mamma

Mammadagbok, del 1

Att vara mammaledig och ha en vardag som till stor del handlar om rutiner och tupplurer är både lätt och krävande.

Lätt för att det knappast handlar om kärnfysik att få ett barn att äta och sova och hållas nöjd. På ett teoretiskt plan är det inte alls svårt.

Men det är ändå krävande.

För en baby ska sova väldigt många gånger om dagen och det är enerverande om babyn inte somnar när den är övertrött, eller om den är tröstlös med ihållande magknip, eller om en moped med avklippt förgasare (eller vad nu har??) vrålar förbi precis när babyn har somnat.

På ett emotionellt och praktiskt plan är just det krävande och tufft ibland.

Och jag försöker hitta en sund balansgång mellan att:

1) inte tänka att det är så allvarligt, för ur ett större perspektiv är det verkligen inte det

och

2) acceptera att det här är min situation just nu: visa mig själv nåd och inte förminska faktumet att det är krävande ibland.

Med handen på hjärtat hade jag aldrig förstått vad som möjligtvis kan vara så utmanande med att vara hemma med barn.

Det låter jätteskönt ju: man bara chillar, leker, gosar, plockstädar lite då babyn sover, kaffedejtar en massa vårdlediga mammor och nemas problemas hakuna matata.

Nu inser jag vilken emotionellt utmanande tid det är: det är som att hopp och förtvivlan brottas med varandra under samma dag, under samma timme!

Och efter en hel dag är åtminstone jag ofta emotionellt utpumpad.

Här skulle jag kunna avsluta med nåt i stil med att “och fastän jag inte alltid tycker att det är jättelätt att vara hemma betyder det ju inte att jag inte älskar mitt barn”

men det vore att skriva självklarheter.

Jag tror att vi alla vet det vi det här laget och att vi kan gå vidare från den diskussionen.

DDDC1E1E-7B1E-4F45-9160-93AFD8D7F127.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Cool som hon

Det är en gåva att ha en mamma.

Min mamma är helt sin egen, orädd och rättfram och jätterolig.

Jag tänker ofta på hur coolt det är att jag spelar i ett samma band med min mamma. Hur många personer kan säga att de gör det liksom?

Vårt band heter dessutom mama åström band, och det säger väldigt mycket om just hur cool min mamma är.

Jag får ofta höra att jag ser ut som min mamma, att jag ser ut precis som hon gjorde när hon var i min ålder.

Och ju äldre jag blir desto mer märker jag att jag blir lik min mamma också till beteendet.

Helt ärligt gör det mig ingenting för min mamma är skitsnygg och som sagt jätterolig.

Jag vill gärna bli lika cool som hon.

Adjustments.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hjärtat på två ställen

Idag firas mor runtom i Finland.

Således har också jag idag firat morsgestalterna i mitt liv. De är många, många — långt fler än de biologiska och släktbundna. De är alla värda att firas, hyllas och uppmärksammas — helst också på andra och på långt fler dagar än endast denna.

Mor är ett begrepp som alla människor har en relation till, oavsett om den relationen främst är till konceptet snarare än till själva objektet bakom ordet.

Men den människa som någonsin har sett livets avigsidor vet att en glädjens dag, såsom morsdagen, alltid kommer med ett stort aber.

Därför har mina tankar och mitt hjärta idag också varit hos dem som längtar, saknar, sörjer.

Dem, för vilka en mor inte längre finns. Dem, för vilka en mor, på olika sätt, kanske aldrig har funnits. Dem, för vilka den här dagen blir en smärtsam påminnelse om den efterlängtade roll som fattas en; på famnen som är tom fastän det i hjärtat finns rum och rum i överflöd.

Och i all den här glädjen och sorgen konstaterar jag att precis det här är livet. Djupaste lycka och nattsvart sorg samtidigt. Allt som livet inrymmer.

Allt annat vore väl inte liv, egentligen.

Idag är mitt hjärta oerhört tacksam för just min mamma och för alla andra mammor i mitt liv. Och mitt hjärta är också med alla dem, för vilka den här dagen är mycket annat än lycka och tacksamhet och kaffe på säng.

Och jag tror att hjärtat kan vara på båda ställen samtidigt idag.
Alla dagar.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.