karaktärsdanande

Jag tror inte han vet

När jag var liten skrev jag önskelistor. På julklappar, förstås, men också på egenskaper som min framtida man ska ha. Min grundtes, när jag på det här sättet skrev fram min dröm-man, var att han ska vara så lik mig som möjligt.

Han ska vara intresserad av samma saker, bra på samma saker och med fördel läsa samma litteratur som jag.

Men som ett nyck av livets ironi fick jag en man som nästan är olik mig på fler sätt än han är lik mig (jag kan lova att han aldrig skulle läsa fula böcker).

Visst, jag kan föreställa mig att det är smidigare att leva sida vid sida med någon som är en manlig version av mig själv, men å andra sidan — vari ligger spänningen då? Var finns motståndet som får mig att växa? Slipandet som får mig att skina?

Jag tycker att det är fel att kläcka ur sig uttryck som “jag är inget utan dig”, för tvåsamhet innebär alltid, att det finns ett självständigt jag, ett självständigt du. Men jag kan tryggt säga “jag vore inte densamma utan dig”.

För det är vad motstånd och olikheter gör: slipar, formar.
I bästa fall: förädlar.

Kan ni se beundran? Foto: Ebba Åström

Kan ni se beundran? Foto: Ebba Åström

Jag tror inte han vet, hur mycket han utmanar mig, vareviga dag.

Hur han, helt omedvetet, tvingar mig att stiga utanför det som är ramarna för min trygga, ofarliga tillvaro. Hur han varje dag ber mig gå lite längre, uppmuntrar mig till tänka ur ett nya perspektiv, hejar på mig till att sikta ännu högre.

Jag tror inte han vet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När jag är med dig

Få ting är så karaktärsdanande som att leva i ett äktenskap. Eller inte ens nödvändigtvis ett äktenskap - vilken nära relation till vilken annan människa som helst är karaktärsdanande nog. 

Vore jag att leva ensam på en öde ö skulle jag knappast reflektera över sådant som envishet, trångsynthet och stolthet och andra mänskliga tillkortakommanden. Men nu gör jag inte det, och därför är jag ofta smärtsamt medveten om mina brister. Ja, jag är aldrig så medveten om mina fulaste sidor som när jag ser mig själv interagera med de människor, eller snarare människan, som betyder mest för mig. 

Det finns få ställen där jag kan visa upp innehållet i själens skamskrubb. Det där stället dit allt det där som "jag ska ta itu med senare" trycks in, ställs i osorterade högar, göms och glöms bakom en dörr som knappt går att stänga. Och det är på gott och ont, det där att det i äktenskapet går att visa upp innehållet i själens skamskrubb.

För å ena sidan är det befriande att ha ett forum, där det är okej att släppa på hämningarna och de sociala spärrarna för ett tag. Å andra sidan är det verkligen inte okej, att den som jag älskar allra mest är i min omedelbara närhet, och bör uthärda den storm som kan dra genom rummet när den där skamskrubbsdörren står på glänt.

Få ting är så karaktärsdanade som ett äktenskap eller en nära relation till en annan människa. Och få ting är så nådefullt, som att få glänta på själens skamskrubb och mötas av nåd, förståelse och förlåtelse. Det om någonting uppmuntrar till förändring. Det om någonting uppmuntrar till att ta itu med de där osorterade högarna.

Det om någonting är karaktärsdanande.

Bild från sommaren 2017. En typisk bild på oss två; i all brådska sätter vi oss i bilen och medan vi kör säger jag "Samuel se hit snabbt". Jag knäpper en bildserie varav Samuel tuggar tuggummi på varenda en. Av just de här orsakerna gillar jag den här bilden. Den är okonstlad och ärlig, det här är Minduel i sitt naturliga habitat.

Bild från sommaren 2017. En typisk bild på oss två; i all brådska sätter vi oss i bilen och medan vi kör säger jag "Samuel se hit snabbt". Jag knäpper en bildserie varav Samuel tuggar tuggummi på varenda en. Av just de här orsakerna gillar jag den här bilden. Den är okonstlad och ärlig, det här är Minduel i sitt naturliga habitat.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.