naturen

Skönheten i avskedet

Jag vet inte hur det är med er, men mina sociala medier svämmar över av människor som postar naturbilder på vårt vackra höstlandskap.

höösti1-blogg.jpg

Och till det säger jag bara: JA! Mera mera!

För till skillnad från andra some-trender, som oftast är av skrytsam natur, tycker jag att den här trenden är demokratisk, jämlik och… äkta.

Vårbilder är ofta överoptimistiska och hoppfulla. Det som inte syns i vårbildsflödet är alla de som lider av en årstidsbunden depression som för många är som starkast på våren, eller de människor vars orkestankar sinar rejält och de som är i desperat behov av ledighet (PING! alla lärare).

Sommarbilder i sin tur är idylliska med sina solnedgångar och lediga stranddagar. I verkligheten har majoriteten av befolkningen sovit under solnedgången och jobbat häcken av sig när några enstaka har lediga stranddagar.

Så låt mig göra en shout-out till hösten. För sanningen om hösten är ju den att den är ett förfall.

Hösten är skönheten i avskedet. Hösten är det vackra vemodiga. Om bara någon vecka har de eldröda träden omvandlats till nakna, murkna trädstammar. De färggranna löven har bildat högar av förruttnelse som så småningom fryser och täcks av ett nådigt snötäcke.

Allt det här vet hösten. Allt det här vet människorna om hösten.
Men ändå unnar den oss sin skönhet. Och ändå förmår vi njuta av den.

Det, om något, inspirerar mig.
Det är värt att some:ras.

WhatsApp Image 2018-10-15 at 17.06.41.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skogsterapi

Ibland får jag för mig att jag överdriver. 

Träden är inte så vackra, luften är inte så frisk och lugnet är inte så påtagligt som jag föreställer mig. 

Jag orkar inte. Hinner inte egentligen. Det är så vått. 

Men så tittar du på mig på det där längtansfulla sättet, som bara en hund kan se på en matte, och jag ger efter. Vad kan man annat göra?

Och vi tar oss ut. Till skogs.

Inte alls länge, men tillräckligt länge för att du ska få springa av dig, och tillräckligt länge för att jag ska bli påmind om att jag inte alls överdrev. 

Träden är precis så vackra, luften är precis så frisk och lugnet är precis så påtagligt som jag mindes det. Allt är exakt som jag mindes det.

Om inte änu bättre.

Med mina föräldrars hund Nelson, den australiska vallhunden, i skogarna i helgen.

Med mina föräldrars hund Nelson, den australiska vallhunden, i skogarna i helgen.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En av många

Att bo i Vasa har många fördelar.

Allra mest uppskattar jag hur nära naturen är, också när man rör sig i centrum. Det är aldrig längre än några stenkast till havet eller skogen. Endast några få kilometer utanför stadskärnan finns en mängd vackra vandringsleder och stigar att utforska.

Den här sköna torsdagen har spenderats med bror, brorsfru och min Samuel till skogs. Rekreation för kroppen och knoppen.

Jag som tidigare har lidit av rejäl grodfobi fick också utsätta mig för lite exponeringsterapi. Hu vad de är läskiga ändå de där slemmigt krälande djuren!

Men jag klarade det!

tillskogs2-blogg.jpg
tillskogs-blog.jpg
tillskogs3-blogg.jpg
tillskogs4-blogg.jpg
tillskogs5-blogg.jpg

Ha en skön torsdag och fortsatt vecka, kära läsare!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Där själen kan få ro

Vi har haft underbara vinterdagar i sagolika Vuokatti. Jag vet inte ens var jag ska börja med att förklara hur välbehövlig den här miniresan var. Vi är lite dålig på att unna oss, men nu gjorde vi det. Med råge. 

vuokatti1-blogg.jpg
vuokatti2-blogg.jpg
vuokatti4-blogg.jpg
vuokatti3-blogg.jpg
vuokatti5-blogg.jpg

Med laddade batterier och förnyad ork tar vi itu med vårvinterns utmaningar!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Let it snow, let it go

Jag är verkligen den sista att ägna min tid åt att prata åt vädret, men jag vill ändå bara påpeka att det är allt bra härligt att ha snö redan nu i oktober. Lite mindre härligt när jag imorse var tvungen att böka i det snötäckta berg, under vilken jag hoppades finna min cykel. Jag gjorde det till sist.

