När har jag fått så här mycket skinn på näsan?
tänkte jag den här veckan när jag fann mig själv i en situation där jag utan tvekan satte gränser och stadigt och obevekligt stod fast vid mitt agerande.
En merpart av mitt tjugosexåriga liv har jag sett och upplevt mig själv som försiktig, medgörlig, anpassbar bortom rimlighetens gräns. Det här jag också fått höra av andra.
Att plötsligt, som ur ett metaperspektiv, märka att jag visst inte är mesig och obestämd förvånade mig, gladde mig.
Det är så lätt att redan som barn bli tillskrivet ett attribut och ständigt leva efter det. ”Du är så snäll” blir en självuppfyllande profetia på gott och ont.
Den här veckan insåg jag att jag är snäll, men att det inte alls är synonymt med mjäkig och feg.
Och det unnade jag mig.
Det här unnade jag mig också.