I fjorton veckor har vi jobbat rum-i-rum.
Min Samuel och jag.
Det har gått över förväntan och vi har fått se en sida av varandra som vi inte har haft tillträde till förut – jobbsidan.
I icke-coronatider samåker vi till våra jobb och samåker hem från våra jobb, men vi har aldrig tidigare kunnat följa med vad vi faktiskt jobbar med, hur vi pratar med våra kollegor eller vem vi är på jobbet.
Förrän nu.
Samuel har en hel del möten.
Jag har ingen aning om kontexten eller vem han pratar med för jag hör ju bara hans ände av samtalet. Tjuvlyssnar gör jag ju heller inte, men det är omöjligt att inte höra vad den andra säger ibland med sådana kvadratmetrar och sådan planlösning som vi har.
Så jag hör ibland vad han säger. Och faktiskt, det har varit en förmån att få uppleva jobb-Samuel, om ens lite. Särskilt en sak har gjort mig glad och stolt. Rörd faktiskt.
För min Samuel är väldigt generös med att säga “bra jobbat” eller på engelska (som han ofta använder på jobbet) “great work” till sina kollegor.
Min Samuel låter ofta dessa ord av uppmuntran strömma igenom till mottagaren.
Det är en underbar egenskap som gör honom ännu mer älskvärd.
För vi behöver alla ibland få höra att vi har gjort något bra.
Vi får aldrig underskatta vikten av ett bravo
