Längtan
Jag tror bestämt att det ordet hör hemma bland de vackraste orden i det svenska språket. Hör på det, smaka på det: längtan.
För somliga är längtan förknippat med missnöjsamhet, rastlöshet eller till och med otacksamhet över sakernas tillstånd.
Inte för mig. För mig betyder längtan hopp, optimism, liv. Längtan är att helt orädd våga drömma.
Jag har sett många lägga upp bilder på vad de saknar i dessa coronatider. Jag vill ansluta mig till dem.
Men jag väljer att medvetet tala om längtan istället för saknad. Saknad är bara frånvaro, tysthet och sorg. Längtan är mer… hoppfullt. I alla fall i min värld.
Bland annat det här längtar jag efter:
Att umgås utan gränser
Det här längtar jag mest efter. Att få umgås gränslöst. Att bjuda in folk till vårt hem utan att känna ett sting av ont samvete. Att gå på examensfester, födelsedagskalas och hälsa på min farmor och mormor.
Sport och idrottsevenemang
Att se på fotbollsmatcher och besöka den stora fotbollsturneringen Kokkola Cup. Jag längtar efter att kunna dra mina egna danspass vid gymmet och att spendera kvällarna vid Elisa-stadion då VPS har hemmamatcher.
Biblioteket
Jag älskar mitt bibliotek här i Vasa och ser fram emot att få besöka dess rymliga salar igen. Jag är ändå så tacksam för en förhållandevis välfylld bokhylla här hemma och mängder av ljud- och e-böcker på min läsplatta.
Resa. Nu hade jag lyckligtvis inga resor inplanerade eller bokade. Men också faktumet att få besök från andra länder, om så bara Sverige, längtar jag efter.
Konferenser och andra sammankomster. Jag hade en handfull konferenser inbokade i år, men lyckligtvis är de bara framflyttade inte avbokade.
Spelningar. Att få stå på scen tillsammans med mina band Mama Astrom Band och The Haralds längtar jag efter enormt! Ingen hyr in ett band att spela på ens terass eller i ens vardagsrum (men det kanske vi kunde göra om ni vill! ;). Eftersom alla större evenemang som konferenser och bröllop är inställda är våra gigs det också. Men we are keeping it up!
Kramar. Jag har vanligtvis ett rätt stort behov av personligt utrymme men åh vad jag längtar efter att få krama om de mina både nära och mer fjärran. Överlag känns nya kontakter och det sociala samspelet med andra människor väldigt konstlat. Men det går över. Det går över.
Restaurang- och cafébesök. Att ta en bok och i ensamhet dricka en kaffekopp och bara andas in liv är underbart. Eller att klä upp sig lite och göra ett restaurangbesök. Det längtar jag efter.
Troligtvis kommer vår värld inte se likadan ut som förr efter detta. På vilka sätt vet vi inte.
På många, många sätt tror jag att allt kommer vara sig likt. Jag står orubbligt hoppfullt fast vid det.