Mitt lagom

Välkommen till mitt livs största utmaning: att hitta mitt lagom – den där perfekta balansen mellan program och vila.

Jag är en allt eller inget person som å ena sidan älskar att ha många järn i elden: att starta upp nya projekt och vara aktiv i olika sammanhang är något av det bästa jag vet.

Samtidigt kan jag bli omåttligt irriterad över mig själv över att ha för många saker på gång, över att “aldrig ha en ledig kväll”. Över huvud taget är jag extremt dålig på att säga nej till evenemang och det förargar mig ibland.

Jag föreställer mig att mitt lagom är en härlig mittpunkt där jag är förnöjd med tillvaron, och inte ständigt tänker att det vore bättre om jag hade mer av X eller mindre av Y.

Den här problematiken har jag tampats med i många år och det som jag tror att jag har lärt mig är:

1) “Lagom” är en myt – gräset kommer alltid vara grönare någon annanstans
2) Ännu viktigare än att hitta mitt lagom kanske är att försöka hitta min förnöjsamhet i det tillstånd av icke-lagom som är mitt liv

Och kanske jag på det sättet når en slags förnöjsamhet?

En annan vardagsverklighet

Jag vill så mycket.

Jag vill att min vardag ska innehålla meningsfullt arbete, svettiga träningspass, givande diskussioner, ett rullande hushåll, spontana kaffedejter, tiotals sidor bokläsning varje dag, ledda gympass, kvalitetstid med min Samuel, lite Netflixtittande, mysiga kvällstestunder, ett rent och städat hem, löpturer längs motionsrundan och näringsrika måltider på färska varor. Varje dag.

Och då nämnde jag inte ens det viktigaste: vilan. Alla ovannämnda ting är nästintill obetydliga om jag inte känner mig utvilad.

Ni hör det och jag vet det, att det omöjligtvis går att klämma in allt det här på under samma dag. Knappt på samma vecka.

Och idealist som jag är har jag svårt att nöja mig med mindre. Jag vill ogärna pruta på något men tvingas göra det i tid och otid, vilket leder till att jag ofta känner mig missnöjd med mina dagar, ibland också min vardag i stort.

Alldeles huvudlöst, egentligen.

Så jag har varit så illa tvungen att revidera min vardagsverklighet. Eller snarare min uppfattning av den. (Vissa kanske skulle säga ”sänka kraven” men jag vägrar säga så, för varför ska färdriktningen alltid vara framåt och uppåt?)

Jag har kallt konstaterat: verkligheten är sådan att jag inte hinner med allt jag vill på de 24 timmar som jag, precis som alla, har blivit tilldelad — då hjälper inget annat än att jag istället nöjer mig med det jag verkligen hinner.

Idag hade jag stora ambitioner på att läsa några kapitel i åtminstone tre böcker, se ett avsnitt Outlander och ta en kort tupplur innan kvällens program tog vid. I slutändan blev det två sidor bokläsning och en lite för lång tupplur.

Och det var kanske precis det jag behövde idag.

Förnöjsamhet, hörni. Ett så skönt och bra ord. Mer av det vill jag ha i mitt liv.

Men morgonen inleddes emellertid med en varm kaffekopp och lite reflektioner på pränt. Utmärkt start på en dag i min smak.

Efter en lite för lång tupplur. Nöjd. Ändå

Mitt i kaoset

Uppenbarligen är jag i en fas i mitt liv just nu där jag kraschlandar i medelmåttighetens mjukhet.

Det är ett hantverk, en konst eller kanske rentav en vetenskap i sig att i vuxenålder lära sig att sänka kraven och istället anamma lite hakuna matata och carpa dajm ur varje dag.

För fastän jag inte vill, är jag en sådan som inte unnar mig att ta det lugnt innan disken är ur vägen, kläderna i tvättmaskinen hänger prydligt på tork och soffkuddarna är uppiffade.

Absurt att det ska vara så.

Galet att jag går med på att det får vara så.

Att hela tiden sträva efter perfektion kanske är en dygd, men det är även förnöjsamheten, att se mellan fingrarna, blunda för skavanker och ta en kaffi på he.

Här ser ni mig då jag totalt embrejsar medelmåttigheten med öppna armar. Nånej. Foto från min härliga KDC-tid i Åbo. Dansa där om ni är i Åo (not sponsored)

Bra soundtrack till den här tanken erbjuder Sara Bareilles senaste album Amidst the Chaos.

Det lilla storslagna

Jag håller på att acklimatiseras till vardagsverkligheten.

Det tar en tid för mig att inse att viljan till mycket är stor (det är sällan där det brister) men att det snarare är tiden eller orken som svackar.

Men jag acklimatiseras, sakta men säkert.

Som alltid strävar jag efter att inte nödvändigtvis sänka mina krav, men kanske bara sträva efter en mer lågmäld förnöjsamhet.

För när jag når ett stadium av “det här var kanske inte precis det jag ville, men det är ändå bra” märker jag ju genast — gott. Livet är ju gott!

Dagens små glimtar av livets goda har varit:

härligt flyt med en arbetsuppgift jag jobbar med. Trevligt lunchsällskap och fina lunchdiskussioner. En apelsin som var fantastiskt god. En komplimang mitt under jobbdagen. Ett berikande samtal under kaffepausen. Aprilmånads identitetskris som har lett till härlig sommarvärme.

En bok som jag tänkte på under dagen och som låg framför nosen på mig i bibliotekshyllan. Dagens svettiga träningspass med svägerskan. Gott cykelföre. Fint besök av en granne. Min Samuel hade städat vårt hem. Solnedsgångsstretchning. Bokläsning och god smoothie.

Det behövs inte mycket, egentligen. Bara jag minns att se det lilla storslagna.

En glimt av livets goda från sommaren 2018.

Det måste få vara helt okej

Nu äntligen börjar jag hitta tillbaka till rutin och vardaglunk. Men ett får jag konstatera: jag hinner inte göra allt jag vill under en vanlig arbetsvecka. Det är ingen skillnad hur mycket jag önskar att jag hann träna, läsa, blogga och se på serier varje kväll — det finns ingen chans att det skulle vara möjligt.

Inte med ett heltidsjobb, ett hushåll och en familj att rå om.

Nu har jag ju ett jobb i världsklass, mitt hem är inte många kvadratmetrar, och min familj består ju bara av en fullvuxen man men ändå. Jag lyfter på hatten åt alla yrkesverksamma småbarnsföräldrar. Eller föräldrar över huvud taget. Det känns maffigt redan med det ansvar jag har i detta nu.

Men jag tränar mig i förnöjsamhetens sköna konst.

Förnöjsamhet för mig är att kunna njuta av en kväll utan egentliga måsten. Strunta i att tömma diskmaskinen och istället koka en kopp kvällskaffe och njuta av den med min bästa vän. Tänka att det är helt okej att prioritera läsning före klädtvätt.

Men det är i sanning en konst, förnöjsamheten. Det är inte något som låter sig köpas lättvindigt. Men jag tränar mig, som sagt. Tränar och utmanar mig själv till att tänka, tro, veta och leva med att det är helt okej att inte hinna eller orka med allt.

Det måste få vara helt okej.

Från Vasas snyggaste gata