Grejen med snö och cykel är att jag inte har vinterdäck till cykeln. Det kanske är oansvarigt av mig, men å andra sidan är det en god träning i självbevarelsedriften och allmänna cykelskills. Och jag är faktiskt ganska bra på att balansera på min cykel, också i slask och snöyra. Det är kanske inte en färdighet att skriva på min CV, men jag är ganska stolt att jag ifjol cyklade året runt och inte föll en enda gång! Inte ens sådär att jag var tvungen att lägga ned foten i anti-fall förebyggande syfte.

Bild från den fina stugan i Vuokatti vi besökte ifjol.

Bild från den fina stugan i Vuokatti vi besökte ifjol.

För jag har lärt mig, kantapään kautta som det heter på finska, att hemligheten till att ha kontroll över cykeln är - paradoxalt nog - att släppa kontrollen. Då jag märker att mina däck har hamnat i ett djupt hjulspår finns det ingen chans för mig att styra tillbaka det. Då är det bäst att ta det lugnt, låta däcken köra dit de vill men fortsätta trampa på.

Och den här insikten tänker jag att också kan vara tillämpbar på andra områden av livet. 

Inte så mycket att vi ska fortsätta i samma gamla hjulspår år ut och år in. Inte heller att vi bara ska ge upp inför omständigheter, och aldrig säga ”Stopp, det räcker!”.

snö-blogg.jpg

Men däremot att det bästa vi ibland kan göra är att släppa kontrollen över det som inte går att kontrollera. Att inte ödsla energi på att försöka styra upp det som inte går att styra. Som vad andra tänker om oss, om vi kommer att få jobb efter studierna, om nedskärningarna kommer att drabba oss, om det kommer att regna på grillfesten i sommar. Allt det här kanske vi i viss mån kan styra, men i slutändan inte så mycket. Speciellt inte det där med vädret.

Det är vad det är och det blir som det blir.

Och det blir nog bra i slutändan.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det vardagsvackra

Höstvasa imponerar på mig.

Åbohösten, som jag fick uppleva några år, var verkligen imponerande, inte minst på grund av de många lönnträden och deras vackraste höstlöv. Men det är något med vasahösten som tilltalar mig alldeles särskilt. Jag misstänker att det är närheten till havet. 

Jag, som är en landkrabba av rang, förvånas över hur mitt hjärta smälter så fort jag ser det öppna, stora, fiskluktande blå. Att dessutom ha det på några hundra meters avstånd, och ständigt veta att jag är omgiven av det där jag rör mig i biblioteket eller akademin. 

Ja, jag är en romantiker och kanske jag romantiserar vasahösten och vasahavet nu. Men å andra sidan är jag av den åsikten att människan hellre får vara lättimponerad än svårimponerad.

Jag hoppas att jag aldrig mister min glädje över det vardagsvackra. Havet, höstlöven, ett äldre par som vandrar hand i hand, en underskön soluppgång, småbarn som leker tillsammans i sandlådan eller mannen som kommer med blommor åt sin kärlek på en helt vanlig dag. Det är de vardagsvackra som ger den där kryddan i vardagen, den där gnistan med det lilla extra för att orka med vardagslunket.

mittvasa-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Andas in, andas ut

Söndagen till ära blev det en tur längs en vacker vandringsled i gott sällskap (kan ni gissa vilken vandringsled vi gick på?).

Söndagar är lugna dagar för mig. En dag att varva ner och ladda om. Jag summerar ofta veckan som har varit för mig själv, och brukar också planera veckan som står för dörren. Men viktigast för mig är att få vila riktigt ordentligt.

Det är märkligt det där med vila. Hur olika det kan se ut. För mig innebär vila att sitta i läsfåtöljen och läsa länge länge. Men vila för mig kan också innebära att baka en ordentlig sats med bullar eller bröd att fylla frysen med. Ganska sällan innebär vila för mig att ligga på soffan, utan istället handlar vila för mig om att göra något jag tycker om och får energi av. Som till exempel att ta en härlig naturvandring med fina vänner.

För visst är det energigivande att fylla lungorna med frisk luft, att beundra vackra utsikter och spana efter djur. Och det bästa av allt är ju förstås när man väl ställer ner väskorna och beslutar sig för att ta den där efterlängtade kaffepausen. 

Då vilar jag.

Vad gör du för att vila?

utflykt-blogg1.jpg
utflykt-blogg2.jpg
utflykt-blogg8.jpg
utflykt-blogg4.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.