Olika människors livsöden upptar mina tankar idag.
Jag har hört om människor vars liv har gjort en gir så tvär, att ingen vill eller kan uttala sig tvärsäkert om utgången. De här är människorna rör sig i utkanten av min periferi, men de har ändå kommit nära mitt hjärta. Det är märkligt det där, hur någon man knappt känner kan få en plats i ens hjärta (hur stort är ett hjärta..?)
Vad kan man ge för tröst åt dem vars enda uppenbara färg är den allra mest nattsvarta?
Jag kommer inte på någon. Men orden, som vanligtvis hörs i i juletider, kommer till mig.
Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder.
Citatet är ryckt ur sitt sammanhang till alla teologers stora förfäran, men jag griper halmstrån och citatet sätter ord på en tillvaro som jag inte känner, men starkt känner med.
Det ger ett hopp om en ljusning, men ger inga konkreta löften. Den säger att, men svarar inte på den trängande frågan när.
Det är inte mycket, men kanske är det ändå något.
