Talande tystnad

Det hade varit en lång vecka.

Ovanligt händelsrik, förvånansvärt tröttsam.

När söndagkväll kom låg tröttheten tung över oss på samma sätt som den tjockaste av våra yllefiltar. Vi båda kämpade mot sömnen men vi ville ändå ha en liten, gemensam stund tillsammans.

Men ingen av oss hade några ord kvar längre.

Nu måste du, kära läsare, förstå att orden är mitt liv. Det är orden jag förundras över, leker med och älskar att försjunka mig i. Det är i sårbara och djupa konversationer där orden är genomtänkta och utsökt formulerade som min själ blomstrar, frodas.

Det var så mycket jag ville säga åt honom. Ord av innerlig tacksamhet och djupaste tillit. Ord större än livet.

Men där och då, på en nersutten soffa en söndagkväll hade orden, om inte svikit mig, i alla fall gått och lagt sig för veckan.

Det enda som fyllde rummet var ljudet av en mättad tystnad.

Men jag visste, att han också visste. Att han kände precis detsamma som jag. Att orden som inte uttrycktes ändå var självklara för oss, där och då.

Och innan sömnen hann ikapp mig kom en relativt välformulerad tanke till mitt sinne: “när orden väl har tagit slut får tystnaden tala”

Vilken behaglig tanke, tänkte jag.
Sedan somnade jag.

Han och jag år 2014.

Ord, bara ord

Vi kläcker ur oss ord varje dag. Ord av visdom, glädje, ilska eller bitterhet.

Lite vet vi egentligen om hur orden påverkar den som lyssnar. Om våra ord får lyssnaren att reagera; kanske glädjas, föbittras eller ilskna till.

Lite vet vi också huruvida våra ord får vår lyssnares värld att stanna till alldeles plötsligt; som om de där orden var precis rätta ord i rättan tid. Det är en nästan magisk stund det där; när ord plötsligt är mer än bara ord, för de stannar upp tiden och spelar upp verkligheten som i slowmotion.

Under lördagen hade jag ett tillfälle då jag lyssnade till ord som talade till mig på ett alldeles särskilt sätt. Orden yttrades under en podcast, som jag lyssnade på under min promenad. Och jag lovar dig, att när jag hörde de där orden blev min i övrigt raska promenad alldeles snigellångsam. Det måste ha sett alldeles absurt ut när jag helt plötsligt saktade av och nästan trippade på tå för att inte gå miste om ett enda ord.

För de här orden var precis rätt ord i precis rättan tid. Yttrade av en kvinna på andra sidan jordklotet för några månader sedan. Men vilket intryck de gjorde på mig.

Och för mig var det en viktig påminnelse om att aldrig glömma vilken kraft ord har.
Och att jag därför ska sträva efter att ständigt tala ut det goda, sköna, eftersträvansvärda.