uppfostran

Att vara någons goals

Ljudet kunde jag identifiera på tiotals meters avstånd. Klick klock klick klock eller hur sjutton nu ljudet av klackskor stavas. När hon tog beställningen väntade jag lugnt men så fort hon återvände till köket vände jag mig snabbt om 180 grader i stolen. Såg på henne bakifrån. Såg på hennes klackskor. Såklart. True story. Mindy, 2 år.

Den där anekdoten har jag fått berättat för mig många gånger. Jag minns det inte själv, men jag vet att jag alltid har varit fascinerad av klackskor. Främst ljudet av dem. När jag var liten var vemhelst med klackskor #goals för mig. 

Min bror Max och jag. Under en tid då klackskor var goals.

Min bror Max och jag. Under en tid då klackskor var goals.

Med tiden utvecklades mina kriterier för min lista på #goals. På den hamnade min kusin, som var som en storasyster för mig under min uppväxt. För hon var — är — äventyrlig och stabil på samma gång. På min lista hamnade också vemhelst som kunde sjunga, dansa eller skriva väl. Just nu på min goalslista är människor som är trygga, som står upp för sig själv och det de tror på och som vågar gå emot strömmen. Det är #goals för mig idag.

20 år efter anekdoten ovan. Jag är på en löptur i natursköna Kronoby och springer förbi en mamma som är ut och gå med sin cirka treåriga dotter. När jag springer om dem utbrister flickan: "Mamma! Då jag är stor vill jag också att mitt hår ska vara långt och guppa så där som hos den där flickan!".

HUR underbar kommentar?

Jag drabbades av ett akut töntflin.

Rollerna var ombytta och jag fick vara #goals för någon. 

examensfest12.jpg

Och de är orden bär jag alltid med mig. Och jag konstaterar: jag vill alltid kunna leva mitt liv på ett sådant sätt, att jag kan vara #goals för någon. Inte för mitt utseende eller för andra ytliga ting. Men för hur jag lever mitt liv.

Vad är #goals för dig? Vilken aspekt av ditt liv vill du att folk ska tycka är #goals?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En ryggsäck full av drömmar

Skolstartsvecka.

Barnen bär ryggsäckar full med pennor och förväntningar när de för första gången stegar in i skolbyggnaden. 7 år och ett hjärta fullt av drömmar.

På frågan: "vad vill du bli när du blir stor?" tvekar de inte. Astronauter och delfinskötare. Skådespelare och fotbollsproffs. Oavsett, brinner en dröm som en oinskränkt låga i deras bröst. Inget enda moln av tvekan skymmer deras framtidsutsikter.

Barn är öppenhjärtiga med att berätta om vad de vill bli när de blir stora. Men i något skede tystnar de. De börjar tvivla på sina förmågor och ifrågasätta sin kompetens. De märker att de inte kanske har kapaciteten som behövs. De kanske vill, men vågar de? Lågan i deras bröst falnar. 

Ibland är det på grund av en sund självinsikt. Ibland är det för att andra, större drömmar tar vid. Men alldeles för ofta är det för att någon annan drar ner barnet på jorden. Någon som, med de allra bästa av intentioner, säger: "Så att fallet inte ska vara så högt," samtidigt som denna någon blåser ut lågan.

Det är skolstartsvecka och tusentals barn stegar in i skolan bärande på sina penaler och drömmar. Och vi vuxna då; vad gör vi?

Jag hoppas vi göra allt för att de här lågorna ska få fortsätta brinna.

Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.

Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag skriver, alltså är jag

Innan jag kunde läsa och skriva ägnade jag mycket tid åt det som jag idag har förstått att är pseudoskrivande och pseudoläsning.

Som fyraåring hade jag ett Spice Girls-häfte (född på 90-talet, såklart hade jag ett Spice Girls-häfte) och jag minns att jag upplevde att det var enormt viktigt att jag skrev (klottrade nonsens) i häftet varje dag. Jag minns att jag förhöll mig till häftet som vore det en slags dagbok eller en logg.

Sen jag började studera pedagogik, utvecklingspsykologi, och senare också skrivande, har jag insett vilken enorm identitetsyttring den här till synes meningslösa verksamheten var.

Senast idag blev jag påmind om mitt tidiga skrivande genom några ord av en oerhört meriterad forskare, Jim Cummins. Han uttryckte det på engelska, och med helt annorlunda ord, men kontentan var ungefär denna: att som vuxna uppmuntra barn till skrivande har inte endast akademiska fördelar (alltså framgång i skola), utan det centrala är framför allt att uppmuntra barn till att ge uttryck för sin egen identitet genom skrivande.

När jag anlände till min sista danslektion idag överräckte en fyraårig dansare, som för övrigt i många avseende påminner om mig som liten, ett handskrivet kort. Kortet var fullt av handskrivna, lite krokiga men ändå fullt läsbara bokstäver. Vår delade bokstav tog över en stor del av kortet och jag fylldes med uppriktig beundran och ödmjukhet. Jag hoppas innerligt att jag genom mitt bemötande och mina ord kunde förmedla och bekräfta: jag ser dig. Jag ser vem du är.

Att uppmuntra barn i och till skrivande, innebär alltså i förlängningen att fostra barn till att bli individer som är trygga i sig själv och säkra (confident) i sin identitet.

Vad är väl viktigare än det?

IMG_2116.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.