.

Det där med att dansa, och att fungera som koreograf och danslärare. Det sätter prov på kreativiteten varje vecka, och det tvingar mig dagligen att gå utanför min bekvämlighetszon. Det kan vara oerhört slitsamt för kroppen och det är minst lika psykiskt påfrestande när den där ena delen i koreografin inte sitter som den ska, eller när knoppen vill men kroppen inte lyder. 

Det är på många sätt inte alls en dans på rosor.

Men idag såg jag när mina dansare fullkomligt gav sig hän till musiken. Och jag såg en sak i deras ögon. Skär glädje. När den är som renast. De sken i kapp med kvällssolens strålar när de förde sin kropp ömsom mjukt, ömsom accentuerat precis enligt låten. Och låten då, ja det är ett mästerverk till låt. Perfekt att dansa till. Lyssna.

När jag såg mina dansare ge järnet glömde jag bort all tid jag hade lagt ned på att koreografera, planera platser, redigera musiken, tänka på dynamiken och allt annat. Just där och då var det bara musiken och dansen som gällde.

Och den stunden är värd allt.

 En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.