Så många dagar har jag velat skriva av mig.
För någon gång i framtiden vill jag kunna blicka tillbaka och kunna läsa om den process och omställning som nu pågår i mitt liv.
Men jag har varit kluven mellan viljan att göra det och viljan att bara njuta och vara helt närvarande i det nya lilla liv (i dubbla bemärkelse) som har blivit vårt.
Nu sover emellertid det lilla livet tryggt och skönt nära sin stolta pappa så jag smiter iväg en stund för att dokumentera.
Vi börjar alltså så småningom landa mjukt, mjukt i den babybubbla som är vår alldeles egen. Hon föddes tidigt på natten på beräknat datum fredagen den 30.4.
Hon hade en del inledande komplikationer med syresättningen och infektionsvärdena och hölls en tid på barnintensiven. Hon repade sig ändå oerhört snabbt, vår kämpe, och vi fick komma hem i måndags.
Jag är helt tagen av all kärlek och omsorg som vi har blivit visade under den här gångna veckan. Vårdpersonalens sympatiska och professionella bemötande på både förlossningen, BB och barnintensiven.
Våra familjer som har erbjudit hjälp i stort och smått, hört av sig, tänkt på oss och knäppt sina händer.
Vänner som har skött katter, överraskat, hållit kontakten, tänkt på och bett för oss. Bekanta och nästan obekanta som har hört av sig, hälsat och gratulerat.
Hon är bara en vecka gammal nu, men hon har redan en hel by som tar hand om henne. Hon är lyckligt lottad. Det är vi med.
Vi har landat stadigt i vår babybubbla och vi stortrivs.